Ett starkt samhälle på 2000-talet
Jag har haft väldigt intressanta diskussioner med Simon J i kommentarerna på sistone, både här och här. Ämnet är så pass intressant att jag tänkte utveckla mina tankar kring den generella välfärdens historia och framtid.
Fram till sent 1950-tal har jag svårt att se några tydligt särskiljande drag mellan svensk/nordisk samhällsutveckling och övriga Europas. De flesta länder byggde efter krigsslutet upp en form av välfärdsstat baserad på grundtrygghet enligt modellen från den brittiska Beveridgeplanen.
ATP-striden under 50-talets sista år spelade oerhört stor roll för att etablera det som kom att bli en specifik svensk eller nordisk modell på välfärdsområdet. Den kom att föda en ny politisk våg av utvecklingsoptimism och framtidsanda. I det nya överflödssamhället kom medborgarnas krav på samhällsinsatser att öka snarare än att minska som många hade trott alternativt fruktat. Ett "växande förväntningarnas missnöje" uppstod, inte minst från alla de unga människor som stod utan bostad i storstäderna.
Socialdemokratins politiska svar blev att snabbt utvidga den offentliga sektorn för att möta folks krav på samhällsinsatser. Idén om "det starka samhället" föddes - ett samhälle som klarar av att tillgodose överflödssamhällets behov. Denna idé förenades också med tanken att socialpolitiken var produktiv - sociala reformer leder till tillväxt. Den offentliga sektorns expansion är en investering, inte en kostnad. Sverige kom att bli ett mönsterland för jämlikhet i världen. Detta var detta samhälle jag föddes i - med Bamse, Barnjournalen och den "moraliska supermakten" som borgerliga debattörer nedsättande kallade Palmes utrikespolitik.
Det starka samhällets politik innebar en kraftig omfördelning från rik till fattig. Inte för att resurserna riktades specifikt till de fattiga - tvärtom. Walter Korpi och Joakim Palme har beskrivit "omfördelningsparadoxen" - att ju mindre själva systemet fokuserar på omfördelning, desto mer omfördelande är det i praktiken. Med stora offentliga system som också inkluderar de högavlönade så tenderar folk att inte teckna privata försäkringar. Och de högavlönade är beredda att betala högre skatter om de själva får något tillbaka för det också. Och ju större försäkringskollektivet blir, desto bättre är det för dem som är tvungna att utnyttja försäkringarna ofta. De som ofta är sjuka eller arbetslösa - de lågavlönade - slipper betala höga premier eller självrisker.
80-talets nyliberalism satte detta idéarv under press. Under 90-talet skapade vi strukturer som går emot själva grundidéerna i det starka samhället - vi begränsade den offentliga sektorns andel av BNP genom utgiftstak och överskottsmål i statsfinanserna.
Följden av 80- och 90-talens politik blev att de privata vinsterna och den privata konsumtionen växte rekordsnabbt (förutom under de svarta åren under början och mitten av 90-talet) medan den offentliga konsumtionen fick stå tillbaka. Detta trots att väljarna i upprepade opinionsundersökningar svarat att de ställer högre krav på samhället, och är beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skola, vård och omsorg. Vi har fått ett krympande förväntningarnas missnöje - medborgarna har förlorat tron på att socialdemokratin ska leverera den välfärdsstat som väljarkåren fortfarande i allra högsta grad vill ha. Resultatet är att man missnöjesröstar - under 90-talet på vänsterpartiet, nu kanske rentav på moderaterna - eller inte röstar alls.
I en av sina ljusa stunder ställde Göran Persson frågan ifall vi ska ha fem plasma-TV-apparater allihopa eller om mer resurser ska få gå till skolan och vården. Det är precis detta det handlar om. Vi behöver göra mycket mer tillsammans. Och här är faktiskt New Labours argumentation mycket tydligare än den svenska socialdemokratins - de pratar om "18 years of Tory under-investment in schools and hospitals" när de motiverar varför mer resurser måste gå till den offentliga sektorn.
Den stora framtidsfrågan är hur vi ska fördela de växande resurserna. Vi har råd med en bättre offentlig verksamhet och med starkare socialförsäkringar - trygghet ger tillväxt. Dagens besked att a-kassetaken ska höjas och att tandvård ska bli mer likt annan sjukvård är bra, men det är alldeles för lite för att kunna bygga upp ett 2000-talets starka samhälle.
Fram till sent 1950-tal har jag svårt att se några tydligt särskiljande drag mellan svensk/nordisk samhällsutveckling och övriga Europas. De flesta länder byggde efter krigsslutet upp en form av välfärdsstat baserad på grundtrygghet enligt modellen från den brittiska Beveridgeplanen.
