onsdag, december 17, 2008

Investera i vår välfärd

För några dagar sedan skickade socialdemokraterna i Uppsala in sitt svar på de centrala rådslagen. Jag argumenterade för några i mitt tycke viktiga stycken i vårt svar på välfärdsrådslaget. Det handlar om förslaget att vi ska jobba längre för att finansiera att fler blir äldre:

”Vi uppskattar rådslagets fokus på att göra det möjligt för människor att arbeta under längre tid. Med ett sådant synsätt i grunden blir det naturligt att prioritera reformer av den fysiska och psykiska arbetsmiljön, att satsa på en ökad folkhälsa och att sätta kampen för full sysselsättning i första rummet.

Vi saknar dock ett klassperspektiv i texten. En av de tydligaste klassmarkörerna i Sverige idag är vilka som förväntansfullt räknar ner tiden till pensioneringen och vilka som gärna fortsätter jobba efter 65-årsdagen. I vissa LO-yrken är kroppen utsliten redan vid 55-60-årsåldern, medan en hel del tjänstemän är friska och arbetsföra långt efter 70-årsdagen. Det är en av flera orsaker till varför en politik för att förlänga livsarbetstiden aldrig kan handla om att försvåra pensioneringen för dem som slitits ut av ett hårt arbetsliv. En socialdemokratisk politik för att få fler att jobba längre måste fokusera på att förändra arbetslivet inte minst genom nya arbetsmiljöreformer.

Det är olyckligt att rådslaget så ensidigt betonar kvantiteten – antalet utförda arbetstimmar – och inte tittar på kvaliteten i vad som utförs under de timmar vi tillbringar på jobbet. Det riskerar leda till ett skevt synsätt där det exempelvis blir till ett problem att människor utbildar sig. Den socialdemokratiska arbetslinjen har alltid fokuserat på att öka produktiviteten i arbetslivet – det vill säga att se till att varje arbetad timme är så effektiv som möjligt.

De enorma välfärdsökningarna under 1900-talet möjliggjordes av effektivare tekniker som gjorde att människor kunde producera mer på kortare tid. Detta var också helt centralt för det svenska näringslivets stora framgångar. Det finns ingen anledning att tro att vi inte ska kunna fortsätta öka produktiviteten i arbetslivet. För att uppnå detta är det helt centralt att fortsätta investera i ett livslångt lärande för alla och inte bara några – något som med all sannolikhet kommer leda till att ”livslärandetiden” kommer att fortsätta öka.

Vidare menar vi att ett lugnare arbetstempo för småbarnsföräldrar är en prioriterad välfärdssatsning. Att i likhet med den socialdemokratiska riksdagsgruppens förslag ge möjlighet för föräldrar att ta ut viss ledighet också efter den första tiden skulle kunna bidra till att underlätta livspusslet. Detta skulle i sin tur kunna bidra till att förebygga stressrelaterade sjukdomar och därmed öka den totala livsarbetstiden.

Rådslaget innehåller en lång uppräkning av angelägna behov av investeringar i välfärd. Vi delar den bilden, men menar att det saknas en röd tråd mellan dessa förslag och idéerna om finansiering. Rådslaget efterlyser tydlighet och trovärdighet, men vi menar att detta saknas i texten som den ser ut i dagsläget. Inte minst menar vi att rådslaget dömer ut alternativet att höja skatterna alltför lättvindigt. Skatter ska tas ut efter vilka behov som finns av gemensamma lösningar, och bör i någon mån anpassas efter konjunkturläget.

År 2000 hade Sverige en skattekvot på 52 procent, medan skattekvoten utgjorde 48 procent år 2007. Skillnaden innebär ca 120 miljarder mindre i skatteintäkter. Denna skillnad utgör en stor del av den förväntade ökningen av finansieringsbehoven med en åldrande befolkning. Bara under den korta tid den borgerliga regeringen suttit vid makten har välfärdens finansiering försämrats med 70 miljarder. Skattefrågan förtjänar en betydligt mer omfattande diskussion än den som återfinns i rådslagsmaterialet.”

5 kommentarer:

Anders Nilsson sa...

