Allt ska bort
Borgarna har gjort Uppsala till en ideologisk experimentverkstad. I går antog de borgerliga majoriteten i Uppsalas kommunstyrelse regler för det tvångsprivatiseringsprogram som lägger en tung bila hotande över hela den kommunala verksamheten. Samtidigt beslutade borgarna i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden att godkänna sju nya gymnasiefriskolor med cirka 1500 nya elevplatser - trots att vi vet att det är betydligt lägre lärartäthet på friskolor än på kommunala skolor. Läs mer här.
Vänsterpartiet i Uppsala har nu utmanat Uppsalas borgerliga kommunalråd - de kan göra jobbet billigare och effektivare. Riktigt roligt.
Här nedan ser ni en artikel jag skrev i höstas men aldrig hann med att få publicerad nånstans - alltid kan det inspirera någon:
Tvångskonkurrens - den nya svenska modellen?
Borgerligt styrda kommuner och landsting nedmonterar nu den offentliga sektorn genom en ”utmaningsrätt” som innebär en tvångsmässig konkurrensutsättning. Driften av förskolor, vårdboenden, sjukhus och bibliotek slumpas bort till lägstbjudande. Oron ökar bland kommunanställda vars framtid nu blivit osäker.
Inför valet, när ledaren för ”den nya arbetarpartiet” Fredrik Reinfeldt duellerade med Göran Persson i SVT sade han att ”Vi vill inte sälja akutsjukhus som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget. Jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet här i kväll.”
Efter valet är det andra ljud i skällan. Filippa Reinfeldt, nytt landstingsråd i Stockholm, sade den 13 november till Dagens Nyheter på en direkt fråga om fler akutsjukhus kan drivas privat att ”vi vill införa en utmaningsrätt där andra kan komma in och säga att vi skulle kunna tänka oss att ta över och driva den här verksamheten. Varje enskilt förslag som kommer in måste man pröva och se om det blir någon kvalitetsförbättring. I de fallen ställer jag mig positiv till det."
Även om det inte är en fullkomlig nyhet – det har tillämpats tidigare bland annat i Stockholm – har ”utmaningsrätt” har blivit det nya inneordet i borgerligt styrda kommuner och landsting. I exempelvis Stockholm och Uppsala är beslut redan fattade om att införa utmaningsrätt, medan debatter i frågan pågår på många håll i landet. Och Hans Backman, folkpartist i riksdagens arbetsmarknadsutskott, vill driva igenom en lag som ger företag och anställda möjlighet att tvinga fram upphandlingar av verksamheter i kommuner och landsting.
Ord har betydelse för hur vi uppfattar verkligheten runtom oss, och själva ordet ”utmaningsrätt” är utformat för att ge positiva associationer. Nog ska väl de strävsamma småföretagarna få chansen att utmana den kommunala byråkratin? Men i realiteten innebär utmaningsrätten en av de viktigaste ingredienserna i den borgerliga systemskiftespolitiken – det handlar om konkurrensutsättning med tvång.
Förslaget handlar om att göra hela den offentliga sektorn till en marknad. Det ska inte längre krävas politiska beslut för att upphandla en kommunal verksamhet, utan Attendo Care, Galne Gunnar och alla andra som vill in på marknaden kan när som helst lägga ett skambud. Privatiseringen drivs fram närmast med automatik och bilan vilar ständigt över den offentliga sektorn. Välfärdskostymen ska krympas genom ett alltid närvarande hot om att bli utkonkurrerad av något företag med ännu mer jäktad personal och ännu mindre tid att erbjuda vårdtagarna något utöver minimum i förordningarna.
Tvångskonkurrens bär många likheter med den gamla fattigvården från tiden innan välfärdsstaten. De sociala kostnaderna hölls nere genom fattigauktioner där den som tog minst betalt för besväret fick ansvaret för vårdnaden av gamla, handikappade, föräldralösa barn och andra som inte kunde försörja sig själva.
Den generella välfärden växte fram för att ersätta den inhumana fattigvården. Principen var att endast det bästa är gott nog åt folket. Det offentliga skulle erbjuda alla individer en högklassig skola, vård och omsorg. Detta ansågs också vara det bästa sättet att få de högavlönade att ställa upp på höga skatter eftersom de också var nöjda med kvaliteten på den offentliga servicen. Så skapades sektorer i samhället som var fredade från marknaden.
