Jesusbarn och Dustin Hoffman i Gaza-tal

Idag genomfördes en stor manifestation mot den israeliska attacken mot Gaza i Uppsala. Det hela täcktes rätt bra i medierna - se här, här och här. I TV4 Uppland-klippet är jag med och pratar en stund.

Något som förvånar mig är hur lite det skrivs om att Gazaattacken är en del i den israeliska valrörelsen. En svårt sargad regering sätter allt på ett kort och söker vinna nyvalet i februari genom att visa palestinierna vem som bestämmer. Jag tog upp den frågan i mitt tal på dagens manifestation, som berörde såväl Jesusbarnet i krubban som Dustin Hoffman:

Mötesdeltagare!

Vi är många som trotsat kylan idag för att manifestera vår avsky mot det israeliska våldet i Gaza. Många som är fyllda av avsmak och sorg över det som händer.

Häromdagen firade hela den kristna världen födelsen av ett litet barn i en krubba i ett stall i Betlehem, av föräldrar som vandrat den långa vägen dit från Nasaret i Galiléen.

Idag är vägen mellan Nasaret och Betlehem avspärrad av en åtta meter hög betongmur. Nasaret är en palestinsk stad inom statens Israels gränser, och dess invånare tillerkänns inte samma medborgerliga rättigheter som övriga invånare i landet. Betlehem ligger på Västbanken och är ockuperat av Israel sedan 41 år. Den som skulle ge sig på att försöka vandra mellan Nasaret och Betlehem idag skulle ha det betydligt besvärligare än Josef och Maria hade det då, för mer än två tusen år sedan.

41 år av ockupation, av ständigt krigstillstånd. 41 år av att ständigt följa nyheterna om vad ockupanterna gör och hur motståndet mot ockupationen utvecklas. 41 år av väntan på att det internationella samfundets krav om ockupationens upphörande ska infrias.

Och 41 år av besvikelse med att Israel framgångsrikt kunnat utnyttja stödet från framför allt USA till att stärka sin position genom bosättningar och murbyggen och förhindrat en ekonomisk och social utveckling i de palestinska områdena.

Ingenstans är konsekvenserna av detta tydligare än i Gaza. Mer än en miljon människor – de flesta flyktingar från 1948 års krig – bor på en mycket begränsad yta. Många har liknat området vid ett gigantiskt fängelse eller rentav ett koncentrationsläger.

Israel har själv skapat grunden för Hamas’ starka ställning i Gaza genom att vägra palestinierna en rättvis fred. När freden och det människovärdiga livet aldrig kom växte desperationen och extremismen. Och när omvärlden vägrade acceptera resultatet av de demokratiska palestinska valen 2006 valde man bort en fredlig lösning genom att isolera valets segrare. Resultatet har vi sett under de senaste årens nedåtgående spiral.

Så fort firandet av födelsedagen för det lilla barnet i krubban var över påbörjade Israel sina attacker mot Gaza. Attacker som redan har lett till att mer än 300 personer fått sätta livet till. Nästa steg i detta blodbad ser ut att bli en regelrätt invasion med marktrupper. Stridsvagnarna kan börja rulla när som helst nu.

Som vanligt arbetar den israeliska PR-maskinen för högtryck med att rättfärdiga våldet. Man vill få slut på raketbeskjutning och på extrema politiska rörelser, heter det.

Jag har ett tips till Israel: Om ni menar allvar med att ni vill få ett slut på palestinsk terror, lägg den israeliska terrorn på hyllan!

Lägg av med bomberna!

Lägg av med den förnedrande behandlingen av palestinier i gränsövergångar och vägspärrar!

Lägg av med att isolera Gaza och lägg av med att förhindra införseln av ens de mest basala varor som mat och mediciner!

Om ni menar allvar med att ni vill leva i fred med era grannar, sätt er ner och förhandla fram en rättvis fred!

Och vi vet ju att israelerna vet bättre. Vi vet det, för han har sagt det själv, att premiärminister Ehud Olmert inser att den enda hållbara lösningen är att Israel lämnar den absoluta huvuddelen av Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och gör det möjligt för en livskraftig palestinsk stat att finnas sida vid sida med Israel.

Just därför känns det som händer just nu särskilt osmakligt. För Israels offensiv i Gaza är en del i den israeliska valrörelsen. De styrande partierna bombar Gaza sönder och samman för att vinna väljarnas förtroende efter misstagen under det förra kriget i Libanon och korruptionen i de högsta regeringskretsarna i Israel. Liksom Dustin Hoffman och Robert de Niro i filmen ”Wag the Dog” går Tzipi Livni och Ehud Barak i krig för att få väljarna att glömma gamla synder.

Men trots allt har jag hopp.

Hopp om att vi tillsammans kan bygga en rörelse stark nog att riva murarna och få ett slut på kriget och dödandet. En rörelse som kan lägga grunden till en rättvis fred.

För det är möjligt, om vi vill det. Om vi kan mobilisera de goda krafterna i Uppsala, Sverige och världen och säga det går att skapa ett Mellanöstern i fred. Och en dag som denna, när vi förenas över klassiska politiska gränser här i Sverige i en samling mot Israels våld, är möjligheterna större än på länge för en sådan samling.

När socialdemokratin insåg djupet i det palestinska folkets lidanden och förändrade sin Mellanösternpolitik under ledare som Olof Palme och Sten Andersson vägleddes vi av tanken om gemensam säkerhet. Att ingen är trygg om inte alla är trygga, att det enda sättet att förebygga konflikter på lång sikt är genom samarbete, dialog och social utjämning. Det var sant då, och det är mer sant nu än någonsin i en värld vägledd av rädsla och främlingsskräck.

Därför är våra ord till västvärldens ledare och inte minst till Sveriges regering att tiden är inne att fördöma Israels våld. Tvinga flygplanen att landa. Tvinga stridsvagnarna att vända om. Det är bara ett samlat internationellt agerande som kan stoppa dödandet.

Kampen för en rättvis fred fortsätter. Tack för ordet.