Det var sämre förr
Denna artikel är publicerad i dagens nummer av SSU-kongressens tidning Kongressnytt:
När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande.
Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det.
Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande.
Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, Umeå 2001 eller Karlstad 2003. Här pratar folk med varandra över traditionella distrikts- och falanggränser. Ledning och förbundsstyrelse blir valda enhälligt - må så vara efter visst groll. Jag ser ingen som gråter.
SSU har gjort mig till den jag är. När jag blev medlem som finnig sextonåring var jag en ganska osäker kille. I SSU har jag vunnit självförtroende, insikt i hur världen fungerar och många vänner för livet.
Men SSU har också satt andra, mörkare spår i mig. SSU lärde mig mycket om människans mörkaste sidor. Om dubbelspel, svek, manipulation och regelrätt fusk. Om de processer som får i grunden välmenande människor - mig själv inkluderad - att ägna stora delar av sin ungdom till att försöka förgöra varandra.
Jag är ingen långsint människa. Många av de som var mina motkombattanter då räknar jag idag som personliga vänner. Jag är plågsamt medveten om hur jag själv tänkte och agerade i stridens hetta. Men när jag går omkring här och inspireras av entusiasmen hos alla er unga socialdemokrater slås jag ändå ibland av en liten liten strimma av bitterhet. En djupt liggande ilska över att jag aldrig - efter min första glada tid som klubbaktiv - fick vara aktiv i ett SSU där man arbetar med i stället för mot varandra.
Jag slås också av att så många av de åsikter vi hade i SSU Uppland då numera är hela förbundets uppfattning. Att motsätta sig friskolor och vinstintressen i välfärden och att vilja ha en starkare generell välfärd, sex timmars arbetsdag, löntagarfonder och 90-procentig a-kassa är idag att följa SSU:s handlingsprogram.
Den som läst boken “Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra” som skrevs av Nisha Besara och Klas Gustavsson inför 90-årsjubiléet härom året beskriver situationen i dåtidens SSU på ett väldigt bra sätt. Då, under SSU:s mörka 90-tal, sågs den typ av åsikter som klubbats igenom på Uppsalakongressen inte med blida ögon av förbundsledningen. Organisationen användes som ett medel för att upprätthålla politisk kontroll. Den som tyckte annorlunda blev motarbetad och fick höra att man inte hade någon framtid i partiet. I skarpa lägen riggades renodlade kupper för att undanröja risken att en kommun eller ett distrikt hamnade i fel kolumn i kongressmyglarnas Excelark.
Dessa tider är numera lyckligtvis över. Men socialdemokratin fick betala ett dyrt pris. Dels därför att vi missade möjligheten att organisera en hel generation unga radikaler i socialdemokratin, och dels därför att de interna strider som kom att förlama organisationen i så många år reducerade SSU:s styrka. Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt.
Det är i år trettio år efter att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien. Den mentala istid som högervågen skapade, där socialdemokrater retirerade och utövade självcensur i land efter land, håller på att gå mot ett slut. Finanskrisen sätter bristerna i den marknadsliberala världsordningen i blixtbelysning. Och i denna tid vågar unga socialdemokrater tänka nya djärva tankar, vågar ha självförtroende och vågar säga att en annan värld faktiskt är möjlig.
Så tro inte på dem som hävdar att det var bättre förr. Det var det inte. För det är precis som Jytte Guteland sade i sitt inledningsanförande vid kongressens öppnande - vi står ännu bara i begynnelsen.
När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande.
Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det.
Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande.
Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, Umeå 2001 eller Karlstad 2003. Här pratar folk med varandra över traditionella distrikts- och falanggränser. Ledning och förbundsstyrelse blir valda enhälligt - må så vara efter visst groll. Jag ser ingen som gråter.
SSU har gjort mig till den jag är. När jag blev medlem som finnig sextonåring var jag en ganska osäker kille. I SSU har jag vunnit självförtroende, insikt i hur världen fungerar och många vänner för livet.
Men SSU har också satt andra, mörkare spår i mig. SSU lärde mig mycket om människans mörkaste sidor. Om dubbelspel, svek, manipulation och regelrätt fusk. Om de processer som får i grunden välmenande människor - mig själv inkluderad - att ägna stora delar av sin ungdom till att försöka förgöra varandra.
Jag är ingen långsint människa. Många av de som var mina motkombattanter då räknar jag idag som personliga vänner. Jag är plågsamt medveten om hur jag själv tänkte och agerade i stridens hetta. Men när jag går omkring här och inspireras av entusiasmen hos alla er unga socialdemokrater slås jag ändå ibland av en liten liten strimma av bitterhet. En djupt liggande ilska över att jag aldrig - efter min första glada tid som klubbaktiv - fick vara aktiv i ett SSU där man arbetar med i stället för mot varandra.
Jag slås också av att så många av de åsikter vi hade i SSU Uppland då numera är hela förbundets uppfattning. Att motsätta sig friskolor och vinstintressen i välfärden och att vilja ha en starkare generell välfärd, sex timmars arbetsdag, löntagarfonder och 90-procentig a-kassa är idag att följa SSU:s handlingsprogram.
Den som läst boken “Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra” som skrevs av Nisha Besara och Klas Gustavsson inför 90-årsjubiléet härom året beskriver situationen i dåtidens SSU på ett väldigt bra sätt. Då, under SSU:s mörka 90-tal, sågs den typ av åsikter som klubbats igenom på Uppsalakongressen inte med blida ögon av förbundsledningen. Organisationen användes som ett medel för att upprätthålla politisk kontroll. Den som tyckte annorlunda blev motarbetad och fick höra att man inte hade någon framtid i partiet. I skarpa lägen riggades renodlade kupper för att undanröja risken att en kommun eller ett distrikt hamnade i fel kolumn i kongressmyglarnas Excelark.
Dessa tider är numera lyckligtvis över. Men socialdemokratin fick betala ett dyrt pris. Dels därför att vi missade möjligheten att organisera en hel generation unga radikaler i socialdemokratin, och dels därför att de interna strider som kom att förlama organisationen i så många år reducerade SSU:s styrka. Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt.
Det är i år trettio år efter att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien. Den mentala istid som högervågen skapade, där socialdemokrater retirerade och utövade självcensur i land efter land, håller på att gå mot ett slut. Finanskrisen sätter bristerna i den marknadsliberala världsordningen i blixtbelysning. Och i denna tid vågar unga socialdemokrater tänka nya djärva tankar, vågar ha självförtroende och vågar säga att en annan värld faktiskt är möjlig.
Så tro inte på dem som hävdar att det var bättre förr. Det var det inte. För det är precis som Jytte Guteland sade i sitt inledningsanförande vid kongressens öppnande - vi står ännu bara i begynnelsen.
Kommentarer
Att du inte delar min uppfattning förstår jag. Men en majoritet av svenska ungdomar tycker att de politiska ungdomsorganisationerna är ingenting att ha. Möjligen att de är en plantskola för moderpartiet och för det behöver man ju inte vara någon massorganisation. Då räcker det med de 5000 medlemmar som SSU är idag.