De senaste decennierna har konkurrenstänkandet återvänt till den sociala sektorn. Multinationella koncerner får allt större marknadsandelar inom vård och omsorg, trots återkommande larmrapporter om att omtanken om patienterna kommer i andra hand när lönsamheten ska upp. När kommunerna mister vårdboende efter vårdboende, förskola efter förskola, blir det också allt svårare för de kvarvarande enheterna att klara priskonkurrensen med den multinationella bjässarna. Och när utvecklingen fått löpa på får marknaden samma karaktär som på andra områden, med tre-fyra stora koncerner som dominerar fullständigt och kan hålla uppe priserna på medborgarnas bekostnad.
I Uppsala kommun skriver den borgerliga majoriteten i sin budget att syftena med utmaningsrätten ”inte [får] motverkas genom en alltför komplicerad handläggning”. I klartext innebär det något i stil med den hantering Skolverket kritiserats för när det gäller friskolor – man fyller i ett enkelt formulär och uppfyller man villkoren är man godkänd. Ett utmanarkansli ska handlägga ansökningarna från företag som lockar med låga priser för att få en fot in på marknaden, och de ska inte få ställa för många frågor.
De borgerliga politiker som nu driver igenom utmaningsrätt runt om i landet tar också strid med de anställda i de kommuner och landsting de själva styr. Genom att säga att det krävs konkurrens för att utveckla verksamheterna säger de också indirekt att det utvecklingsarbete som pågår inom kommunens ram inte duger. I argumentationen kring utmaningsrätten har argument som att det gäller att få slut på ”den kommunala lunken” förekommit – ord som är svåra att förstå för den som sett situationen på arbetsplatser inom offentlig sektor. Med sjuktalens drastiska ökning bland offentliganställda till följd av oro och stress i åtanke kanske utmaningsrätten i själva verket är en utmattningsrätt?
Efter att ”det nya arbetarpartiet” nu vunnit makten och kastat av sig masken visar sig nu högerpolitiken i sin fulla skepnad. Om den tvångsmässiga konkurrensutsättningen får fotfäste kommer multinationella vårdföretag att kunna slå ut den offentliga sektorn på många håll i landet. När marknaden tar över får det konsekvenser för kvaliteten i verksamheterna och för de anställdas villkor. Det är oklart i vilken utsträckning det går att vända utvecklingen igen efter ett majoritetsskifte om fyra eller åtta år.
Framtiden för den offentliga sektorn ligger nu i händerna på de sociala rörelserna, de fackliga organisationerna och de politiska partierna i opposition. Om tvångskonkurrensen får breda ut sig utan motstånd finns en stor möjlighet att marknaden är här för att stanna i det som tidigare var den offentliga sektorn. Då är tvångskonkurrensen den nya svenska modellen.
Vänsterpartiet i Uppsala har nu utmanat Uppsalas borgerliga kommunalråd - de kan göra jobbet billigare och effektivare. Riktigt roligt.
Här nedan ser ni en artikel jag skrev i höstas men aldrig hann med att få publicerad nånstans - alltid kan det inspirera någon:
Tvångskonkurrens - den nya svenska modellen?
Borgerligt styrda kommuner och landsting nedmonterar nu den offentliga sektorn genom en ”utmaningsrätt” som innebär en tvångsmässig konkurrensutsättning. Driften av förskolor, vårdboenden, sjukhus och bibliotek slumpas bort till lägstbjudande. Oron ökar bland kommunanställda vars framtid nu blivit osäker.
Inför valet, när ledaren för ”den nya arbetarpartiet” Fredrik Reinfeldt duellerade med Göran Persson i SVT sade han att ”Vi vill inte sälja akutsjukhus som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget. Jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet här i kväll.”
Efter valet är det andra ljud i skällan. Filippa Reinfeldt, nytt landstingsråd i Stockholm, sade den 13 november till Dagens Nyheter på en direkt fråga om fler akutsjukhus kan drivas privat att ”vi vill införa en utmaningsrätt där andra kan komma in och säga att vi skulle kunna tänka oss att ta över och driva den här verksamheten. Varje enskilt förslag som kommer in måste man pröva och se om det blir någon kvalitetsförbättring. I de fallen ställer jag mig positiv till det."
Även om det inte är en fullkomlig nyhet – det har tillämpats tidigare bland annat i Stockholm – har ”utmaningsrätt” har blivit det nya inneordet i borgerligt styrda kommuner och landsting. I exempelvis Stockholm och Uppsala är beslut redan fattade om att införa utmaningsrätt, medan debatter i frågan pågår på många håll i landet. Och Hans Backman, folkpartist i riksdagens arbetsmarknadsutskott, vill driva igenom en lag som ger företag och anställda möjlighet att tvinga fram upphandlingar av verksamheter i kommuner och landsting.
