Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin

Det enda positiva med dagens utspel från s och mp:s partiledningar är att vi kan hoppas på en grönare socialdemokratisk politik och att mp inte kommer att göra nya uppgörelser med de borgerliga partierna.

Annars så är det ett korkat utspel på alla sätt och vis.

Utspelet är feltajmat och en del i en felaktig strategi. Jag brukar inte alltid hålla med Henrik Brors, men han har helt rätt i att det är vansinne att prata om sånt här samma dag som var femte varslas från Volvo Personvagnar. I denna tid är det viktigt med klara besked, och detta utspel ökar i stället osäkerheten.

Det intressanta med dagens besked är inte att två partier som gjort sexton budgetar tillsammans går vidare med sitt samarbete, utan att man lämnar det tredje partiet som var med och gjorde budgetarna utanför. Utspelet pekar i riktning mot en s-mp-regering, men realistiskt sett är det högst osäkert om dessa två partier skulle ha en majoritet i kammaren efter valet. En sådan regering skulle behöva stöd av fler partier och Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte kommer att vara med och rösta fram en sådan regering ökar osäkerheten om vad som egentligen är alternativet till Reinfeldt & co. Sahlin, Eriksson och Wetterstrands utspel bidrar inte till klarheten om alternativen i svensk politik, utan tvärtom bidrar det till osäkerheten.

Men vad värre är - utspelet är ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom.

En av politikens huvudfrågor är hur stora resurser som ska gå till våra gemensamma behov och hur mycket som ska gå till privat konsumtion. Moderaterna - de "nya" såväl som de gamla - har som sitt främsta politiska mål att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Och i det avseendet har regeringen lyckats - skatterna har sjunkit kraftigt, mest för de allra rikaste. I somras kapitulerade den socialdemokratiska partiledningen om fastighetsskatten. Mona Sahlin meddelade att (s) bara vill höja skatten för de 5-10 000 hushåll som äger fastigheter värda mer än 5 miljoner kronor. I går kom beskedet att socialdemokraterna accepterar också det andra steget av jobbavdraget.

Om man accepterar den borgerliga skattepolitiken är det svårt att inte få den borgerliga välfärdspolitiken på köpet. För reformerna måste finansieras. Låter man skattekvoten sjunka kraftigt så innebär det också att välfärdskvoten faller. Då kan det stå hur vackra ord som helst i de omkring hundrafemtio sidor rådslagstexter som nu skickats ut till partiorganisationen - utan skattekronor att finansiera reformerna blir s-mp-politiken i sina huvuddrag ganska lik regeringens politik. Den panikartade rädslan för att säga att vi kommer att höja skatten om vi vinner valet bakbinder partiet och leder till politisk apati och bristande engagemang när alternativen blir alltmer otydliga för väljarna.

Fram till sommaren var det fortfarande ganska oklart vart socialdemokratin skulle ta vägen efter valförlusten. Partiet pratade om att Sverige tjänar på rättvisa och olika steg togs i riktning mot en genuin omprövning av 80- och 90-talens politik. Nu blir det däremot alltmer klart att kursen är satt - och den går högerut. Den handlar inte bara om den ekonomiska politiken utan också om att ignorera LO-kongressens krav på att inte ratificera Lissabonfördraget förrän vi fått garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror att det är hög tid för de kärleksfulla kritikerna att vakna och säga ifrån om att partiet är på fel väg.

För det finns fortfarande tid att göra om och göra rätt. Att konstatera att vi befinner oss i en tid då kritiken av nyliberalismen är starkare än på mycket länge och att det är viktigare än någonsin med en socialdemokratisk politik för att reglera marknaden. Det där Mona Sahlin säger samtidigt som hon gör något helt annat i praktiken.