Rödgrön seger i Norge

Det norska rödgröna projektet började på Justisen under några mörka oktober- och novemberkvällar 1994. På denna krog ett stenkast från arbetarrörelsens hjärta Youngstorget i Oslo samlades de unga nejaktivisterna i folkomröstningen om EU för en öl efter dagens kampanjinsatser. Nätverk skapades som skulle komma att leva kvar under de följande åren, inte minst till följd av de ständiga diskussionerna om en tredje folkomröstning från en jasida frustrerad över att de aldrig lyckades övertyga folket om förtjänsterna med ett EU-medlemskap.

Två år tidigare hade Norges SSU – AUF – genomgått en kraftig omorientering då man sa nej till EU, antog ett nytt principprogram med stark tonvikt på internationell solidaritet och ekologi och valde en ny ledning med den dynamiske Trond Giske som ordförande. Senterpartiet hade vid samma tid omorienterats mot ett allt tydligare avståndstagande till ”markedsliberalisme” under en ny ledare. De unga aktivisterna från ungdomsförbunden till Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet som förenades i kampen mot EU fann snart att det var mer än detta som band dem samman.

Det norska EU-motståndet, som hade en stark slagsida åt vänster, bar på en vision om Norge som ”Annerledeslandet”. Norge kunde och borde gå sin egen väg bort från den marknadsliberalism som bredde ut sig över världen och den rovdrift på människor och miljö den medförde. Norge skulle vara en aktiv småstat i världen som tog strid för fred och rättvisa. För att nå detta mål var ett nej till EU en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Det krävdes en regering som tog till vara de möjligheter som fanns om man stod utanför EU.

Det tog lång tid för Arbeiderpartiet att omfamna de ungas vision om en rödgrön regering. Valet 2001 innebar ett enormt nederlag för partiet och den nye partiledaren Jens Stoltenberg - partiet var nere i 24 procent. Banden med fackföreningsrörelsen var kraftigt försvagade och den nya mitten-högerregeringen satt med stöd av det främlingsfintliga Fremskrittspartiet.

De viktigaste initiativen till årets valseger togs av fackföreningsrörelsen. LO i Trondheim började ganska snart efter katastrofvalet att jobba medvetet med att få stopp för den borgerliga privatiseringspolitiken i Norges näst största stad. Man listade upp ett antal punkter som man krävde av de politiska partierna, och fyra partier – Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Senterpartiet och Röd Valgallians – ställde sig bakom dem. På så sätt hade man skapat en koalition för en progressiv politik, byggd på återkommunalisering och utbyggnad av den offentliga verksamheten. I kommunvalet 2003 segrade de rödgröna i Trondheim och punkterna kunde börja förverkligas.

Att Trondheim var först med att bilda en rödgrön koalition är inte förvånande. Det var i Trondheim AUF:s omorientering började, och 90-talets AUF-generation har en mycket stark förankring i Trondheims arbeiderparti. Det lyckade Trondheimsexemplet var naturligtvis en inspiration för att försöka detsamma i hela landet, och i takt med att Jens Stoltenberg jobbade på att återställa den facklig-politiska samverkan blev diskussionen om rödgrönt samarbete alltmer aktuell.

Efter att Stoltenberg förhandlat fram plattformen för den nya koalitionen med SV:s Kristin Halvorsen och Senterpartiets Åslaug Haga fanns för första gången på mycket länge underlaget för en majoritetsregering i Norge. Den Ap-ledare som ställde upp till val 2005 var en annan Jens än 2001 års stora förlorare. Nu vill Jens Stoltenberg ”bygga, inte sälja landet” och den förra Ap-regeringens delprivatisering av Statoil är ett minne blott. Det främsta vallöftet är att ”statligt ägarskap till kraft- energi- och naturresurser och post, telenät och järnväg ska säkra samhällets intressen. Vi ska bruka vår statliga kapitalstyrka till att bygga ett långsiktigt nationellt ägarskap till landets nyckelnäringar”. Vid sidan av detta handlar Arbeiderpartiets politik om skola, vård och omsorg och att Norge ska vara en ”stor fredsnation” som för en ”modig och självständig utrikespolitik” och arbetar för ett starkt FN.

Det återstår att se hur radikal den nya regeringen Stoltenberg kommer att bli. Arbeiderpartiet har stigit dramatiskt till följd av en mycket bra valförelse, medan SV tappat mycket då man hamnade mitt i högerns aggressiva korseld mot en politik de beskriver som ”socialistiska experiment” och inte hade ett riktigt bra försvar mot dessa angrepp. För någon månad sedan sniffade Kristin Halvorsens SV Stoltenberg i hälarna som den nya flertalskoalitionens största parti, men nu är relationerna helt annorlunda då SV landade på 9 medan Ap steg till 33 procent. Det innebär att ansvaret för att hålla den rödgröna regeringen på den kurs man lovat väljarna faller tyngre på LO och fackförbunden, på AUF och på den vänster inom Arbeiderpartiet som stärkts genom att många av de nya stortingsledamöterna är personer med sin bakgrund i 90-talets AUF.

Det norska valet visar att radikal socialdemokratisk politik – trots alla påståenden om motsatsen – är i högsta grad modern och stöds av en majoritet av väljarna bara de får chansen att rösta på den. Den rödgröna koalitionen har lyckats få många soffliggare att komma tillbaka och lägga sin röst på att förändra samhället i en progressiv riktning. Det norska valet punkterar definitivt alla påståenden om att de skandinaviska socialdemokratiska partierna måste tunna ut sitt budskap för att kunna vinna val.

Göran Persson sade i sin kommentar till valsegern att det är klart att de norska erfarenheterna blir viktiga för svensk socialdemokrati och att han ”kommer att följa det här noga”. Det har vi alla stora skäl att göra. Den rödgröna koalitionen anger en väg för den nordiska modellen att ta nästa steg. Hoppets fackla har tänts i väster!

Även publierad på www.socialistisktforum.se.