söndag, oktober 12, 2008

När laget är större än jaget

I onsdags fick vi veta att en ny fas i svensk politik hade tagit sin början. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle bilda en ny allians och ställa vänsterpartiet utanför. Det tredje oppositionspartiet hade försuttit sin chans.

Händelseutvecklingen inom arbetarrörelsen efter detta besked visar att laget är större än jaget. Det dröjde inte många minuter efter Mona Sahlins uttalande förrän telefonerna började gå varma mellan människor som inte var nöjda med den "nya fasen". Blogginlägg skrevs, facebookgrupper startades och fick snabbt många medlemmar och artiklar snabbskrevs till etablissemangets klotterplank. Och det visade sig snart att Sahlins stängda dörr till vänsterpartiet var lika förankrad i den verkliga världen som balansräkningen i Kaupthing Edge. Snacket började snabbt gå om Sahlins bunker - en inre krets vid sidan av partiets valda styrelse och verkställande utskott där de verkliga besluten fattas.

I går höll jag en ideologiutbildning för Jönköpings partidistrikt. Tjugofem partimedlemmar i Vaggeryd och Värnamo kommuner diskuterade ideologi under en hel dag, och det stod helt klart att gräsrötternas bild av socialdemokratins framtid inte handlar om bortre parenteser i a-kassan. I denna industritäta region - fylld av småföretag som är underleverantörer till bilindustrin - vill medlemmarna att partiet ska bli tydligare med sin ideologi och tycker att det är alldeles för trångt i mitten. Vad gäller den helt avgörande frågan om jobbavdragets framtid vid ett regeringsskifte insåg medlemmarna precis som en klar majoritet av ledamöterna i LO-förbundens styrelser att man inte kan föra en socialdemokratisk välfärdspolitik med en borgerlig skattepolitik.

Efter onsdagens besked om "den nya fasen" fördes det oroade samtal på arbetsplatserna i Vaggeryd och Värnamo om vad det här innebär. Precis som i resten av landet. Det tryck som uppstod ute i partidistrikten tvingade i fredags Mona Sahlin att "göra en pudel" och skicka ett öppet brev till Lars Ohly där den nyss stängda dörren öppnades igen. Henrik Brors har helt otippat gjort en bra analys av händelseutvecklingen och situationen inom rörelsen.

Vad händer nu då? Jag delar Brors' bedömning att Sahlins missräkning försvagat partiledaren, åtminstone tillfälligt. Hon gick ett steg för långt, och det ledde till att rörelsen vaknade ur den slummer den befunnit sig i sedan den extra partikongressen i mars förra året. Sahlins arton månader långa smekmånad är nu över, och vi kan räkna med en mer levande debatt inom arbetarrörelsen. Jag räknar med att vi kan få se en rejäl debatt kring framtidens vägval.

Partiledningen har talat en tid nu om att det gäller att vinna mittenväljarna och att vi då inte kan gå till val på skattehöjningar och minskad valfrihet. Det sättet att se på verkligheten må vinna gehör i borgarpressen och i ett isolerat inom-tullarna-perspektiv, men det blir snabbt allt mer obsolet och omodernt. I den nya fas ekonomin nu hamnat i är det plötsligt helinne att vara radikal. När alla plötsligt kritiserar kapitalismen och när Bush förstatligar banker verkar det ganska fantasilöst av socialdemokratin att gå på som om inget hade hänt.

Vi förlorade inte valet för att väljarna var trötta på socialdemokratisk politik, utan för att de tyckte att vi inte förde en socialdemokratisk politik. Den omsvängning av den ekonomiska politiken som Göran Persson och Pär Nuder genomförde under det sista regeringsåret - som ledde till den fenomenala uppgången i sysselsättning under 2006-07 - kom för sent för att påverka valresultatet. Det bestående intrycket av den socialdemokratiska politiken för väljarna var därför en fortsatt hög arbetslöshet och otillräckliga satsningar på välfärden. Moderaternas historiska insats under den långa valrörelsen 2004-06 var att lyckas inbilla tillräckligt många väljare att de var bättre än socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik.

Den fråga Sahlin försökte splittra den enade oppositionsfronten med var de ekonomisk-politiska ramverken. Hon har försökt framställa det som att vänsterpartiet är ensamma om att kritisera utgiftstak, överskottsmål, oberoende riksbank med mera, och att den hållningen handlar om att vara oansvarig för landets ekonomi. För ett hälsosamt, tankeväckande och inspirerande annat perspektiv på vem som tar ansvar och inte rekommenderar jag vänsterpartisten Erik Bergs inlägg om utgiftstaken.