I grunden ett mycket imponerande svar från Uppsala. Jag saknar dock ett resonemang kring vad minskad diskriinering på arbetsmarknaden skulle kunna innebära för en ökad total arbetad tid. Faktum är ju att människor ställs utanför möjligheten att bidra till arbetstiden, pga kön, etnicitet, hälsa.

Sedan bör ni nog få omtenta på skatteresonemanget i slutet. Det är för ihåligt och ofullständigt. Det går ju inte att dra omedelbara linjer från skattekvoten till välfärdens disponibla resurser. Ökat konsumtionsutrymme, större momsintäkter, antal människor i arbete påverkar ju i högsta grad det offentligas totala dispositionsutrymme. Jag säger inte att ni har fel, men ni problematiserar inte skatteuttaget, vilket är nödvändigt om vi tänker göra politik av programmet.

Peter Gustavsson sa...

Självklart har du rätt - både kring diskriminering och kring att man bör skriva mycket mer kring skatter. I grunden ska vårt svar ses som en vilja att diskutera frågorna i botten på ett mycket mer utförligt sätt. I en sådan diskussion hör båda dina synpunkter mycket väl hemma.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Det verkar som om Uppsala arbetarekommun tänk till. Men ni kunde gått längre.
Jag håller med om att klassperspektiv är viktigt. Folk ska inte tvingas stanna längre utan vilja stanna i yrken som är vänliga mot kropp och själ.
Men sånt tas inte upp ordentligt. Dessutom är det svenska samförståndet dött som metod att förbättra arbetarklassens livsvillkor. Behöver jag nämna Svensky Näringslivs agerande för att få tillstånd Laval-domen, Sveriges Byggindustriers avtalstrixande mot Byggnads, ALMEGA-VDn Jonas Miltons vilja att slippa kollektivavtalde löner till förmån för lagstagdade och Tenkikföretagens diskussioner i samma riktning?
Om vi fortsätter att ha samförstånd som mål kommer finaisnering av välfärd vara problem. Men om vi tar strid och beskattar hårt kommer det bli lättare.
Socialdemokratin måste göra sig av med sin förbaksade duktighet som kommer ur klassamarbetet.
Visst kommer vi ha problem att få personal till välfärden. Barnomsorgen är inte lätt att få att gå ihop alla gånger som det är idag. Men med rejäla satsningar vågar folk utbilda sig till förskollärare.
Den som tvivlar på mina påståenden om att finansiera välfärden kan fördjupa sig i Daniel Ankarloo's statistikorgie, boken "Kris i välfärdsfrågan".

Pär sa...

Hej!

Ett sundare arbetsliv i all ära, men förbättringar av arbetsmiljön är ju också en av anledningarna till att vi nu får så många gamla att försörja. Dessutom tar det lång tid för att arbetsmiljön ska få full effekt på pensionsåldern. Eftersom arbetsmiljön beror på maktförhållandena på arbetsmarknaden, i högre grad än på politiska beslut, är den också svår att räkna med.

Har du eller Uppsalasossarna diskuterat åtgärder för att på några års tid höja den genomsnittliga faktiska pensionsåldern, som inte skulle slå väldigt hårt mot arbetarklassens äldre?

Peter Gustavsson sa...

Jag tror inte att någon hävdar att den faktiska pensionsåldern kan ändras på några års tid. Jag tror att de enda åtgärder som snabbt kan förändra detta är kraftigt försämrade pensionsvillkor, och det vore socialt helt oacceptabelt och dessutom lyckligtvis politiskt omöjligt att genomföra.

Välfärdsrådslaget diskuterar ju en successiv demografisk förändring över flera decenniers lopp, där den högre medellivslängden slår igenom gradvis i form av en allt längre genomsnittlig pensionstid. Man menar att detta i huvudsak ska hanteras genom en successiv ökning i antalet genomsnittliga år i arbete. Detta behöver ju faktiskt inte nödvändigtvis betyda en senare pensionering utan också kan åstadkommas genom exempelvis minskad arbetslöshet och färre långtidssjukskrivningar. Men diskussionen är fortfarande i sin linda.