Regeringen tvättar Vattenfalls avregleringsbyk
När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall.
Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.
Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.
Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.
Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.
När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.
Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.
Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.
Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.
Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.
Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.
Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.
När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.
Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.
Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.
Kommentarer