Vad Sahlin klädsamt nog håller hon tyst om är den starka opinionen INOM socialdemokratin för att se över och ompröva ramverken så att de bättre klarar utmaningarna som ligger framför oss. Göran Perssons gamla presschef Peter Akinder, numera ledarskribent på Östran, ifrågasätter överskottsmålet i artikel efter artikel. Till och med den gamle normpolitikern Assar Lindbeck konstaterar att överskottsmålet spelat ut sin roll när statens skuldsättning klarar EU-kraven med mycket bred marginal. Det borde vara läge att sätta sig ner och förutsättningslöst reda ut hur vi kan kombinera ordning och reda i statsfinanserna med ett rejält reformutrymme för framtidens investeringsbehov i saker som utbildning, folkhälsa och klimatsmart infrastruktur.

Under de senaste månaderna har vi sett besked efter besked från s-ledningen om att man anpassar sig högerut och försöker vinna plats i det trånga mittfältet. Det har handlat om fastighetsskatten, jobbavdraget och Lissabonfördraget. Samtidigt pågår personförändringar i partiets högsta ledning som potentiellt kan vara mycket betydelsefulla för vilken riktning utvecklingen tar. Genom veckans händelser har det blivit betydligt svårare för Sahlin att manövrera in socialdemokratin i mittenfållan, sedan det blivit uppenbart för alla att hon inte har förankring för den processen i rörelsen.

I morse försökte Mona Sahlin återta initiativet genom att gå tillbaka till den utpressningslinje hon körde innan hon smällde igen dörren för Ohly i onsdags. Stalltipset är att veckans händelser stärkt v-ledningen både opinionsmässigt och partiinternt och att Lars Ohly kommer hålla fast vid att vänsterpartiet inte är någon "dörrmatta". Efter ett par månaders dragkamp och maktspel kommer vi sannolikt att hamna i en situation där oppositionsleden sluts och en arbetsgrupp bildas som får till uppdrag att se över och modernisera de ekonomisk-politiska ramverken. Förslagsvis med utgångspunkt i ett budgetbalansmål och i att riksbankens inflationsmål kombineras med ett tillväxtmål. Men det kräver en hel del manövrerande för att ingen inblandad ska tappa ansiktet fullständigt. Så kan det gå om man inte lyssnar på rörelsen från början.

Så kanske har veckans händelser ändå lagt grunden till en ny fas i svensk politik. Fortsättning följer.

14 kommentarer:

Stefan sa...

Som vanligt klokt. Vissa lever ju i den världen att anledningen till att vi förlorade valet var att vi inte positionerade oss tillräckligt nära mitten. Samtidigt säger samma personer att vi vinner som mest på när skillnaderna mellan oss och borgarna är så stora som möjligt. Och borgarna drar sig mot mitten, och vi gör då samma sak? Det höll inte rent logiskt.

Och vad ska man säga om detta?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3515137.ab

Peter Gustavsson sa...

Jo, jag såg det där - helt otroligt. Det där är ju en jätteskandal, som skulle blåsts upp stort om inte det hände så mycket mer stora saker i världen just nu. Detaljen att Margot Wallström tryckte på Mona Sahlin för att få henne att baxa igenom Lissabonfördraget i s-riksdagsgruppen borde få många att fundera igenom både ett och annat.

Stig-.Björn Ljunggren sa...

Bra att du säger som det är - att västerpartisamarbetet egentligen är en förevändning för att (s) ska överge budgetdiciplinen - och börja expandera offentlig sektor igen. Höjda skatter, fokus på omfördelning och reformer, inte produktion och tillväxt.
Det är också vad jag sett i de senaste dagarnas debacle. Den socialdemokratiska vänstern vill låsa fast (s) vid en vänsterpolitik. Och lämna den ruttnande medelklassen och storstadsväljarna till Alliansen.

Peter Gustavsson sa...

Stig-Björn, jag läste vad du sagt till TT (ex i http://vasteras.expressen.se/Nyheter/1.1330793/experter-maktkamp-bakom-sahlinpudel) och jag ser vad du skriver i din kommentar. Det är uppenbart att "experten" påverkas väldigt mycket av att ha formats politiskt av 80-talets högervåg.

Ett modernare synsätt på det hela är att inte se offentligt och privat som varandras motsatser, som närande och tärande. Utan att i stället se en stark offentlig sektor som något som skapar förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling. De metallarbetare i småföretagens förlovade land igår höll med mig.

Jeanette Stojic sa...

Jag kan ingen annat än att hålla med. Jag hoppas bara att det kommer börja låta från gräsrötterna och att inser vilka det är man ska arbeta för.

Stig-Björn Ljunggren sa...

Vad jag sagt till TT och skrivit på min blogg (www.ljunggren.com) är bland annat att det är vänsterpartiet som stängt dörren, inte (s).
Vänsterpartiet vill inte acceptera budgetdiciplinen utan ta på sig spenderbyxorna. Allt kan betalas med lite kreativ bokföring och höjda skatter.

