Social Democracy / Socialdemokrati

För några dagar sedan såg jag ut över snölandskapet på min innergård från min julprydda lägenhet. Den bitande kylan hade lägrat sig över Mellansverige och snön tycktes ha bestämt sig för att stanna på träd och tak. Idag sitter jag och tittar ut över Medelhavet och försöker föreställa mig att det är julafton. För första gången i mitt trettiotvååriga liv tillbringar jag julen utanför Sverige. Inget julspel, ingen risgrynsgröt, ingen Kalle Anka, ingen Karl-Bertil Jonsson, inget julgodis och ingen julgran. Inte för att jag har något mot julen egentligen, men jag tänker att det är same procedure as last year och den finns kvar där nästa år också. Nu behövde jag mer än något annat komma bort för att tänka och skriva och se lite solljus. Jag kopplar av från en höst som blev ganska mycket som jag föreställde mig den i den här dikten . Och under de första dagarna på Mallorca har jag jagat ut en segdragen förkylning ur kroppen, som utlöstes under de sista intensiva veckorna innan jag tog

Jag har ägnat helgen åt att uppleva den stora demonstrationen i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn. Omkring 100 000 personer gick från Christiansborgs slottsgård till toppmöteslokalerna i Bella Center för att sätta press på toppmötesdeltagarna att få till stånd ett bindande avtal för att stoppa klimatkrisen. Det var en fantastisk manifestation, en upplevelse jag kommer leva på länge. Människorna, slagorden, musiken, entusiasmen, energin fyllde mig med hopp och glädje. Trots att de många timmarnas vandrande i decemberkylan med en förkylning i kroppen kanske egentligen inte var idealiskt. Men är man politisk turist så är man - jag har upplevt åtskilliga stora toppmötesdemonstrationer, sociala forum och valrörelser i andra länder, och den här kunde jag helt enkelt inte missa... Demonstrationen var fylld av glädje och kreativitet - och tåget levde utan problem upp till Emma Goldmans gamla devis att "If I can't dance to it, it isn't my revolution". Greenpeace hade en

Det är inte så ofta jag reserverar mig i Kulturnämnden. Inte för att jag inte är engagerad i frågorna - tvärtom - men för det mesta brukar vi kunna komma fram till bra och konstruktiva lösningar för att utveckla Uppsalas kulturverksamhet i politisk enighet. Men så inte idag. Förslaget till avtal mellan Kulturnämnden och Produktionsnämnden för vård och bildning om folkbiblioteksverksamheten (ja, jag vet, men så heter det…) skulle beslutas och i förslaget fanns nedläggningen av tre “utlåningsstationer” - små bygdebibliotek - i Gunsta, Järlåsa och Länna. Dessa tre enheter är före detta folkbibliotek, som lades ner på 80-talet och som drivits vidare av ideella krafter. De tre små bygdebiblioteken kostar kommunen 70 000 kronor per år totalt - där hälften av summan är hyreskostnaden för en lägenhet som rymmer verksamheten i Gunsta. Det går att se på denna fråga på olika sätt. Ett perspektiv är att verksamheterna inte är lika välskötta som ett reguljärt bibliotek och att lokalerna i flera fal

Jag tillträder som politisk redaktör för tidningen UppsalaDemokraten i januari. Men jag har redan tjuvstartat - här är min första ledare . Varmt välkommen som prenumerant - vi behöver bli 1 500 stycken innan vi kan köra igång. Du tecknar en prenumeration här .

Partidistriktets valkonferens har just klubbat riksdagslistan. Jag står på plats 13. Detta sade jag på konferensen: För ett par veckor sedan hade jag inte ens drömt om att ställa upp till votering på valbar plats på riksdagslistan. Men så beslutade den socialdemokratiska partikongressen att rekommendera att var fjärde kandidat på valbar plats ska vara under 35 år. SSU kämpade stenhårt för det här på partikongressen. Vi 70- och 80-talister har varit med ett tag nu. Men de generationer som drabbades hårdast av 90-talskrisen är fortfarande väldigt underrepresenterade i de beslutande organen. Jag sade ja till att nomineras till riksdagen därför att jag vill att vår politik ska vara tydlig inför väljarna. Vi ska stå för våra värderingar om solidaritet och jämlikhet. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på en otydlig socialdemokrati. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på om väljarna har svårt att se skillnad mellan partierna. Exempelvis vill jag vara med och se ti

