måndag, juli 20, 2009

If I could turn back time...

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra.

Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet.

Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Filmare, fotografer, skribenter, forskare, manusförfattare och backpackers. Jag trivdes väldigt bra med dem, men kände också att jag ville skaffa mig lugn och ro att tänka och skriva på det sätt jag gör nu. Så jag lämnade Jerusalem - och kände direkt hur mycket jag saknade dessa fantastiska människor. När jag satt där på bussen mot öknen ville jag trycka på rewind och spela tillbaka tiden ett par timmar för att kunna stanna med dem längre.

Så där kan man ju hålla på och leva i “om inte inte hade varit”-världen. Eller man kan leva i den värld vi är i. Där tidens flod bara strömmar i en riktning. Där de dörrar vi öppnar och stiger in genom ständigt slår igen bakom oss - dörrar som bara gick att öppna åt ett håll.

Det är inte en slump att det finns filmer som “Tillbaka till framtiden” och “Sliding doors”. Vi nutidsmänniskor tröttnar aldrig på att fundera över hur saker och ting hade sett ut om de handlat annorlunda. Och likt Cher önskar vi att vi kunde vända tillbaka tiden och ställa saker och ting till rätta. Men tiden tycks förbli enkelriktad och det finns inget sätt att omformatera sitt liv och börja allt från början.

Begreppet “path dependence” eller spårbundenhet är stort inom samhällsvetenskaperna. Begreppet handlar om att om utvecklingen styrt in på en bana kommer den att fortsätta på den genom minsta motståndets lag. Det kräver en större ansträngning att vända utvecklingen, och effekterna av den utveckling som varit sitter kvar i samhällsstrukturen länge framöver.

Vi människor önskar oss dock bort till att leva i drömvärldar fjärran från verkligheten. Israel har ända sedan sitt bildande varit uppbyggt kring antagandet att man på något sätt skulle kunna bli kvitt de där besvärliga palestinierna - eller “araberna” som de kallas för att upprätthålla illusionen att judarna var ett folk utan land som kom till ett land utan folk. En i grunden helt felaktig och farlig tanke som är orsaken till att Jerusalems busstation igår - mer än sextio år efter statens Israels bildande - såg ut som en militärbarack när alla de unga männen och kvinnorna i uniform med jättelika automatvapen skulle ut till sina posteringar.

Men palestinierna har sina egna path dependence-problem. Är det något israelerna varit bra på så är det att etablera “facts on the ground” genom att bomba och bulldozra byar och bygga bosättningar, vägar och murar som förändrar den verklighet alla tvingas leva i. Man kan drömma om att det skulle kunna vara annorlunda - att det nya landet hade byggts utifrån Martin Bubers humanitära sionism som utgick från att judarna var gäster i Palestina och måste leva i fred och samförstånd med sina grannar i ett gemensamt land - men så är det inte. Staten Israel finns och kommer inte att försvinna i en handvändning. Varje fungerande lösning i närtid kommer att kräva en kompromiss med den reellt existerande sionismen - en lösning som är bättre än nuläget men sämre än den vision om ett fritt, demokratiskt Palestina som det palestinska folket med rätta drömmer om.

I Sverige är vi många som skulle önska oss att trettio år av nyliberal utveckling bara kunde trolla bort sig själv och försvinna. En vällovlig tanke - men om man vill komma längre än att bara gräma sig och drömma sig tillbaka till vad som varit måste man ha en strategi för att hantera den nyliberala verklighet vi lever i. Folkhemsnostalgin är fin, men den innehåller ingen väg framåt. Jag tycker politiken ofta blir för personfixerad, men missförstå mig rätt om jag säger att vad vi behöver inte är en ny Olof Palme utan snarare en vänsterns Margaret Thatcher. Som kan stå upp för en konsekvent systemkritik av det nyliberala samhälle som skapats under dessa vansinnets år och föreslå praktiskt genomförbara strukturreformer för jämlikhet.

Häromdagen hamnade vi i en trafikstockning på en by-pass road på väg mot Jerusalem. Vi undrade vad som hänt, och så såg vi de lemlästade resterna av en flicka där vid refugen. Hur gärna vi då än hade velat vrida tillbaka klockan ett par minuter för att hindra flickan från att gå över den högtrafikerade vägen så kunde vi det inte. Det som har hänt har hänt - oavsett om det var fem miljoner år sen, fem år sen eller fem sekunder sen.

Vi är det förflutnas fångar. Vi måste lära oss att leva med det. Och hoppas, hoppas att våra misstag och vår känsla av otillräcklighet får oss att handla mer rätt nästa gång.

4 kommentarer:

Anders Nilsson sa...

Återigen skriver du så bra, inkännande och med ett skarpt öga för händelsen, så att det är en njutning att läsa dig. Tack för det.

Peter Gustavsson sa...

Tack, Anders!

Enn Kokk sa...

Du borde också ångra att du inte skriver såna här texter lite oftare.

Peter Gustavsson sa...

Just nu gör jag vad jag kan faktiskt. Håller på att samla material - försöker hitta en ton och ett tilltal för min nästa bok. Känns som att liv och politik kommer att bli två nyckelord. Så det blir nog fler såna här texter.