ATP-striden under 50-talets sista år spelade oerhört stor roll för att etablera det som kom att bli en specifik svensk eller nordisk modell på välfärdsområdet. Den kom att föda en ny politisk våg av utvecklingsoptimism och framtidsanda. I det nya överflödssamhället kom medborgarnas krav på samhällsinsatser att öka snarare än att minska som många hade trott alternativt fruktat. Ett "växande förväntningarnas missnöje" uppstod, inte minst från alla de unga människor som stod utan bostad i storstäderna.
Socialdemokratins politiska svar blev att snabbt utvidga den offentliga sektorn för att möta folks krav på samhällsinsatser. Idén om "det starka samhället" föddes - ett samhälle som klarar av att tillgodose överflödssamhällets behov. Denna idé förenades också med tanken att socialpolitiken var produktiv - sociala reformer leder till tillväxt. Den offentliga sektorns expansion är en investering, inte en kostnad. Sverige kom att bli ett mönsterland för jämlikhet i världen. Detta var detta samhälle jag föddes i - med Bamse, Barnjournalen och den "moraliska supermakten" som borgerliga debattörer nedsättande kallade Palmes utrikespolitik.
Det starka samhällets politik innebar en kraftig omfördelning från rik till fattig. Inte för att resurserna riktades specifikt till de fattiga - tvärtom. Walter Korpi och Joakim Palme har beskrivit "omfördelningsparadoxen" - att ju mindre själva systemet fokuserar på omfördelning, desto mer omfördelande är det i praktiken. Med stora offentliga system som också inkluderar de högavlönade så tenderar folk att inte teckna privata försäkringar. Och de högavlönade är beredda att betala högre skatter om de själva får något tillbaka för det också. Och ju större försäkringskollektivet blir, desto bättre är det för dem som är tvungna att utnyttja försäkringarna ofta. De som ofta är sjuka eller arbetslösa - de lågavlönade - slipper betala höga premier eller självrisker.
80-talets nyliberalism satte detta idéarv under press. Under 90-talet skapade vi strukturer som går emot själva grundidéerna i det starka samhället - vi begränsade den offentliga sektorns andel av BNP genom utgiftstak och överskottsmål i statsfinanserna.
Följden av 80- och 90-talens politik blev att de privata vinsterna och den privata konsumtionen växte rekordsnabbt (förutom under de svarta åren under början och mitten av 90-talet) medan den offentliga konsumtionen fick stå tillbaka. Detta trots att väljarna i upprepade opinionsundersökningar svarat att de ställer högre krav på samhället, och är beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skola, vård och omsorg. Vi har fått ett krympande förväntningarnas missnöje - medborgarna har förlorat tron på att socialdemokratin ska leverera den välfärdsstat som väljarkåren fortfarande i allra högsta grad vill ha. Resultatet är att man missnöjesröstar - under 90-talet på vänsterpartiet, nu kanske rentav på moderaterna - eller inte röstar alls.
I en av sina ljusa stunder ställde Göran Persson frågan ifall vi ska ha fem plasma-TV-apparater allihopa eller om mer resurser ska få gå till skolan och vården. Det är precis detta det handlar om. Vi behöver göra mycket mer tillsammans. Och här är faktiskt New Labours argumentation mycket tydligare än den svenska socialdemokratins - de pratar om "18 years of Tory under-investment in schools and hospitals" när de motiverar varför mer resurser måste gå till den offentliga sektorn.
Den stora framtidsfrågan är hur vi ska fördela de växande resurserna. Vi har råd med en bättre offentlig verksamhet och med starkare socialförsäkringar - trygghet ger tillväxt. Dagens besked att a-kassetaken ska höjas och att tandvård ska bli mer likt annan sjukvård är bra, men det är alldeles för lite för att kunna bygga upp ett 2000-talets starka samhälle.
Kommentarer
Resonemanget i inlägget är bra. Men jag håller inte riktigt med om att det är precis det det ovanstående handlar om. GP:s uttalande skulle isåfall förutsätta att om vi avstod från att beskattning för gemensamma nyttigheter skulle rikedomarna fördela sig jämnt. Detta är ju givetvis inte fallet. Det handlar alltså inte om att alla kan köpa fem plasma-TV-apparater, utan om att några kan köpa 500 plasma-TV-apparater, medan andra möjligen får nöja sig med en 12-tummare. Så att säga. GP glömmer (kanske inte helt oväntat) bort att göra en klassanalys. Frågan borde alltså vara om några ska ha 500 plasma-TV-apparater eller om mer resurser ska få gå till gemensamma nyttigheter som skolan och vården.
