Rödgrön allians i opinionskrisens spår
Två månader efter den ödesdigra presskonferens som kungjorde det rödgröna tvåpartisamarbetet kom en ny presskonferens som kungjorde det rödgröna trepartisamarbetet.
Jobbkrisen förde oss samman, menar Sahlin, Eriksson, Wetterstrand och Ohly i sin gemensamma artikel. Det talas om klimatkris och om otrygghetskris och många viktiga frågor lyfts fram som fokusfrågor för den nya rödgröna alliansen. Men ännu mer avgörande för att föra samman de tre partierna var den opinionskris som ägt rum för oppositionen under de senaste två månaderna.
Det påstådda syftet med tillkännagivandet av den rödgröna oktoberalliansen mellan två partier var att leverera ett svar på regeringsfrågan. Men resultatet blev det motsatta, som jag skrev om redan då.
Den katastrofala presskonferensen i oktober innebar slutet för Mona Sahlins smekmånad. Hon tvingades backa från sin idé om en tvåpartiregering utan vänsterpartiet efter att trycket infrån rörelsen blev för starkt. Och medan krisens effekter blivit allt mer uppenbara och behoven av klara besked om den ekonomiska politiken vuxit har Anders Borg fått hela manegen för sig själv och fått framföra sin antikapitalistiska teaterakt med bravur. Varje gång den rödgröna tvåparticirkusen kommit till en stad har medias intresse fokuserats på varför Mona, Peter och Maria är där utan Lasse.
Följden har blivit att socialdemokraterna tappat mycket mark, att vänsterpartiet vuxit litegrann, att moderaterna ökat kraftigt och att de övriga borgerliga partierna sjunkit ner i fyraprocentsträsket. Totalt sett har oppositionens ledning minskat och oron har vuxit i den socialdemokratiska partiledningen.
De senaste två månaderna har gått åt till att försöka sy ihop s- och v-ledningarnas prioriteringar till något hållbart. Slutresultatet blev att s-ledningens främsta prioritering - budgetramarna - accepteras av v men att man uttalar att poängen med dem är att kunna använda pengarna i kristider som dessa. Mona Sahlin beredde vägen för dagens uppgörelse genom sin offentliga omsvängning kring ramverken förra veckan då hon förklarade att det fina med budgettaken är att man kan ändra dem när som helst, och därmed öppnade upp för en expansionsinriktad finanspolitik. För att markera att man vill investera sig ur krisen lägger partierna ett gemensamt ungdomspaket innehållande ca 20 000 platser i offentliga jobb och utbildning för att undvika en skenande ungdomsarbetslöshet.
För egen del känns det väldigt positivt att en rödgrön trepartiallians kommer till stånd - jag har ju som bekant förespråkat en sådan ända sedan valförlusten 2006. Den märkliga konstruktion oktoberalliansen utgjorde hade fört socialdemokratin i fel riktning - denna modell är mycket bättre för att utforma en långsiktig jämlikhetspolitik. Och inte minst gör det att oppositionen nu har möjlighet att gå till offensiven igen.
Jobbkrisen förde oss samman, menar Sahlin, Eriksson, Wetterstrand och Ohly i sin gemensamma artikel. Det talas om klimatkris och om otrygghetskris och många viktiga frågor lyfts fram som fokusfrågor för den nya rödgröna alliansen. Men ännu mer avgörande för att föra samman de tre partierna var den opinionskris som ägt rum för oppositionen under de senaste två månaderna.
Det påstådda syftet med tillkännagivandet av den rödgröna oktoberalliansen mellan två partier var att leverera ett svar på regeringsfrågan. Men resultatet blev det motsatta, som jag skrev om redan då.
Den katastrofala presskonferensen i oktober innebar slutet för Mona Sahlins smekmånad. Hon tvingades backa från sin idé om en tvåpartiregering utan vänsterpartiet efter att trycket infrån rörelsen blev för starkt. Och medan krisens effekter blivit allt mer uppenbara och behoven av klara besked om den ekonomiska politiken vuxit har Anders Borg fått hela manegen för sig själv och fått framföra sin antikapitalistiska teaterakt med bravur. Varje gång den rödgröna tvåparticirkusen kommit till en stad har medias intresse fokuserats på varför Mona, Peter och Maria är där utan Lasse.
Följden har blivit att socialdemokraterna tappat mycket mark, att vänsterpartiet vuxit litegrann, att moderaterna ökat kraftigt och att de övriga borgerliga partierna sjunkit ner i fyraprocentsträsket. Totalt sett har oppositionens ledning minskat och oron har vuxit i den socialdemokratiska partiledningen.
De senaste två månaderna har gått åt till att försöka sy ihop s- och v-ledningarnas prioriteringar till något hållbart. Slutresultatet blev att s-ledningens främsta prioritering - budgetramarna - accepteras av v men att man uttalar att poängen med dem är att kunna använda pengarna i kristider som dessa. Mona Sahlin beredde vägen för dagens uppgörelse genom sin offentliga omsvängning kring ramverken förra veckan då hon förklarade att det fina med budgettaken är att man kan ändra dem när som helst, och därmed öppnade upp för en expansionsinriktad finanspolitik. För att markera att man vill investera sig ur krisen lägger partierna ett gemensamt ungdomspaket innehållande ca 20 000 platser i offentliga jobb och utbildning för att undvika en skenande ungdomsarbetslöshet.
För egen del känns det väldigt positivt att en rödgrön trepartiallians kommer till stånd - jag har ju som bekant förespråkat en sådan ända sedan valförlusten 2006. Den märkliga konstruktion oktoberalliansen utgjorde hade fört socialdemokratin i fel riktning - denna modell är mycket bättre för att utforma en långsiktig jämlikhetspolitik. Och inte minst gör det att oppositionen nu har möjlighet att gå till offensiven igen.
Kommentarer