Kulturministern tillsätter privatiseringskommitté
Cecilia Stegö Chilò blev inte långvarig som kulturminister, men Lena Adelsohn Liljeroth fortsätter arbetet med att privatisera kulturpolitiken med betydligt större framgång. På ett drygt halvår som kulturminister har Adelsohn Liljeroth bland annat lyckats avskaffa den fria entrén på statliga muséer, strypa stödet till En Bok För Alla, riva upp avtalen för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Adelsohn Liljeroth medverkade i beslutet att kraftigt försämra kulturarbetarnas villkor genom att urholka deras försäkringsskydd vid arbetslöshet, och hon såg på utan att göra något när EG-domstolens beslut ledde till momschock för åtskilliga teatrar.
I dag tillsätter Adelsohn Liljeroth en kommitté med det popiga namnet Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det finns ingen anledning att tveka - privatiseringen av kulturen har bara börjat. Direktiven säger att "andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka" och att kommittén därför ska se över hur Sverige kan bli mer som "många andra länder i västvärlden" [USA? Storbritannien?] och finansiera kulturen mer genom "samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer".
Det är bara en liten del av kulturen som är kommersiellt lönsam. Under århundrade efter århundrade före kulturpolitikens genombrott var därför kulturarbetarna beroende av rika mecenater som stod för större delen av finansieringen av deras verksamhet. Genom det offentliga stödet till kulturlivet tog staten ansvar för existensen av ett fritt kulturliv oberoende av förmögna företag och individers välvilja. Det var ett stort framsteg för demokratin och yttrandefriheten.
Jag har inget att privatpersoner, organisationer och företag stödjer kultur - det händer dagligen och är en förutsättning för ett levande kulturliv. I Uppsala är kommunen den största finansiären av kultur, men Svenska Kyrkan, Uppsala Universitet och det privata näringslivet är också viktiga kulturfinansiärer. Linnéjubileet hade aldrig blivit så stort om det inte hade varit för privata sponsorer. Men detta är ett komplement, aldrig en ersättning av en kraftfull offentlig kulturpolitik som står upp för ett fritt och mångsidigt kulturliv och kan balansera de kommersiella intressena.
Lena Adelsohn Liljeroths kulturprivatiseringskommitté är tillsatt för att backa bandet. I stället för att diskutera hur det offentliga stödet kan ökas för att ge utrymme till ett stöd till nya kulturformer utan att behöva ge avkall på stödet till de gamla, ska kommittén öka sponsringen av kulturverksamhet. Och det minst sagt udda draget att utnämna Skatteverkets generaldirektör till ledamot av kommittén talar sitt tydliga språk. Kommittén ska utarbeta förslag för hur förmögna mecenater ska kunna få skatteavdrag för donationer till kultur. Och ingen ska inbilla mig att detta kommer att ske utan att anslagen till kulturpolitiken minskas. Det offentliga stödet till det fria kulturlivet minskas, medan rika människors stöd till sina favoritkulturformer får förmånliga skattevillkor. Det är borgerlig kulturpolitik.
Kulturpolitik är inte en liten perifer företeelse som bara angår ett fåtal kulturarbetare och storkonsumenter av kultur. Ett fritt och självständigt kulturliv är en förutsättning för en levande demokrati. Det finns all anledning att ta en rejäl ideologisk strid kring kulturpolitiken.
I dag tillsätter Adelsohn Liljeroth en kommitté med det popiga namnet Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det finns ingen anledning att tveka - privatiseringen av kulturen har bara börjat. Direktiven säger att "andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka" och att kommittén därför ska se över hur Sverige kan bli mer som "många andra länder i västvärlden" [USA? Storbritannien?] och finansiera kulturen mer genom "samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer".
Det är bara en liten del av kulturen som är kommersiellt lönsam. Under århundrade efter århundrade före kulturpolitikens genombrott var därför kulturarbetarna beroende av rika mecenater som stod för större delen av finansieringen av deras verksamhet. Genom det offentliga stödet till kulturlivet tog staten ansvar för existensen av ett fritt kulturliv oberoende av förmögna företag och individers välvilja. Det var ett stort framsteg för demokratin och yttrandefriheten.
Jag har inget att privatpersoner, organisationer och företag stödjer kultur - det händer dagligen och är en förutsättning för ett levande kulturliv. I Uppsala är kommunen den största finansiären av kultur, men Svenska Kyrkan, Uppsala Universitet och det privata näringslivet är också viktiga kulturfinansiärer. Linnéjubileet hade aldrig blivit så stort om det inte hade varit för privata sponsorer. Men detta är ett komplement, aldrig en ersättning av en kraftfull offentlig kulturpolitik som står upp för ett fritt och mångsidigt kulturliv och kan balansera de kommersiella intressena.
Lena Adelsohn Liljeroths kulturprivatiseringskommitté är tillsatt för att backa bandet. I stället för att diskutera hur det offentliga stödet kan ökas för att ge utrymme till ett stöd till nya kulturformer utan att behöva ge avkall på stödet till de gamla, ska kommittén öka sponsringen av kulturverksamhet. Och det minst sagt udda draget att utnämna Skatteverkets generaldirektör till ledamot av kommittén talar sitt tydliga språk. Kommittén ska utarbeta förslag för hur förmögna mecenater ska kunna få skatteavdrag för donationer till kultur. Och ingen ska inbilla mig att detta kommer att ske utan att anslagen till kulturpolitiken minskas. Det offentliga stödet till det fria kulturlivet minskas, medan rika människors stöd till sina favoritkulturformer får förmånliga skattevillkor. Det är borgerlig kulturpolitik.
Kulturpolitik är inte en liten perifer företeelse som bara angår ett fåtal kulturarbetare och storkonsumenter av kultur. Ett fritt och självständigt kulturliv är en förutsättning för en levande demokrati. Det finns all anledning att ta en rejäl ideologisk strid kring kulturpolitiken.
Kommentarer