Jag befinner mig för närvarande i Betlehem för att planera det projekt Socialdemokraterna i Uppsala län bedriver tillsammans med ett par av Fatahs partidistrikt i de södra delarna av Västbanken. Det finns väldigt mycket att säga om vad vi upplever och om den rådande politiska situationen, men jag nöjer mig för närvarande med att publicera Fatahs utrikeskommissions alldeles färska uttalande om varför PLO och Arabförbundet kräver ett FN-erkännande av en oberoende palestinsk stat. Initiativet hänger samman med en allt större otålighet bland palestinier med en fredsprocess som fullständigt gått i stå. Och som synes är det också en konsekvens av de beslut som Fatahs kongress i Betlehem i augusti fattade kring de olika alternativ som rörelsen seriöst överväger i den fortsatta kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina. Uppmaningen till de europeiska staterna är tydlig - att erkänna ett självständigt Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Carl Bildt har sagt a

När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall. Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering. Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken. Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraf

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden. De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten. En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrol

I senaste numret av Ordfront Magasin, som utkommer idag, har jag en artikel om den nymoderata låglönelinjen . Sen jag skrev artikeln har regeringens eget finanspolitiska råd uttalat att "regeringens pedagogik i fråga om jobbskatteavdraget lämnar mycket i övrigt att önska". I sina kommentarer till budgetpropositionen skriver denna samling av i huvudsak högerinriktade ekonomer: Men den viktigaste effekten [av jobbskatteavdraget] är med all sannolikhet att lönerna på sikt blir lägre än de annars skulle ha blivit. Det kan bero både på att enskilda individer sänker sina reservationslöner (de lägsta löner man är beredd att ta ett arbete till) och på att de fackliga lönekraven blir lägre om de sysselsatta får högre disponibla inkomster genom en skattesänkning. Det säger sig själv varför regeringen inte vill vara särskilt "pedagogisk" om detta. Men läs artikeln och se vad det är regeringen inte vill berätta.

Det börjar redan på Uppsala centralstation. Jag blir hejdad på väg till tåget av en partimedlem som undrar om jag sett en annan partimedlem. Plötsligt dyker denna andra partimedlem upp med andan i halsen tillsammans med ytterligare en kamrat. Vi slår följe på resan till Stockholm och pratar politik och influensehysteri. Det fortsätter på Stockholms central, där den grå massa av människor som ständigt är på väg nånstans plötsligt upphör att vara en grå massa. Jag upptäcker att jag känner igen massor av ansikten omkring mig. Jag börjar samtala med vänner från när och fjärran. På pendeltåget ut till Älvsjö är var och varannan resenär en socialdemokrat. De som står bredvid mig pratar hur man ska få till stånd nya bostäder i en kommun som av dialekten att döma ligger någonstans i Västsverige. På perrongen och på vägen ut ur pendeltågsstationen kramas jag och skakar hand så det står härliga till. Ungdomsförbundets ordförande kramar mig och säger att kongressen är en smittspridare. Jag ler oc

Det är mycket nu. Jag gillar när det händer grejer, men har en irriterande förmåga att ta på mig lite för mycket för att hinna andas mellan varven. Det stora som händer är turnerandet och föreläsandet utifrån boken Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden . Hittills i höst har jag hunnit föreläsa om den fem gånger, och fler ska det bli. Jag deltar också i kampen mot privatiseringarna på olika sätt. Men jag skriver också artiklar och föreläser om hur regeringspolitiken ökar klassklyftorna dramatiskt, om folkrörelse samt om EU och Lissabonfördraget . Jag håller en del föreningsutbildningar, jobbar med ett Palestinaprojekt och deltar i diskussionerna kring att starta en ny vänstertidning i Uppsala. Och så uppdraget som kassör i Uppsala arbetarekommun, mina kommunalpolitiska uppdrag i kulturnämnd och kommunfullmäktige och uppdraget i Ordfronts styrelse. Puh! I såna här lägen är det lätt att se sin egna tid krympa till ingenting. Men nu har jag, peppar p

Också i hösthetsen så kan det då och då dyka upp ett ögonblick av poesi. Så håll till godo med ett avbrott i politikflödet: Hösthetsen avbryts och ett oväntat fönster öppnas upp för en dag av vardagsglädje i goda vänners lag. Kroppen tycks förlåta mig gårdagens synder låter domen bli mild I stället för betongkepsen en känsla av att ha tryckt på CTRL+ALT+DEL rebootat startat på nytt. Rask promenad i friska morgonstunden till höjden över Gamlestaden där forna fiender från fjärran tillbringar den eviga vilan samman med dem som vandrade stadens gator i svunna tider. Smoothie och creamcheesebröd framför tv-såpor Vardagens stunder ibland de mest övernaturliga då vi plötsligt möts då människor faktiskt når fram till varandra Då livets teater tar en paus maskerna tas av vi står inför varandra som de människor vi är med vår storslagenhet och våra brister. Jag är hel jag är här och plötsligt känns ingen utmaning för stor ingen horisont för avlägsen. I cafésamtalen reser vi till I