Så frågan Peter är om du vill att (s) ska släppa kravet på (v) att de måste acceptera de ekonomiska spelreglerna för att få vara med?

Eller vill du att (s) nu, mitt i finanskris och lågkonjunktur ska sätta sig med kommunisterna och förhandla om nya budgetregler?

Bo Widegren sa...

Hej jag har med behållning läst din blogg och hade dessförinnan skrivit bloggen "Journalister och experter har fått det hela om bakfoten - att lyssna till partimedlemmarna hör till demokratins regler!" (http://www.s-bloggar.se/p/ofqlp/journalister-och-experter-har-faatt-det-hela-om-bakfoten--att-lyssna-till-partimedlemmarna-hoer-till-demokratins-regler) och på den fått flera kommentarer av just Stickan Ljunggren med liknande frågor de han ställt till dig. Jag svarade: När det gäller restriktionerna för den ekonomiska politiken är jag påverkad av vad Peter Gustavsson skriver (http://socialdemocracy.blogspot.com/2008/10/nr-laget-r-strre-n-jaget.html) och har också tittat på dina och hans kommentarer efteråt. Min inställning är att förutsättningarna kanske inte är de bästa just nu under pågående finanskris eller i ett hetsigt samverkansarbete inför valet. Jag är inte heller riktigt kompetent att föra denna ekonomiska debatt och penetrera konsekvenserna av olika ställningstaganden. Men jag tycker också att det kan vara farligt med absoluta postulat som man med fundamentalitisk iver försvarar. Så i det långa loppet, när det akuta läget lugnat ner sig så tycker jag visst man kan resonera om dessa saker.

Men det är faktiskt inte detta som det handlar om nu eftersom V utan att angripa överskottsmål och budgettak stött socialdemokratiska regeringar med denna målsättning långt innan MP ens var påtänkt. När det gäller Vs krav på att upphäva riksbankens oberoende så kan det med litet fingerfärdighet hanteras ungefär som S-kravet på republik. Jag ser faktisk MPs grundåskådning eller brist på fastlagd sådan som en större fara än risken för att V hoppar över skacklarna. Till och med under förlovningsåret har MP ju hoppat i säng med Reinfeldt flera ggr.

Peter Gustavsson sa...

Stig-Björn: Jag förstår inte din argumentation kring att lågkonjunkturen skulle göra det omöjligt att diskutera de ekonomisk-politiska ramverken. För mig är det precis tvärtom - långkonjunkturen ställer saker på sin spets och tvingar fram en diskussion. Det förs redan idag diskussioner i Europa kring de förväntade stora underskotten i Irland och Spanien, som drabbats av svårartade eurobubblor och har svårt att ta sig ur krisen på egen hand eftersom de saknar egen valuta. Dessa kan komma att få underskott som överstiger 3 procent, vilket strider mot Maastrichtfördragets regler. Så ekonomisk-politiska ramverk kommer att diskuteras en hel del framöver, var så säker.

Att klara två procents överskott i statsfinanserna i något som kan utveckla sig mot en världsdepression är svårt och skulle allvarligt förvärra krisens förlopp. Som det svenska ekonomiska systemet ser ut så går statsfinanserna in och buffrar rent automatiskt när konjunkturen är svag, genom att a-kassekostnaderna stiger kraftigt och därigenom håller uppe köpkraften och mildrar negativa spiraler. Det är en orsak av flera till att de nuvarande ekonomisk-politiska ramverken är trubbiga och besvärliga att hantera i nedgångstider.

Den svenska ekonomin innehåller omfattande automatiska stabilisatorer bland annat genom att vi har en egen valuta som nu sjunkit kraftigt gentemot våra konkurrentländer vilket mildrar industrins problem. Vi har en egen centralbank som kan sänka räntan mer kraftfullt än ECB om den så önskar. Det gör att statsfinanserna inte behöver ta hela smällen, men klart är ändå att vid en rejäl lågkonjunktur kommer vi behöva leva med underskott i statens finanser under ett par års tid. Men som Assar Lindbeck pekade på i sin artikel från i vintras är de svenska statsfinanserna är mycket robusta, så det behöver inte innebära någon större katastrof om så behövde bli fallet.

Stig-Björn Ljunggren sa...

OM det ska ske justeringar så är det inte med vänsterpartiet som (s) ska göra upp om detta.
Det kan vi väl vara överens om?

Och vill vi sätta lättade budgetrestriktioner i händerna på en borgerlig regering?
Brukar det gå bra frågar jag?

Och hur var det nu Peter, ska Mona Sahlin släppa kravet på (v) att acceptera budgetdiciplinen? Vad tycker du egentligen?

Peter Gustavsson sa...