Sedan vill jag gärna komplettera den med att den viktigaste orsaken till att man beslutade sig för att satsa på offentliga system i Europa var rädslan för kommunistiska revolutioner efter andra världskriget, då människor hade det eländigt nere i Europa.
Vidare är det ju mycket viktigt att påpeka det som du också nämner, åtminstone indirekt, att offentlig sektor ingalunda kan betraktas som en kostnad, utan att den varit en kraftig motor i den ekonomiska utvecklingen.
Det tycks mig som om alldeles för många blandar samman nationalekonomi och företagsekonomi i dessa dagar, tycks tro att ett lands ekonomi måste skötas som vore landet ett företag. Att ha mängder av människor gående arbetslösa är det värsta nationalekonomiska slöseriet av alla.
Hade förrsten själv bestämt mig för att sluta rösta, som jag gjort hela mitt liv tidigare, men eftersom en soffröst automatiskt blir en röst på de borgerliga så måste jag nog fortsätta att rösta, trots att jag just är mycket kritisk till det socialdemokratiska partiets "förnyelse" för som du antyder: Vi har råd med en större offentlig sektor och landet skulle må bra av en sådan, på alla sätt och vis.
Och ja, den klassiska frågan måste tydligen ställas igen till politiker av alla kulörer - har vi råd att arbeta? Det är som om vi inget förstått och inget lärt av historien - arbetslösheten är det största slöseriet och kapitalismen klarar inte av att ge alla arbete. För att lösa arbetslösheten behöver staten stimulera efterfrågan. Det kommer jag nog att skriva en kommentar om längre fram, gissar jag...
År 1965 byggdes t.ex. Nordens största djurpark i Kolmårdenskogarna i KOMMUNAL regi. Varför skulle inte offentliga satsningar av den typen kunna ske år 2005?!!
Fotnot: År 1997 privatiserades djurparken i Kolmården.
Vilket samhälle vill vi ha? Fantasin till makten!
Först tre ingångsvinklar:
1. När Marx i mitten av 1800-talet gjorde sina analyser av kampen om produktionsmedlen såg världen ordentligt annorlunda ut än idag. När politiska partier har omvandlat dessa analyser till ideologi har man konserverat en beståndsdel – med olyckliga konsekvenser som följd. Man tror att egenskapen att se till egennyttan är något som finns enbart – eller i huvudsak – finns hos kapitalisterna. Löntagare och demokratiskt valda makthavare kan enligt denna förstelnade ideologi/retorik bara i enstaka undantagsfall utnyttja rådande förhållanden till eget gagn.
2. På 50-talet gjordes undersökningar där man frågade folk om de var lyckliga och vad de trodde skulle göra dem mer lyckliga. När man på 2000-talet gör motsvarande undersökningar visar det sig att folk idag generellt fått det som man på 50-talet önskade sig, men att de är mindre lyckliga.
3. Tage Danielsson skrev någon gång mot slutet av sin levnad att socialdemokratin i skiftet mellan 60/70-talet borde ha genomfört sin kvarstående punkt i partiprogrammet och avskaffat kungahuset. Därefter borde de avskaffat sig själva, med löftet att återuppstå om de behövdes igen.
Min tro är att socialdemokratin gjort sig själva och Sverige en stor otjänst genom att i retorik och beslutade lagar fastna vid att bara kapitalister låter sig korrumperas av makt. När man ser på hela samhällsutvecklingen tycker jag att man kan se tecken på korruption i den mycket lilla skalan. En institution, privat eller offentlig, som inte utsätts för begränsningar i form av exempelvis ekonomiska ramar sväller allt mer och får allt mindre gjort (Parkinsons lag). I stort sett varje beslutsfattare kommer att använda sin ”makt” till att befria sig själv från arbetsuppgifter som är tråkiga eller har låg status – men behålla sitt inflytande. Beslutsvägarna blir alltmer komplicerade och befattningshavarnas rädsla för att göra fel och berövas sin makt och sina privilegier gör att organisationerna blir alltmer förlamande.
För att finansiera dessa svällande byråkratier – som förvisso ger människor arbeten, men sällan optimalt produktiva sådana – åläggs människor och företag ett allt högre skattetryck. Till slut kraschade det.
När nedskärningarna i de offentliga systemen kom på 90-talet började den inverterade huggsexan. Alla skulle skära ner sina kostnader och verksamheter, men ingen ansvarig (politiskt tillsatt) chef ville mista just sin position och sina privilegier – alltså var det de små som fick gå. De som gjorde det jobb som medborgarna förväntade sig få utfört. Kvarvarande personal fick jobba desto hårdare i allt mer slimmade organisationer – med utbrändhet och sjukskrivningar som följd. Kvar med Svarte Petter – det slutgiltiga betalningsansvaret – stod bidrags/försäkringssystemen. Så nu betalar vi en ryslig massa människor för att inget göra medan resten jobbar häcken av sig för att försörja dem.