När valresultaten rullade in från distrikts-Norge i går kväll kändes det konstigt att inte vara där. I Folkets Hus i Oslo, där jag var för fyra år sedan när de rödgröna vann för första gången . Mycket har hänt i Norge under de senaste fyra åren. Samarbetet mellan partierna och mellan rörelserna bakom dem har visat sig fungera bra. Norge har styrt bort från den nyliberala kursen och tagit viktiga steg i riktning mot en mer solidarisk samhällsutveckling. Och den sensationella segern för Arbeiderpartiet i Trondheim i kommunalvalet för två år sedan - den kommun som på många sätt står i framkanten och utgör en skyltfönster för vad en rödgrön politik kan innebära - visar att radikal och framsynt kommunalpolitik lönar sig. Men mycket har också hänt i Sverige. För fyra år sedan brydde sig svensk socialdemokrati inte särskilt mycket om Norge - jag mötte Marita Ulvskog i vimlet i Folkets Hus på valnatten men det var allt. I år har svenska delegationer åkt västerut i parti och minut och Facebook

Turnén kring boken "Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden" har nu tagit fart på allvar. Du kan följa vår framfart på bokbloggen , där vi kontinuerligt lägger upp våra nya inbokningar. Som den som läst min lilla text om rötter och rotlöshet från i somras vet så härstammar jag från Västerbottens inland. Och det var väldigt trevligt att få besöka Umeå och föreläsa om boken förra måndagen. Ett femtiotal personer var med och lyssnade och diskuterade på det förträffliga Bokcafé Pilgatan . Sedan passade jag på att tillbringa några dagar i inlandet och hämta nya krafter. Under besöket träffade jag Lars Bodén från Västerbottens Folkblad som intervjuade mig kring boken. Tidningen har under veckan som varit citerat boken på ledarplats vid flera tillfällen och idag beskriver huvudledaren såväl boken som en av dess författare lite mer utförligt . Boken kan du beställa här . Och hör av dig om du vill att vi ska föreläsa om privatiseringar på din ort

Kanske är det ett tecken på att man ägnat lite väl mycket tid på att fundera över olika domedagsscenarier när man använder sig av begrepp som "kritisk massa" i politiken. Men det kan kanske vara ursäktat, när man ägnat sig åt att titta på filmklipp som det här och reflekterat kring hur viktigt det är med demokrati för att hålla barbariet borta. Begreppet kritisk massa handlar om hur stor mängd som måste finnas av ett radioaktivt ämne för att sätta fart på en kedjereaktion som orsakar en kärnexplosion. I fallet uran-235 - den vanligaste uranisotopen - är den kritiska massan 52 kg. En folkrörelses kritiska massa handlar om att tillräckligt många människor ska engagera sig i ungefär samma fråga med ungefär samma ståndpunkt vid samma tillfälle och i samma geografiska område. Och när jag nu säger folkrörelse tänker jag inte på en organisation med stadgar och styrelser och allt det där, utan på det P O Enqvist beskrivit som en rörelse i människors hjärtan snarare än en organisati

När högsommarens hetta övergår i sensommarens friskhet när kvällarna kallnar under de höga skyarna vänder mänskorna åter till lärdomsstaden Från ödemarkernas skogar, från byar och städer från fjärran horisonter. Mänskofyllda gator i luckan mellan semestrarnas slut och kylans ankomst. Förväntansfulla postgymnasister lämnat sina hemstäder fyllda av drömmar köar desperat i bostadsbristen strövande i nollningsgrupper längs gågatan. Mejlboxar fylls. Vårens löften ska förverkligas beslut effektueras kompromisser träffas planer och program sättas i sjön. Artiklar ska skrivas föredrag och kurser hållas e-post besvaras och möten möten möten Den oändliga mötescirkusen Socialism är en bra sak men den tar för många kvällar. Den reformistiska socialistens öde - det ständiga växelspelet mellan rött och grått. Rött för fanan lågan som tändes i kampens tidiga gryning. Bekräftad i rörelsens ritualer och i klasskänslan djupt där inne i det klappande hjärtat. Grått för den reformistiska praktiken att gå

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy. Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill

Jag är på resande fot igen, i England och Skottland för ett par dagar, och jobbar för fullt med texter om civilisationens hotande undergång, om kärlek och uppror och om hur vi förverkligar det levande löftet om demokratin. I väntan på att texterna får sätta sig och mogna vill jag bjuda på inledningen till en text om rötter och rotlöshet. Texten är i vemodets tecken - jag skyller på de norrländska rötterna: Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror, det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till, har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt. Mina förfäder vandrade västerut, drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven, på jakt efter ny jord att bryta och lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar, det tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem, blev nybyggarmark. Fö

Denna artikel är publicerad i dagens nummer av SSU-kongressens tidning Kongressnytt: När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande. Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det. Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande. Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, U

