True believers mellan två eldar

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet.

Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det "finns nu ingen anledning att stressa fram" med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook.

Efter ett sådant här besked är det lätt att ställa sig frågor. Varför kunde inte Mona Sahlin ha sagt direkt efter irländarnas nej att det nu är dags att förhandla fram ett nytt fördrag som tar starkare hänsyn till löntagarnas rättigheter? Hon hade garanterat haft ett stöd för det, såväl i rörelsen som i den allmänna opinionen. I stället har partiledningen hymlat i frågan i flera veckor. Och fyra socialdemokratiska EU-parlamentariker har skrivit en artikel i AiP med märkliga formuleringar om att Irlands nej är ett veto mot fördraget men ändå inte.

Vad är det som gör att de svenska socialdemokraterna inte vågade gå i första ledet och säga att ett nej är ett nej, utan överlät det på några centraleuropeiska presidenter? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi har att göra med true believers, som ännu inte gjort upp med sin barnatro på att allt europeiskt samarbete är bra samarbete. För det ligger faktiskt en kärna av sanning när Ann-Charlotte Altstadt, som skriver krönikör bland annat i LO-tidningen, beskriver EU-entusiasterna som svenska förvirrade maoister på Kinabesök 1967. Visst, allt är inte himmelriket men kineserna var ju på väg mot (eu)topia och det var ju den avlägsna framtiden som räknades, inte verkligheten.

I Ekots lördagsintervju den 24 maj 2008 beskrev Marita Ulvskog situationen i partiet som att socialdemokrater under en lång period var antingen EU-predikanter eller EU-protestanter. Nu är vi i stället EU-praktiker som gillar läget och försöker göra så mycket som möjligt också i EU för att driva vår politik och ideologi, menade Ulvskog.

Jag tycker att Ulvskog satte huvudet på spiken i det uttalandet. Möjligen hade hon kunnat lägga till att det ekumeniska arbetet inte är fullgånget än och att rester av den gamla tron finns kvar i den EU-predikande partiledningen.

Så medan partiledningen nu sitter och funderar på nästa drag kan jag tipsa om förslagen i Socialdemokratiska EU-kritikers uttalande efter den irländska omröstningen. Där finns ett gäng konstruktiva förslag på hur vi kan göra dagens EU-samarbete bättre. Det allra viktigaste - som Sverker Gustavsson förklarat i en mycket bra och pedagogisk artikel i Tiden 2/08 (inte på nätet!) - är att det tydligt markeras att de sociala rättigheterna är överordnade marknadens fria rörlighet.

För övrigt pågår debatten för fullt i Upsala Nya Tidning om framtiden för vårt nya konserthus. Jag och Bo Östen Svensson har skrivit en insändare som publicerades idag där vi säger att "Det är poänglöst att privatisera Konserthuset". Läs mer här.