Jag tror verkligen inte att privata aktörer hade gjort saker bättre – givna samma förutsättningar. Deras beslutsfattare drivs ju av samma krafter. Vad som behövs är istället kontrollorgan och konkurrens. Och just när det gäller att tillskjuta sådan konkurrens tror jag på privata aktörer. Kontrollorganen får det offentliga, EU eller det globala samfundet stå för.
Några stora frågor för framtiden blir för socialdemokraternas del blir som jag ser set alltså följande: Hur ska man hantera det faktum att människor – alla människor, oavsett ras, klass, kön eller vilken undergrupp du önskar generalisera in dem i - inom sig har lättja, egoism, bekräftelsebehov samt en längtan att få arbeta för att uppfylla just sina drömmar? Kan s inse att på grund av detta behöver demokratiskt beslutade institutioner och makthavare, i likhet med företag och kapitalister, ett mått av kontroll och styrning för att inte missköta sig? Kan man vidare se att alla som försörjs av offentliga medel – inklusive sjukskrivna och arbetslösa – tillhör den offentliga sektorn? Om och vad med de ska jobba, eller om de ska försörjas i passivitet är i mycket en fråga om politiska beslut. Och kan man de slutligen inse att människor som inte har fått sätta upp sina egna mål och arbeta för att nå dem inte blir lyckliga, hur mycket trygghet och materiellt välstånd man än ger dem?
Apropå Tage Danielsson så finns hela texten till Karl-Bertil Jonssons julafton på http://web.telia.com/~u13106607/karl-ber.htm. Och den förre LO-ordförandens fulla namn var faktiskt just Karl Bertil Jonsson. Och han stod i vägen minsann.
Men kan du förklara på vilket sätt det är bra för samhällsekonomin att den offentliga sektorn är uppdelad på så väldigt många olika aktörer, som var och en tycker sig ha något att vinna på att försöka lämpa över kostnader för välfärden på någon annan? Exemplen finns inom kedjan sjukvård/försäkring/rehabilitering. Inom uppdelningen mellan kommuner och landsting, bl.a. i ansvaret för psykvården. Inom utbyggnaden av högskoleväsendet i väntan på en arbetsmarknad man hoppas ska komma. Etc.
Och kan du också förklara varför det är så oerhört ont om effektiva styrmedel som ser till att den offentliga sektorn gör sitt jobb, alltså tillhandahåller tjänster åt folket? Men det är väldigt gott om styrmedel som ser till att den privata sektorn gör sitt, månar de anställda och betalar skatt?
Likaså har du samma typ av svågerpolitik inom det privata näringslivet som man klagar över vad gäller den offentliga sektorn och av korruption.
Vi behöver bara se till den senaste skandalen, Skandia - där stal topparna ägarnas pengar genom sina "wealth builder-program" och gjorde tydligen ordentligt dåliga affärer, och hur går det nu?
Vi behöver bara titta på IT-kraschen, och hur otroligt klantigt många betedde sig i samband med denna.
För att inte tala om fastighetskrascherna som förorsakades av bankernas katastrofalt inkompetenta agerande.
Människan kanske inte är klyftigare än så här, och med tanke på det så fungerar det ändå ganska skapligt både inom den offentliga sektorn och inom näringslivet.
Sen tycker jag nog att vi har styrmedel i den offentliga sektorn. Det är det som är tanken med att ha fritidspolitiker med två fötter på jorden. Idén under 80- och 90-talen om att ersätta den demokratiska kontrollen med en byråkratisk kontroll i form av upphandlingsavtal, beställar-utförarsystem med mera har inte funkat något vidare som jag ser det.
Men det är ju just det som är min huvudtes. Den offentliga sektorn är varken bättre eller sämre när det gäller korruption och svågerpolitik än den privata. Felet är bara att man när samhällsbygget fortskridit i så mycket har förutsatt att människor som arbetar åt det allmänna på något sätt är mer moraliskt högstående än företagare. Företag har i mycket sin kontroll inbyggd i konstruktionen. För den offentliga sektorn däremot måste den skapas av politikerna. Det har på något vis kommit bort i S ideologi. En gång fanns "Gör din plikt" med i parollen!
och Peter -
Du kan inte ha mer rätt än i att de beställar/utförarsystem som konstruerats lämnar så mycket i övrigt att önska att de skyldiga borde ha smisk. Att missa en så rudimentär skillnad som att i ett företag är vinsten målet och verksamheten medlet, men i den offentliga sektorn är det precis tvärt om - det är helt enkelt oerhört korkat!