Ord har betydelse för hur vi uppfattar verkligheten runtom oss, och själva ordet ”utmaningsrätt” är utformat för att ge positiva associationer. Nog ska väl de strävsamma småföretagarna få chansen att utmana den kommunala byråkratin? Men i realiteten innebär utmaningsrätten en av de viktigaste ingredienserna i den borgerliga systemskiftespolitiken – det handlar om konkurrensutsättning med tvång.
Förslaget handlar om att göra hela den offentliga sektorn till en marknad. Det ska inte längre krävas politiska beslut för att upphandla en kommunal verksamhet, utan Attendo Care, Galne Gunnar och alla andra som vill in på marknaden kan när som helst lägga ett skambud. Privatiseringen drivs fram närmast med automatik och bilan vilar ständigt över den offentliga sektorn. Välfärdskostymen ska krympas genom ett alltid närvarande hot om att bli utkonkurrerad av något företag med ännu mer jäktad personal och ännu mindre tid att erbjuda vårdtagarna något utöver minimum i förordningarna.
Tvångskonkurrens bär många likheter med den gamla fattigvården från tiden innan välfärdsstaten. De sociala kostnaderna hölls nere genom fattigauktioner där den som tog minst betalt för besväret fick ansvaret för vårdnaden av gamla, handikappade, föräldralösa barn och andra som inte kunde försörja sig själva.
Den generella välfärden växte fram för att ersätta den inhumana fattigvården. Principen var att endast det bästa är gott nog åt folket. Det offentliga skulle erbjuda alla individer en högklassig skola, vård och omsorg. Detta ansågs också vara det bästa sättet att få de högavlönade att ställa upp på höga skatter eftersom de också var nöjda med kvaliteten på den offentliga servicen. Så skapades sektorer i samhället som var fredade från marknaden.
De senaste decennierna har konkurrenstänkandet återvänt till den sociala sektorn. Multinationella koncerner får allt större marknadsandelar inom vård och omsorg, trots återkommande larmrapporter om att omtanken om patienterna kommer i andra hand när lönsamheten ska upp. När kommunerna mister vårdboende efter vårdboende, förskola efter förskola, blir det också allt svårare för de kvarvarande enheterna att klara priskonkurrensen med den multinationella bjässarna. Och när utvecklingen fått löpa på får marknaden samma karaktär som på andra områden, med tre-fyra stora koncerner som dominerar fullständigt och kan hålla uppe priserna på medborgarnas bekostnad.
I Uppsala kommun skriver den borgerliga majoriteten i sin budget att syftena med utmaningsrätten ”inte [får] motverkas genom en alltför komplicerad handläggning”. I klartext innebär det något i stil med den hantering Skolverket kritiserats för när det gäller friskolor – man fyller i ett enkelt formulär och uppfyller man villkoren är man godkänd. Ett utmanarkansli ska handlägga ansökningarna från företag som lockar med låga priser för att få en fot in på marknaden, och de ska inte få ställa för många frågor.
De borgerliga politiker som nu driver igenom utmaningsrätt runt om i landet tar också strid med de anställda i de kommuner och landsting de själva styr. Genom att säga att det krävs konkurrens för att utveckla verksamheterna säger de också indirekt att det utvecklingsarbete som pågår inom kommunens ram inte duger. I argumentationen kring utmaningsrätten har argument som att det gäller att få slut på ”den kommunala lunken” förekommit – ord som är svåra att förstå för den som sett situationen på arbetsplatser inom offentlig sektor. Med sjuktalens drastiska ökning bland offentliganställda till följd av oro och stress i åtanke kanske utmaningsrätten i själva verket är en utmattningsrätt?
Efter att ”det nya arbetarpartiet” nu vunnit makten och kastat av sig masken visar sig nu högerpolitiken i sin fulla skepnad. Om den tvångsmässiga konkurrensutsättningen får fotfäste kommer multinationella vårdföretag att kunna slå ut den offentliga sektorn på många håll i landet. När marknaden tar över får det konsekvenser för kvaliteten i verksamheterna och för de anställdas villkor. Det är oklart i vilken utsträckning det går att vända utvecklingen igen efter ett majoritetsskifte om fyra eller åtta år.
Framtiden för den offentliga sektorn ligger nu i händerna på de sociala rörelserna, de fackliga organisationerna och de politiska partierna i opposition. Om tvångskonkurrensen får breda ut sig utan motstånd finns en stor möjlighet att marknaden är här för att stanna i det som tidigare var den offentliga sektorn. Då är tvångskonkurrensen den nya svenska modellen.
Kommentarer