onsdag, juli 15, 2009

Från Tårarnas Kulle

Jag har har haft en oerhört intensiv och känslofylld dag i norra Galiléen. Nedanstående text är ett smakprov inför den artikel jag sitter och skriver på. Den tidskrift eller kultursida som är intresserad av att publicera hela artikeln - som kommer att innehålla mer om allt det Ibrahim berättade om och också mer om den etniska rensningen i Palestina år 1948 - hör av er:

Det är varmt, men inte stekhett, där vi står och ser ut över norra Galiléens kullar och dalar. Några moln skymmer då och då den starka solen och vinden blåser friskt. Vi ser hela vägen bort till Libanon - till gränsbyn Marun al Ras som Hizbollah försvarade ända in i slutskedet av kriget med Israel 2006.

Vi hämtade upp Ibrahim Essa i den palestinska byn Jish ett par kilometer bort. Nu har han följt med oss in i det som nu är en israelisk nationalpark. Hit reser israeliska turistgrupper från när och fjärran för att njuta av lugnet och stillheten bland ruinerna. Informationsskyltarna ger intrycket av att vi befinner oss på en gammal hebreisk boplats. Vår guide har en helt annan historia att berätta.

När den israeliska armén kom till Ibrahim Essas hemby Kfor Bir’im den 24 november 1948 togs den emot med öppna armar. Byn samlades vid kyrkan, och erbjöd soldaterna mat och sovplatser. Byns äldste bjöd på den palestinska nationalspriten arak.

Efter tre dagar fick den då fjortonårige Ibrahim Essa och de andra byborna veta att de måste lämna Kfor Bir’im eftersom gränstrakten mot Libanon var tillfälligt osäker. De skulle få komma tillbaka efter femton dagar. Men så blev det inte. Invånarna i Kfor Bir’im fråntogs sin jord och allt de ägde, och kom att leva som flyktingar i den närbelägna byn Jish.

Byborna drog sitt fall inför rätta. När domstolen beslutat att övertagandet av byn var lagvidrig tågade de tillsammans för att ta tillbaka det som rättmätigen var deras. Men militären stoppade dem på vägen, tvingade in dem i bussar och dumpade av trubbelmakarna vid gränsen till Västbanken. Efter två månaders mödosam vandring mitt i vintern, via Amman, Damaskus och Beirut, lyckades byborna ta sig tillbaka till Jish genom att smyga sig under gränsstängslet i skydd av natten.

Nu inleddes en långdragen rättslig strid, som slutade med att den israeliska högsta domstolen 1952 bekräftade att deporteringen av invånarna i Kfor Bir’im stred mot lagen. Under tiden hankade byborna sig fram som tiggare och genom att göra diverse småjobb. De hade berövats det land som tidigare hade gett dem rikliga skördar av spannmål, oliver och allehanda frukter.

Men segern i domstolarna kom inte att spela någon roll i slutändan. Militären förhalade processen med att återlämna marken, och i september 1953 skickades flygvapnet in för att lösa problemet Kfor Bir’im. Byborna samlades på det som senare har fått namnet Tårarnas kulle och stod maktlösa medan deras hemby demolerades - först genom bombning från luften och sedan genom att de hus som klarat attackerna sprängdes med dynamit. Deras hemby hade förvandlats till ruiner, och på de omfattande marker som en gång tillhört byn byggdes kibbutzen Ber’am och den israeliska bosättningen Dovev upp.

Inga kommentarer: