Arbetarrörelsen har mobiliserat reserverna - två månader för sent
Arbetarrörelsen har lyckats mobilisera ut sina reserver - två månader för sent. De rödgröna partierna har stöd av 51,3 % medan de borgerliga partierna skulle få 44,5 % om det var val i dag. Socialdemokratin ensam har stöd av 40,4 % av väljarkåren. Detta samtidigt tragiska och hoppingivande besked uttrycks i Statistiska Centralbyråns partisympatiundersökning november 2006 som publicerades i dag.
Jag vet inte vem det var som sade att "Statistisk Årsbok är radikalare än Kommunistiska Manifestet", men det är helt sant. Undersökningen ger en kristallklar belysning av hur det svenska klassamhället uttrycks i politiska termer. Bland annat får vi reda på att 61,6 % av de ej facklärda varuproducerande arbetarna sympatiserar med socialdemokraterna, och att 71,4 % av de större företagarna i stället föredrar "det nya arbetarpartiet".
För den som vill ge sig in på en djupstudie av tabellerna kan jag särskilt rekommendera två stycken. Tabell 11 undersöker partisympatier efter en socioekonomisk indelning - det är därifrån ovanstående uppgifter kommer. Och tabell 22 visar skillnaden mellan hur folk röstade i riksdagsvalet och hur de skulle rösta nu.
De som röstade (s) i valet skulle i mycket hög grad - 92,6 % - rösta på oss också i dag. Endast 1,4 % skulle rösta på ett av de borgerliga partierna. Samtidigt är de borgerliga väljarna betydligt mindre säkra på sitt val. 4,8 % av folkpartiets väljare i riksdagsvalet skulle rösta (s) i dag, ja till och med 2,7 % av m-väljarna skulle rösta på det ledande oppositionspartiet.
Men allra mest anmärkningsvärt är hur de som inte röstade i september skulle ha agerat om det var val i dag. 26,4 % av soffliggarna skulle ha röstat (s), vilket ska jämföras med att 11,9 % skulle ha röstat på något av de borgerliga partierna och att 4,9 % skulle ha röstat på (v) eller (mp).
Dessa siffror avspeglas också i studierna av nettoflödet till socialdemokratin. Ökningen med 5,4 procentenheter från valet till nu består av 1,3 procentenheter från de borgerliga partierna, 0,3 procentenheter från (v) och 0,4 procentenheter från övriga partier. Den övriga ökningen - 3,4 procentenheter - kommer från människor som inte röstade i valet men nu stödjer socialdemokraterna.
Det finns nog egentligen två huvudorsaker till denna stora förändring i väljarkåren på kort tid. För det första lyckades borgerligheten och den socialdemokratiska partiledningen i skön förening att göra höstens val till en folkomröstning om Göran Persson. Nu har socialdemokraterna i praktiken ingen partiledare - och får sina bästa opinionssiffror på åratal.
Men den viktigaste orsaken är en annan - det handlar om facklig-politisk mobilisering. Kampanjen mot förämringarna i a-kassan, som trappats upp steg för steg och nu kröntes med överlämnandet av en kvarts miljon namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Toto (tillika utdelare av det nya arbetarpartiets Stakhanovit-pris) på den stora manifestationen på Mynttorget.
Nu gäller det att fortsätta hålla ångan uppe. Men visst blir jag nedslagen - precis som Erik Laakso - av en valprocess som alltmer börjar likna en parodi på demokrati. Lena Sundström sätter fingret på problemet - obligatorisk läsning!
Jag vet inte vem det var som sade att "Statistisk Årsbok är radikalare än Kommunistiska Manifestet", men det är helt sant. Undersökningen ger en kristallklar belysning av hur det svenska klassamhället uttrycks i politiska termer. Bland annat får vi reda på att 61,6 % av de ej facklärda varuproducerande arbetarna sympatiserar med socialdemokraterna, och att 71,4 % av de större företagarna i stället föredrar "det nya arbetarpartiet".
För den som vill ge sig in på en djupstudie av tabellerna kan jag särskilt rekommendera två stycken. Tabell 11 undersöker partisympatier efter en socioekonomisk indelning - det är därifrån ovanstående uppgifter kommer. Och tabell 22 visar skillnaden mellan hur folk röstade i riksdagsvalet och hur de skulle rösta nu.
De som röstade (s) i valet skulle i mycket hög grad - 92,6 % - rösta på oss också i dag. Endast 1,4 % skulle rösta på ett av de borgerliga partierna. Samtidigt är de borgerliga väljarna betydligt mindre säkra på sitt val. 4,8 % av folkpartiets väljare i riksdagsvalet skulle rösta (s) i dag, ja till och med 2,7 % av m-väljarna skulle rösta på det ledande oppositionspartiet.
Men allra mest anmärkningsvärt är hur de som inte röstade i september skulle ha agerat om det var val i dag. 26,4 % av soffliggarna skulle ha röstat (s), vilket ska jämföras med att 11,9 % skulle ha röstat på något av de borgerliga partierna och att 4,9 % skulle ha röstat på (v) eller (mp).
Dessa siffror avspeglas också i studierna av nettoflödet till socialdemokratin. Ökningen med 5,4 procentenheter från valet till nu består av 1,3 procentenheter från de borgerliga partierna, 0,3 procentenheter från (v) och 0,4 procentenheter från övriga partier. Den övriga ökningen - 3,4 procentenheter - kommer från människor som inte röstade i valet men nu stödjer socialdemokraterna.
Det finns nog egentligen två huvudorsaker till denna stora förändring i väljarkåren på kort tid. För det första lyckades borgerligheten och den socialdemokratiska partiledningen i skön förening att göra höstens val till en folkomröstning om Göran Persson. Nu har socialdemokraterna i praktiken ingen partiledare - och får sina bästa opinionssiffror på åratal.
Men den viktigaste orsaken är en annan - det handlar om facklig-politisk mobilisering. Kampanjen mot förämringarna i a-kassan, som trappats upp steg för steg och nu kröntes med överlämnandet av en kvarts miljon namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Toto (tillika utdelare av det nya arbetarpartiets Stakhanovit-pris) på den stora manifestationen på Mynttorget.
Nu gäller det att fortsätta hålla ångan uppe. Men visst blir jag nedslagen - precis som Erik Laakso - av en valprocess som alltmer börjar likna en parodi på demokrati. Lena Sundström sätter fingret på problemet - obligatorisk läsning!
Kommentarer
Däremot fick väljarna veta att Persson och socialdemokraterna var maktfullkomliga och att det alltid är "nyttigt" med växling vid makten!
Hursomhelst visar ju PSU:n att politisk organisering efter klass i allra högsta grad existerar (även om en än mer finkornig undersökning skulle kunna visa detta än tydligare).
Generell välfärd och facklig-politisk samverkan är grundreceptet, som vanligt. Lyssna på massan, rör inte kassan!