Stig-Björn: Jag kan rekommendera Katrine Kielos' artikel i Dagens Arena idag (http://www.dagensarena.se/text/2008/10/rora-i-regeringsfragan).

Jag vill att oppositionen enas om ett nytt ekonomisk-politiskt ramverk som håller både i goda och dåliga tider. Och då lyssna på ekonomerna, som exempelvis hur Lars Calmfors och Lars Jonung argumenterade för stimulanspolitik med underskott som följd i Studio Ett i onsdags (http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?programid=1637&artikel=2361051). Calmfors menade att detta är ett läge att göra ett avsteg från utgiftstaken sätta in stimulanser.

Bengt sa...

SBL är rädd för vänstern (eller som det för honom i nedlåtande syfte benämnes kommunisterna) eftersom den vill återupprätta en välfärd, värd namnet, i offentlig drift och tillgänglig för alla efter behov. Däremot, att döma av alla hans kommentarer i media, så vill han se mer av högerns kommersialiserade, vinstdrivande och ekonomiskt allt mer utsorterande ovälfärd som nu i rask takt genomförs inom landsting och kommuner. För mig är det att visa förakt för sjuka, arbetslösa och obemedlade att driva välfärden i den riktningen!

Bengt Nilsson, vänstersosse

Stig-Björn Ljunggren sa...

Nu säger vänsterpartiet att de accepterar budgetdisciplinen, eller hur man nu ska tolka Ohly i Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article3528907.ab

Ohly verkar dock villkora det med att vänsterpartiets politik ska trängas in under budgettaket, som kan ligga lite var som helst.

Jag antar att detta ska tolkas som att vänsterpartiet nu går åt höger?

Jag tycker det vore oansvarigt av socialdemokraterna att snickra ihop ett nytt ramverk mitt under brinnande kris och dessutom enbart på sin kant. Den här typen av förändringar ska naturligtvis tas i samarbete över blockgränserna, för trovärdigheten, för stabiliteten. Det är en "överideologisk" fråga.

Så visst kan man diskutera budgetpolitikens förutsättningar. Men då ska det ske på ett ansvarsfullt sätt. Och oviljan att göra det avslöjar förstås att det handlar om något annat, nämligen att avreglera politiken och släppa loss välfärdsfesten igen. Alla Goda Gåvors Givare ska ut på shoppingtur.

OM det nu är så att vänsterpartiet köper ramverket så är det väl i stort sett bara den socialdemokratiska vänstern som håller socialismens fana högt...

Peter Gustavsson sa...

Stig-Björn: Ursäkta sent svar - var knappt vid datorn under gårdagen. Artikeln pekar på precis de problem med utgiftstaken som LO-ekonomerna med flera visat på, och som kommer bli väldigt uppenbart nu i samband med krisutvecklingen. Med snabbt stigande arbetslöshet tvingas staten till kraftiga nedskärningar på andra områden för att hålla budgetramarna, och det är inte ett långsiktigt ansvarstagande.

I artikeln öppnar Lars Ohly för en kompromiss om den ekonomiska politiken i nyckelmeningen "Vänsterpartiet är beredda att kompromissa även när det gäller ramverken om vi inom dessa kan hitta sätt att stärka välfärden, öka rättvisan och satsa på klimatet." Enkelt uttryckt: om taken är tillräckligt höga för att möjliggöra en utbyggd offentlig sektor så kan vänsterpartiet köpa att de finns. Det är ju också det som skett i samband med de 16 budgetar våra partier utarbetat tillsammans.

disa sa...

慈德宮,龍南漆藝博物館,竹山竹管厝,陳列教育館,中興新村,東埔溫泉,清安豆腐街,金龍窯,火炎山,橫龍山古道,中港慈裕宮,大湖農村,挑柴古道,龍騰斷橋,森林遊樂區,卓蘭果園,外埔漁港,龍鳳漁港,清德禪寺,欣隆休閒農場,馬術農場,童玩村
泰安溫泉區,南庄老街
溫泉遊樂區,綠葉方舟,明德水庫,仙山,鳳陽谷,三角湖,木雕街,通霄蘆沐村風,香格里拉樂園,馬拉邦山,薑麻園,海濱休閒園區,鳴鳳山古道,火車窿,勝興火車站,挑鹽古道,獅頭山,藺草文化館,永和山水庫,大克山,通霄秋茂園,大衛營,清泉農場,雪霸國家公園,蜜蜂休閒館,挑炭古道,三通嶺,建民農場,自然保留區,永和山農場,八通關古道,明新書院,石觀音吊橋,戰車公園,軍史公園,桂花森林松柏嶺,梅峰農場,棋盤石,巧手工作坊
桃米生態村,溪頭,杉林溪森林遊樂區,李勇廟,竹山保安宮,沐陶窯
玉山國家公園