Social demokrat
Det börjar redan på Uppsala centralstation. Jag blir hejdad på väg till tåget av en partimedlem som undrar om jag sett en annan partimedlem. Plötsligt dyker denna andra partimedlem upp med andan i halsen tillsammans med ytterligare en kamrat. Vi slår följe på resan till Stockholm och pratar politik och influensehysteri.
Det fortsätter på Stockholms central, där den grå massa av människor som ständigt är på väg nånstans plötsligt upphör att vara en grå massa. Jag upptäcker att jag känner igen massor av ansikten omkring mig. Jag börjar samtala med vänner från när och fjärran.
På pendeltåget ut till Älvsjö är var och varannan resenär en socialdemokrat. De som står bredvid mig pratar hur man ska få till stånd nya bostäder i en kommun som av dialekten att döma ligger någonstans i Västsverige.
På perrongen och på vägen ut ur pendeltågsstationen kramas jag och skakar hand så det står härliga till. Ungdomsförbundets ordförande kramar mig och säger att kongressen är en smittspridare. Jag ler och tänker på det virus som just nu håller på att skapas här, i Älvsjö, där sociala demokrater från hela landet möts.
Arbetarrörelsen bygger på kollektivets kraft. Ensamma och splittrade är vi lätta att slå, men när vi förenar oss finns inget som kan hindra oss att tillsammans nå vårt mål.
En kongress handlar om just denna kollektivets kraft. Vi kommer samman, gör politiska vägval, vinner kraft hos varandra. Och vi utformar en politik som handlar om att tillsammans så kan vi åstadkomma mer än en och en och om att demokratin är överordnad marknaden.
Jag känner denna kollektivets kraft ända in på kroppen. Den får mig att må bra, den gör mig glad, den ger mig styrka. Jag hade aldrig varit så engagerad som jag är och har varit, jag hade aldrig orkat med alla motgångar om det inte hade varit för denna kollektivets kraft. Alla vi som arbetar tillsammans, i Sverige och i världen, för ett jämlikt och solidariskt samhälle.
Det fortsätter på Stockholms central, där den grå massa av människor som ständigt är på väg nånstans plötsligt upphör att vara en grå massa. Jag upptäcker att jag känner igen massor av ansikten omkring mig. Jag börjar samtala med vänner från när och fjärran.
På pendeltåget ut till Älvsjö är var och varannan resenär en socialdemokrat. De som står bredvid mig pratar hur man ska få till stånd nya bostäder i en kommun som av dialekten att döma ligger någonstans i Västsverige.
På perrongen och på vägen ut ur pendeltågsstationen kramas jag och skakar hand så det står härliga till. Ungdomsförbundets ordförande kramar mig och säger att kongressen är en smittspridare. Jag ler och tänker på det virus som just nu håller på att skapas här, i Älvsjö, där sociala demokrater från hela landet möts.
Arbetarrörelsen bygger på kollektivets kraft. Ensamma och splittrade är vi lätta att slå, men när vi förenar oss finns inget som kan hindra oss att tillsammans nå vårt mål.
En kongress handlar om just denna kollektivets kraft. Vi kommer samman, gör politiska vägval, vinner kraft hos varandra. Och vi utformar en politik som handlar om att tillsammans så kan vi åstadkomma mer än en och en och om att demokratin är överordnad marknaden.
Jag känner denna kollektivets kraft ända in på kroppen. Den får mig att må bra, den gör mig glad, den ger mig styrka. Jag hade aldrig varit så engagerad som jag är och har varit, jag hade aldrig orkat med alla motgångar om det inte hade varit för denna kollektivets kraft. Alla vi som arbetar tillsammans, i Sverige och i världen, för ett jämlikt och solidariskt samhälle.
Kommentarer