Hej då Blair, hej då blairism!

Tony Blair gjorde vad Göran Persson borde ha gjort. Han avgick medan tid var. I går morse, några timmar innan Gordon Brown tillträdde som Labours nya ledare, låg regeringspartiet före de konservativa för första gången på åtta månader.

Gårdagen bjöd på stor dramatik när rösterna i valet av vice partiledare sammanräknades. Som jag beskrivit tidigare skickar detta val en signal om vart partiet är på väg.

Sammanräkningen återfinns här. Systemet för ledarval i Labour är något komplicerat till följd av långvariga strider som landat i en kompromiss, så en kort förklaring kan vara på plats. Medlemmarna i partiet, medlemmarna i affiliated associations (främst facken) och Labours parlamentariker har en tredjedel av rösterna var. Man röstar genom att gradera kandidater som på barnens julklappslista ungefär. Den kandidat som får minst förstahandsröster åker ut, och denna kandidats andrahandsröster fördelas på de övriga kandidaterna. Så håller man på, slår ut den som får minst röster i varje omgång och fördelar andra-, tredje-, fjärde- och kanske till och med femtehandsröster, tills någon kandidat har mer än femtio procent.

Nåväl, som synes fick vänsterkandidaten Jon Cruddas flest röster i den första omgången. Inte oväntat var hans stöd som störst i fackförbunden. Den som fick minst försthandsröster och slogs ut var Hazel Blears - Labours nuvarande partiordförande (en ickevald post som Blair utsett sina trogna till). Blears var den tydligast blairistiska kandidaten och hade helhjärtat stått upp för Irakkriget, mot skattehöjningar och för en ensidig inriktning mot att vinna medelklassrösterna. Signalen är tydlig.

Andrahandsrösterna från Labours hårda höger gick till den likaledes tämligen högerinriktade tidigare fackföreningsmannen, förhandsfavoriten Alan Johnson, som nu tog täten i de följande omgångarna. Den tidigare antiapartheidkämpen och fredsförhandlaren på Nordirland Peter Hain åkte ut. I nästa omgång följdes denne av ministern för internationell utveckling Hilary Benn, vars stöd till inte en oansenlig del härrör från att han är son till vänsterlegenden Tony Benn som med knapp marginal förlorade omröstningen om vice partiledare 1981.

Så återstod tre kandidater - Cruddas, Harman och Johnson. Cruddas ledde bland facken, Harman bland partimedlemmarna och Johnson bland parlamentarikerna. Min analys är att här föll Cruddas på grund av det problem han led av under hela kampanjen - hans starka budskap och retoriska skicklighet till trots så är han tämligen ny som parlamentariker och sitter inte i regeringen. Han var helt enkelt inte tillräckligt känd bland partimedlemmarna. När Jon Cruddas åkte ut och andrahandsrösterna fördelades fick Harriet Harman den nödvändiga pushen för att ta hem en knapp seger mot Alan Johnson. Hennes stöd bland medlemmarna räckte för att klara av Johnsons större stöd bland parlamentarikerna och fackföreningarna.

Flera av kandidaterna hade under kampanjens gång anpassat sitt budskap när de såg slagkraften hos Cruddas kampanj - skickligt anförd av Matthew McGregor. Den som tydligast hade tagit upp Cruddas handske och kampanjat för vänsterförnyelse var biträdande justitieminister Harriet Harman. Cruddas hade själv deklarerat att hans andrahandalternativ var Harman. Det ska heller inte underskattas att det fanns en stor vilja att få en kvinnlig ledargestalt i ett parti och ett land som har långt kvar till jämställdhet i det politiska livet. Polly Toynbee ger argumenten i en krönika i Guardian.

De gångna månaderna har förändrat Labour. Förändringen har uppenbarligen uppskattats bland väljarna. Flera av kandidaterna till vice partiledare har tävlat med varandra i att kritisera privatiseringar inom den offentliga sektorn, bostadsbristen, de växande sociala klyftorna och kriget i Irak. Medlemmarna har lyssnat och medlemmarna har röstat. Blairs gamla hejaklack har gastat om tokvänster och återgång till 80-talets ökenvandring, men orden har fallit på hälleberget.

Den nya tid som nu kommer blir ingen tid av dramatiska förändringar av politiken. Brown-Harman-epoken kommer att innebära försiktiga steg åt vänster, det är allt. Den stora förändringen är den organisatoriska. Kampanjen inför vice partiledarvalet har handlat väldigt mycket om att återuppbygga partiet och att sluta bygga allt på spindoktorer och pressekreterare. Folkrörelsebygge är på mode igen i Labour. Det är mycket goda nyheter för alla som hoppas de brittiska konservativa misslyckas i sina försök att göra en Reinfeldt.

Uppdatering: Den brittiska tankesmedjan för en modern vänster, Compass, har en mycket innehållsrik analys av valet här.