Denna text skrevs för bokbloggen Sälj hela skiten : Debatten om privatiseringarna inför höstens socialdemokratiska partikongress har inletts. Först ut var socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, oppositionsrådet Carin Jämtin. På DN Debatt den 28 juli argumenterade hon för att stoppa aktieutdelningar i välfärdsverksamheter som finansieras med skattemedel. Det är lätt att hålla med Jämtins argument att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privata vinster. Det verkar rimligt att angripa privatiseringsindustrin där det gör ont - i plånboken. Att arbeta för att få bort vinstdriften ur den privatiserade verksamheten stämmer väl överens med den rågång som socialdemokratin försökte upprätthålla under epoken Palme på 80-talet, då partiet accepterade alternativa driftsformer inom vissa välfärdsområden men motsatte sig privata vinster. Ska man gå vidare med ett sådant här förslag är det dock väldigt viktigt att täppa till alla möjligheter till kryphål genom att plocka ut vi

Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen. Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet. Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den romers

I'm back home at last, but still a bit confused as of where I am. To keep up with this sentiment of being both here and there at the same time, I publish another version of a text on Jerusalem. For as my Swedish-speaking friends have seen, I wrote a couple of texts while I was there. I translated the first one of them into English a little more than a week ago, but I failed to publish it. As English isn't my native language, it's not like reading the original , but here - on demand - is The Capital of Fear: Jerusalem is not a city it’s a war zone the machine guns revealing peoples’ fear for each other Seen as a capital by two nations but as a matter of fact a capital of one, undived nation the Nation of Fear It’s in the eyes of every Jerusalemite the badly hidden fear for The Other The settler walking up the stairs to his apartment looking the other way with two security guards in his service very conscious that it’s only violence and the threat of violence t

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra. Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet. Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Filma

Jag har har haft en oerhört intensiv och känslofylld dag i norra Galiléen. Nedanstående text är ett smakprov inför den artikel jag sitter och skriver på. Den tidskrift eller kultursida som är intresserad av att publicera hela artikeln - som kommer att innehålla mer om allt det Ibrahim berättade om och också mer om den etniska rensningen i Palestina år 1948 - hör av er: Det är varmt, men inte stekhett, där vi står och ser ut över norra Galiléens kullar och dalar. Några moln skymmer då och då den starka solen och vinden blåser friskt. Vi ser hela vägen bort till Libanon - till gränsbyn Marun al Ras som Hizbollah försvarade ända in i slutskedet av kriget med Israel 2006. Vi hämtade upp Ibrahim Essa i den palestinska byn Jish ett par kilometer bort. Nu har han följt med oss in i det som nu är en israelisk nationalpark. Hit reser israeliska turistgrupper från när och fjärran för att njuta av lugnet och stillheten bland ruinerna. Informationsskyltarna ger intrycket av att vi befinner oss på

Jag är nu färdig med Jaffa och styr norrut. Här kommer ytterligare ett försök att bearbeta allt jag upplevde i Jerusalem, tillägnad dig som blev kvar: Jag gjorde vad du inte kunde jag tog mitt pick och pack tog en sherut till Tel Aviv och blev skrivande turist. Den långe blonde killen som sitter med sin laptop sover på taket badar och läser och överskattar sin tålighet mot den subtropiska solen sticker inte ut mot andra vandrarhemsgäster. Religionsstuderande danskar på resa genom det heliga landet i en månad. En halv busslast amerikaner, en turistguide-författare, de obligatoriska australiensarna. Två yngre män sitter ensamma tittar länge rakt framför sig. Ryssen vars släktingar dog i koncentrationslägren saknar bevis får inte bli israel. Tysken steg upp till Israel härom året tog värvning tjänstgör vid checkpointen till Ramallah promenerar runt vandrarhemmet med ett maskingevär bekänner hur tvivlen växer på det meningsfulla i det till synes ändlösa kriget. Jag tänker på vad som hänt o

Min palestinska svit fortsätter: Fredag. Solen sänker sig över Jaffa. Butikerna har stängt för länge sedan. På tvärgatan intill är gatufesten över där helgen firats in till technotoner och champagnesprut i trettiogradig sommarvärme. Shabbat shalom. Står på Yefet street utanför Abulafia Bakery ska beställa en toast. Den ser riktigt bra ut cream cheese, ägg, paprika, oliver och riven ost i ett gott nybakat bröd - men så hör jag mitt namn ropas på gatan; Vem här vet vad jag heter? Vandrarhemsföreståndaren som jag snackade på telefon med i morse och visade min sovplats i eftermiddags stannar sin cykel och agerar turistguide. Han frågar om jag redan beställt, jag säger nej, han säger att stället på andra sidan gatan är mycket bättre. Jag är turist på ett nytt ställe och har just fått ett tips från en kille med lokalkännedom. Ändå struntar jag i rådet. Jag gjorde rätt. Toasten var fantastisk och google håller med; Fina recensioner i mattidningarna Men det var inte för maten jag stannade k