Kulturprivatiseringskommittén kritiseras

I dagens UNT intervjuas jag om direktiven till kommittén som ska se över kulturpolitiken. Jag säger ungefär samma sak i tidningen som jag skrev här på bloggen. Astrid Claeson skriver också en läsvärd kommentar:
När Lena Adelsohn Liljeroth i ett pressmeddelande anklagar den förra regeringen för att ha fört en stillastående kulturpolitik glömmer hon ett antal saker. Den förra regeringen kanske inte var hysteriskt aktiv vad gällde kulturen - men de drog inte in stöd i rasande fart, de försökte med mångkultursatsningar och genusperspektiv. Oavsett vad man tycker om dessa - misslyckade och på många vis idiotiska - satsningar kan man knappast säga att de inte försökte. Den nuvarande regeringen har mest varit tyst. Bortsett från standardkommentarerna som "vi vill värna kulturarvet" eller "kulturen måste värnas". [...]
Om kulturen skulle bli beroende av sponsring är det en olycklig utveckling. Dels omöjliggörs långsiktig planering, dels är man beroende av sponsorns godkännande av projekt. [...] Sponsring leder, på teaterns område, oundvikligen till strömlinjeformade uppsättnigar, inget risktagande och kravet att tillfredsställa sponsorn. Vem vill riskera sitt kapital för att en liten teater ska få presentera en dramatiker som ingen hört talas om? Moderaterna talar om frihet inom kulturen. Sponsring leder till ökad ofrihet.

Debatten om det offentliga stödet och kulturens frihet har börjat. I kommentarerna till motsvarande inlägg på Oppositionen.se stormar debatten rejält.

Uppdatering: För en gångs skull kan jag faktiskt rekommendera DN:s ledarsida, som skriver riktigt klokt om detta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De tio årstiderna - En diktsamling

Vi har så lite tid - och livet drar förbi

Jag blir (s) gruppledare i kulturnämnden