Onödigt käbbel om intressanta v-förslag
Häromdagen berömde jag vänsterpartiet för att de äntligen förstått hur man hanterar media. Det dröjde inte många dagar innan jag fick äta upp det.
Lars Bäckström har gått ut och öppet kritiserat förslaget till vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska program. Han hävdar att han inte ens läst dokumentet, med att det han läst verkar stå i strid med vad v drivit i riksdagen de senaste tio åren. Han skräder inte orden, utan säger att "Jag har ägnat nästan varje vaken timme i över tio år åt att få fram en seriös vänstersocialistisk politik. Du kan fundera över hur man mår då." Flera andra riksdagsledamöter instämmer i kritiken.
Jag är inte förvånad över denna strid, särskilt som jag själv minst sagt höjde på ögonbrynen när jag samtalade med Lars Bäckström för två år sedan och han förklarade att vänsterpartiet inte driver ett återförstatligande av SJ med att det ju inte är det SEKO driver. Det finns en djup spricka mellan riksdagsgrupp och partistyrelse i förhållningssättet till politiken och regeringssamarbetet.
Men om man vill hålla ihop ett parti och slippa ständiga skriverier om interna bråk måste en partiledning se till att förebygga detta. Då är det inte så begåvat att ställa den ekonomiske talesmannen i riksdagen helt utanför ett arbete om den framtida ekonomiska politiken. Även om det är som Lars Ohly säger att programmet bara är ett diskussionsunderlag.
Som jag tidigare skrivit tror jag att det finns ett stort underlag för en radikal politik i Sverige, medan underlaget för frasradikalism är minst sagt begränsat. Men om man ska få ut den radikala politiken, och inte bara nya rapporter om internt käbbel, behöver man vara hyfsat överens om tagen. Det finns skäl också för oss socialdemokrater att bekymra oss över detta.
Lars Bäckström har gått ut och öppet kritiserat förslaget till vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska program. Han hävdar att han inte ens läst dokumentet, med att det han läst verkar stå i strid med vad v drivit i riksdagen de senaste tio åren. Han skräder inte orden, utan säger att "Jag har ägnat nästan varje vaken timme i över tio år åt att få fram en seriös vänstersocialistisk politik. Du kan fundera över hur man mår då." Flera andra riksdagsledamöter instämmer i kritiken.
Jag är inte förvånad över denna strid, särskilt som jag själv minst sagt höjde på ögonbrynen när jag samtalade med Lars Bäckström för två år sedan och han förklarade att vänsterpartiet inte driver ett återförstatligande av SJ med att det ju inte är det SEKO driver. Det finns en djup spricka mellan riksdagsgrupp och partistyrelse i förhållningssättet till politiken och regeringssamarbetet.
Men om man vill hålla ihop ett parti och slippa ständiga skriverier om interna bråk måste en partiledning se till att förebygga detta. Då är det inte så begåvat att ställa den ekonomiske talesmannen i riksdagen helt utanför ett arbete om den framtida ekonomiska politiken. Även om det är som Lars Ohly säger att programmet bara är ett diskussionsunderlag.
Som jag tidigare skrivit tror jag att det finns ett stort underlag för en radikal politik i Sverige, medan underlaget för frasradikalism är minst sagt begränsat. Men om man ska få ut den radikala politiken, och inte bara nya rapporter om internt käbbel, behöver man vara hyfsat överens om tagen. Det finns skäl också för oss socialdemokrater att bekymra oss över detta.
Kommentarer
Jag håller verkligen med dig om att det verkade bra att man från vänstern funderar på vad det är man egentligen vill med samhället och anstränger sig för att föra ut det budskapet. Det gör debatten mer spännande och är nog mer eller mindre nödvändigt för att det politiska samtalet ska vakna till liv igen. Desto tråkigare att se hur man nu återfaller i internt käbbel.
Sedan "the end of history" tycker jag annars att neo-liberalismen (internationellt) och neokonservatismen (nationellt) flyttat fram sina ställningar och alternativen antingen blivit Perssonskt maktpragmatiska, främlingsfientligt populistiska eller Reclaim-the-streets-pubertalt orealistiska.
Det behövs helt enkelt ett levande politisikt samtal om vilka idéer vi vill ska forma vår framtid, och vad olika alternativ innebär för den enskilda människan – både på vägen dit och när vi är framme. Den här retoriska sörjan vi lever i idag, där alla tävlar om att vara bäst på att säga det de tror att alla vill höra är ju helt förödande. Allt för många år av säga-en-sak-men-göra-en-annan från makthavare inom politik och näringsliv börjar ju urholka medborgarnas förtroende för det demokratiska samtalet.
För övrigt anser jag att Jörgen Habermas bör bli grundlagsfader!
Sen tror jag inte att vänsterpartiet är den uppgiften mogen.
Skulle gärna se ett dagspolitiskt radikalt men mindre frasigt vänsterparti som det radikala benet i en rödgrön trepartiregering, men för att kunna "bli uppgiften mogen" krävs nog en borgfred mellan partistyrelse och riksdagsgrupp.