När laget är större än jaget

I onsdags fick vi veta att en ny fas i svensk politik hade tagit sin början. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle bilda en ny allians och ställa vänsterpartiet utanför. Det tredje oppositionspartiet hade försuttit sin chans.

Händelseutvecklingen inom arbetarrörelsen efter detta besked visar att laget är större än jaget. Det dröjde inte många minuter efter Mona Sahlins uttalande förrän telefonerna började gå varma mellan människor som inte var nöjda med den "nya fasen". Blogginlägg skrevs, facebookgrupper startades och fick snabbt många medlemmar och artiklar snabbskrevs till etablissemangets klotterplank. Och det visade sig snart att Sahlins stängda dörr till vänsterpartiet var lika förankrad i den verkliga världen som balansräkningen i Kaupthing Edge. Snacket började snabbt gå om Sahlins bunker - en inre krets vid sidan av partiets valda styrelse och verkställande utskott där de verkliga besluten fattas.

I går höll jag en ideologiutbildning för Jönköpings partidistrikt. Tjugofem partimedlemmar i Vaggeryd och Värnamo kommuner diskuterade ideologi under en hel dag, och det stod helt klart att gräsrötternas bild av socialdemokratins framtid inte handlar om bortre parenteser i a-kassan. I denna industritäta region - fylld av småföretag som är underleverantörer till bilindustrin - vill medlemmarna att partiet ska bli tydligare med sin ideologi och tycker att det är alldeles för trångt i mitten. Vad gäller den helt avgörande frågan om jobbavdragets framtid vid ett regeringsskifte insåg medlemmarna precis som en klar majoritet av ledamöterna i LO-förbundens styrelser att man inte kan föra en socialdemokratisk välfärdspolitik med en borgerlig skattepolitik.

Efter onsdagens besked om "den nya fasen" fördes det oroade samtal på arbetsplatserna i Vaggeryd och Värnamo om vad det här innebär. Precis som i resten av landet. Det tryck som uppstod ute i partidistrikten tvingade i fredags Mona Sahlin att "göra en pudel" och skicka ett öppet brev till Lars Ohly där den nyss stängda dörren öppnades igen. Henrik Brors har helt otippat gjort en bra analys av händelseutvecklingen och situationen inom rörelsen.

Vad händer nu då? Jag delar Brors' bedömning att Sahlins missräkning försvagat partiledaren, åtminstone tillfälligt. Hon gick ett steg för långt, och det ledde till att rörelsen vaknade ur den slummer den befunnit sig i sedan den extra partikongressen i mars förra året. Sahlins arton månader långa smekmånad är nu över, och vi kan räkna med en mer levande debatt inom arbetarrörelsen. Jag räknar med att vi kan få se en rejäl debatt kring framtidens vägval.

Partiledningen har talat en tid nu om att det gäller att vinna mittenväljarna och att vi då inte kan gå till val på skattehöjningar och minskad valfrihet. Det sättet att se på verkligheten må vinna gehör i borgarpressen och i ett isolerat inom-tullarna-perspektiv, men det blir snabbt allt mer obsolet och omodernt. I den nya fas ekonomin nu hamnat i är det plötsligt helinne att vara radikal. När alla plötsligt kritiserar kapitalismen och när Bush förstatligar banker verkar det ganska fantasilöst av socialdemokratin att gå på som om inget hade hänt.

Vi förlorade inte valet för att väljarna var trötta på socialdemokratisk politik, utan för att de tyckte att vi inte förde en socialdemokratisk politik. Den omsvängning av den ekonomiska politiken som Göran Persson och Pär Nuder genomförde under det sista regeringsåret - som ledde till den fenomenala uppgången i sysselsättning under 2006-07 - kom för sent för att påverka valresultatet. Det bestående intrycket av den socialdemokratiska politiken för väljarna var därför en fortsatt hög arbetslöshet och otillräckliga satsningar på välfärden. Moderaternas historiska insats under den långa valrörelsen 2004-06 var att lyckas inbilla tillräckligt många väljare att de var bättre än socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik.

Den fråga Sahlin försökte splittra den enade oppositionsfronten med var de ekonomisk-politiska ramverken. Hon har försökt framställa det som att vänsterpartiet är ensamma om att kritisera utgiftstak, överskottsmål, oberoende riksbank med mera, och att den hållningen handlar om att vara oansvarig för landets ekonomi. För ett hälsosamt, tankeväckande och inspirerande annat perspektiv på vem som tar ansvar och inte rekommenderar jag vänsterpartisten Erik Bergs inlägg om utgiftstaken.

Vad Sahlin klädsamt nog håller hon tyst om är den starka opinionen INOM socialdemokratin för att se över och ompröva ramverken så att de bättre klarar utmaningarna som ligger framför oss. Göran Perssons gamla presschef Peter Akinder, numera ledarskribent på Östran, ifrågasätter överskottsmålet i artikel efter artikel. Till och med den gamle normpolitikern Assar Lindbeck konstaterar att överskottsmålet spelat ut sin roll när statens skuldsättning klarar EU-kraven med mycket bred marginal. Det borde vara läge att sätta sig ner och förutsättningslöst reda ut hur vi kan kombinera ordning och reda i statsfinanserna med ett rejält reformutrymme för framtidens investeringsbehov i saker som utbildning, folkhälsa och klimatsmart infrastruktur.

Under de senaste månaderna har vi sett besked efter besked från s-ledningen om att man anpassar sig högerut och försöker vinna plats i det trånga mittfältet. Det har handlat om fastighetsskatten, jobbavdraget och Lissabonfördraget. Samtidigt pågår personförändringar i partiets högsta ledning som potentiellt kan vara mycket betydelsefulla för vilken riktning utvecklingen tar. Genom veckans händelser har det blivit betydligt svårare för Sahlin att manövrera in socialdemokratin i mittenfållan, sedan det blivit uppenbart för alla att hon inte har förankring för den processen i rörelsen.

I morse försökte Mona Sahlin återta initiativet genom att gå tillbaka till den utpressningslinje hon körde innan hon smällde igen dörren för Ohly i onsdags. Stalltipset är att veckans händelser stärkt v-ledningen både opinionsmässigt och partiinternt och att Lars Ohly kommer hålla fast vid att vänsterpartiet inte är någon "dörrmatta". Efter ett par månaders dragkamp och maktspel kommer vi sannolikt att hamna i en situation där oppositionsleden sluts och en arbetsgrupp bildas som får till uppdrag att se över och modernisera de ekonomisk-politiska ramverken. Förslagsvis med utgångspunkt i ett budgetbalansmål och i att riksbankens inflationsmål kombineras med ett tillväxtmål. Men det kräver en hel del manövrerande för att ingen inblandad ska tappa ansiktet fullständigt. Så kan det gå om man inte lyssnar på rörelsen från början.

Så kanske har veckans händelser ändå lagt grunden till en ny fas i svensk politik. Fortsättning följer.