Hatkärlek - från en av dem som styr Almedalen

Varje försommar de senaste åren har samma fråga inställt sig: Är det värt att åka till Almedalen? Och varje år tvekar jag allt mer, men jag har hittills bestämt mig för att åka i alla fall i sista minuten. Så jag var där ett par dagar i början av veckan, och eftersom jag tydligen tillhör dem som styr Almedalen tänkte jag komma med ett par kommentarer om denna tillställning.

Jag kan helt och fullt dela Björn Elmbrants hatkärlek till Almedalen. Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa många gamla och nya politiska vänner i ett oftast soligt sommar-Gotland. Almedalen är en arena som är genuint öppen för alla - det kostar inget att annonsera ett seminarium i det officiella programmet, Almedalsbiblioteket har billigt kaffe och trådlöst nätverk med mera. Det brukar också kunna finnas ett och annat bra seminarium. Men samtidigt finns det så mycket med Almedalsveckan som gör mig så djupt deprimerad.

Gotland må vara en vacker ö mitt i Östersjön, men Almedalen är inte isolerad från det omgivande politiska landskapet i dagens Sverige. Almedalsveckans utveckling från Olof Palmes tal från ett lastbilsflak 1968 till dagens "särintressenas vuxendagis" avspeglar samhällsutvecklingen i stort. Eller som Elmbrant skriver: "Man kanske rentav kan säga att Almedalen är en slags karikatyr av hur det offentliga samtalet i Sverige ser ut: villrådiga partier, arbetsgivarintressen med miljonbudgetar för propaganda, och kaxiga medier, ofta i symbios med reklam- och kommunikationsbolag."

Tvärdrag har tillägnat sitt senaste nummer till den politiska broilern. I tidningen finns att läsa om hur antalet som är anställda för att utforma den socialdemokratiska politiken formligen exploderat under de senaste trettio åren, samtidigt som mer än 90 procent av medlemmarna försvunnit. Och samtidigt som ideologiska studier kommit allt mer på undantag. Detta är en del i ett större mönster där professionella PR-konsulter allt mer påverkar vad som beslutas. Detta är ett stort demokratiskt problem, som alla som läst Stuart Ewens briljanta intervju med public relations' fader Edward Bernays inser.

Det hela är också sammanflätat med det som de senaste veckorna beskrivits av både Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd och Fokus, Swedbank och Synovate - klyftorna i Sverige har vuxit dramatiskt de senaste femton åren oavsett regering. De rika drar ifrån och får ett kraftigt växande privat konsumtionsutrymme, främst som en konsekvens av kraftigt växande kapitalvinster. De allt större bolagsvinsterna hör samman med att makten att påverka politiken tillfaller i växande grad dem som har pengar att betala för sitt inflytande. I Almedalen ser man hur näringslivets organisationer har råd med rosévinsmingel och bjudluncher medan det klagas när Arena bara bjuder på plockmat. Samtidigt ingår denna bjudkultur i det som gör det möjligt för människor som inte har stora organisationer bakom sig att vara i ett sommar-Visby där rika stockholmares efterfrågan tycks sätta prisläget.

Kanske har Emil Berg rätt i att man helt borde strunta i Almedalen och bygga organisation i stället. Och det kunde säkert vara en smart mediastrategi för vänsterpartiet att bojkotta Almedalsveckan och genomföra en organisatorisk offensiv bland alla de som inte har råd att resa bort på semestern - ett sätt att i stil med Ung Vänsters framgångsrika 90-talsstrategi göra en poäng av att man inte är ett parti som alla andra. Men det kan aldrig vara en metod för arbetarrörelsen i sin helhet att utebli från den plats där den centrala zonen möts, där man kan utöva påverkan genom närvaro och argumentation.

Om jag då själv skulle gå in och mediekonsulta för ett ögonblick skulle jag råda framför allt LO att mobilisera folk till Almedalen och se till att dränka arbetsgivarintressenas jippon med det som alltid varit vår starka gren - styrkan i vårt antal. Om rörelsefolk skulle promenera omkring i kvarteren kring Donners plats under den där veckan, kila in på seminarierna och minglen och ställa frågor utifrån ett löntagarperspektiv skulle det nog se ganska annorlunda ut.

Och ärligt talat - det krävs inte så enormt mycket folk för att uppnå denna effekt. Antalet aktiva almedalsdeltagare, som går på mer än ett eller två av partiledartalen, kan inte vara mer än tusen personer. Så ett par hundra fackligt förtroendevalda skulle räcka alldeles utmärkt.

LO genomför redan en utmärkt programverksamhet i Almedalen, som bör kompletteras med en mobiliseringsinsats. LO hyr några vandrarhem och hus i eller i närheten av Visby, och erbjuder gratis boende till alla tillresta fackligt förtroendevalda. Sedan går förbunden in och tar resekostnader och förlorad arbetsförtjänst för ett överenskommet antal. Detta koordineras med mobiliseringsinsatser från partiet och sidoorganisationerna - här är det jätteviktigt med en bred rekrytering så det inte bara blir gruppen av heltidspolitiker och betalda tjänstemän. Totalt sett bör målet vara att arbetarrörelsen ska få 500 personer till Almedalsveckan.

Där kom ett alldeles gratis PR-tips. Nu ska jag sätta mig på uteplatsen och läsa fler goda romaner. Återkommer.

P.S. Måste bara påpeka att Björn Elmbrant är ute och cyklar i sin artikel när han skriver om centern och EMU i Almedalen 2003. De hade bjudit in en brittisk EMU-motståndare - som för övrigt var socialdemokrat - för att framföra varför en stor majoritet av britterna sade nej. Jasidan angrep genom att referera till att den brittiska nej-sidan gjort en film med ett inslag där en komiker körde ett skämt om EU och tredje riket. Det hela blev en stor story först när Maud Olofsson gick till motangrepp och sade att den av socialdemokraterna inbjudne Joschka Fischer var terrorist. En underhållande detalj i sammanhanget är att när Ja till Europa försökte skaffa sig ett exemplar av filmen skickade de ett mail till brittiska No Campaign och kallade sig EMU-motståndare trots att mailadressen uppenbarligen var @jatilleuropa.se.)