torsdag, december 14, 2006

Arbetarrörelsen har mobiliserat reserverna - två månader för sent

Arbetarrörelsen har lyckats mobilisera ut sina reserver - två månader för sent. De rödgröna partierna har stöd av 51,3 % medan de borgerliga partierna skulle få 44,5 % om det var val i dag. Socialdemokratin ensam har stöd av 40,4 % av väljarkåren. Detta samtidigt tragiska och hoppingivande besked uttrycks i Statistiska Centralbyråns partisympatiundersökning november 2006 som publicerades i dag.

Jag vet inte vem det var som sade att "Statistisk Årsbok är radikalare än Kommunistiska Manifestet", men det är helt sant. Undersökningen ger en kristallklar belysning av hur det svenska klassamhället uttrycks i politiska termer. Bland annat får vi reda på att 61,6 % av de ej facklärda varuproducerande arbetarna sympatiserar med socialdemokraterna, och att 71,4 % av de större företagarna i stället föredrar "det nya arbetarpartiet".

För den som vill ge sig in på en djupstudie av tabellerna kan jag särskilt rekommendera två stycken. Tabell 11 undersöker partisympatier efter en socioekonomisk indelning - det är därifrån ovanstående uppgifter kommer. Och tabell 22 visar skillnaden mellan hur folk röstade i riksdagsvalet och hur de skulle rösta nu.

De som röstade (s) i valet skulle i mycket hög grad - 92,6 % - rösta på oss också i dag. Endast 1,4 % skulle rösta på ett av de borgerliga partierna. Samtidigt är de borgerliga väljarna betydligt mindre säkra på sitt val. 4,8 % av folkpartiets väljare i riksdagsvalet skulle rösta (s) i dag, ja till och med 2,7 % av m-väljarna skulle rösta på det ledande oppositionspartiet.

Men allra mest anmärkningsvärt är hur de som inte röstade i september skulle ha agerat om det var val i dag. 26,4 % av soffliggarna skulle ha röstat (s), vilket ska jämföras med att 11,9 % skulle ha röstat på något av de borgerliga partierna och att 4,9 % skulle ha röstat på (v) eller (mp).

Dessa siffror avspeglas också i studierna av nettoflödet till socialdemokratin. Ökningen med 5,4 procentenheter från valet till nu består av 1,3 procentenheter från de borgerliga partierna, 0,3 procentenheter från (v) och 0,4 procentenheter från övriga partier. Den övriga ökningen - 3,4 procentenheter - kommer från människor som inte röstade i valet men nu stödjer socialdemokraterna.

Det finns nog egentligen två huvudorsaker till denna stora förändring i väljarkåren på kort tid. För det första lyckades borgerligheten och den socialdemokratiska partiledningen i skön förening att göra höstens val till en folkomröstning om Göran Persson. Nu har socialdemokraterna i praktiken ingen partiledare - och får sina bästa opinionssiffror på åratal.

Men den viktigaste orsaken är en annan - det handlar om facklig-politisk mobilisering. Kampanjen mot förämringarna i a-kassan, som trappats upp steg för steg och nu kröntes med överlämnandet av en kvarts miljon namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Toto (tillika utdelare av det nya arbetarpartiets Stakhanovit-pris) på den stora manifestationen på Mynttorget.

Nu gäller det att fortsätta hålla ångan uppe. Men visst blir jag nedslagen - precis som Erik Laakso - av en valprocess som alltmer börjar likna en parodi på demokrati. Lena Sundström sätter fingret på problemet - obligatorisk läsning!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är inte beteendevetare, men jag vet att tex när det gäller undersökningar om folk är beredda att köpa en viss sak för ett visst pris och så har man en tendens att överdriva sin vilja att köpa. Finns det liknande mönster för folks verkliga röstande?

Peter Gustavsson sa...

Det finns det säkert. Tabell 1 på sidan 9 i SCB:s statistiska meddelande visar att de beräknar att valdeltagandet i slutändan tycks vara detsamma eller lite lite högre än i valet. Av det sluter jag mig till att folk med vänstersympatier blivit mer övertygade om att rösta medan de borgerliga partiernas väljare minskat sin röstbenägenhet. Jag kan ha fel.

Kerstin sa...

Det hela var bl.a. ett resultat av att socialdemokraterna inte har någon verklig och egen landsomfattande röst i massmedia, är min diagnos. Därför fick människor inte någon verklig information om vad alliansens förslag egentligen innebar. Det vet de flesta fortfarande inte - som att det kommer att bli mycket värre innan de här fyra åren är över.
Däremot fick väljarna veta att Persson och socialdemokraterna var maktfullkomliga och att det alltid är "nyttigt" med växling vid makten!

Tony Kenttä sa...

PSU:n är ju alltid intressant. Betydligt bättre än de diverse opinionsundersökningar (större urval, men främst fler frågor). Dock får man komma ihåg att PSU:n siffror visar dom som har partisympatier (och inte för hela kategorin). Men just att ha partisympatier, det går ju också efter klass, exempelvis så håller sig arbetare kring 75,8 % med partisympatier medan tjänstemännen har ett genomsnitt på 84,7 % (även om det ökar ju högre upp man kommer, lägre tjänstemän I har 77% partisympatier) och företagare ett på 80,7 % (samma tendens där som hos tjänstemännen, ju högre desto större andel med partisympati).

Hursomhelst visar ju PSU:n att politisk organisering efter klass i allra högsta grad existerar (även om en än mer finkornig undersökning skulle kunna visa detta än tydligare).

Peter Gustavsson sa...

Det där du pekar på är ju en politisk utmaning för arbetarrörelsen. Fler arbetare ska se det som naturligt att rösta (s). Utan att samtidigt distansera oss från väljarna i mellanskiktet.

Generell välfärd och facklig-politisk samverkan är grundreceptet, som vanligt. Lyssna på massan, rör inte kassan!