Politikens förändringskraft: Exemplet Stenhagen

När jag var fem-sex år var vi ett helt gäng som rymde från dagis. Vi gick omkring i skogarna bortom Berthåga lekplats, det kändes som mil efter mil av skogar och träsk. Till slut hittade vi en liten skogsväg som förde oss tillbaka mot civilisationen.

Ett par år senare expanderade Uppsala vidare västerut, och rymlingsmarken fylldes med nya vackra hus i tegel och trä. De första barnen från området fick vara med oss Berthåga- och bortre Luthagenbarn på den bullerbyidylliska Eriksskolan. De tillfälliga byggnader som hyste de nya eleverna i väntan på att Stenhagenskolan skulle stå klar gav upphov till begreppet ”barackbarnen”.

Det hade säkert också sin betydelse att de flesta av dessa barn som inte gick i de vackra stenhusen utan i dragiga längor uppsmällda på skolgården råkade ha en annan etnisk bakgrund än oss rågblonda knattar. Den mark där jag och mina dagiskompisar – de flesta av dem själva barn till rymlingar från chockdoktorernas södra Latinamerika – hade rymt var nu en fristad för rymlingar från krigsskådeplatser som Libanon, Iran och Irak.

Knappt hade tapetklistret hunnit torka i Stenhagenhusen förrän 90-talskrisen kom. Expansionen stannade av och planerna på ett centrum i området gick i stå. Arbetslöshetssiffrorna i Stenhagen blev snabbt astronomiska, samtidigt som de nybyggda bostadsrätterna fick leva med riksbankens ”the sky’s the limit”-räntor. Stenhagen fick snabbt ett rykte om att vara ett enda stort socialt problem. I ett av de första numret av tidskriften Arena fanns en stort uppslagen artikel om bostadsområdet som var helt övergivet av samhället.

Nu inleddes en kraftsamling för att förändra Stenhagen och bilden av området. Eldsjälar i den kommunala förvaltningen, i hembygdsföreningen, i kyrkan och i studieförbunden samarbetade för att få till stånd en bra skola, ett aktivt föreningsliv och bra fritidsaktiviteter i området. Själv blev jag tidigt inblandad i att dra igång en SSU-klubb i området, som levde ett par år och hade verksamhet i den ABF-lokal som varit centrum för väldigt mycket aktivitet. Dessa satsningar på att skapa ett starkt lokalsamhälle i Stenhagen var lyckade, men de löste inte alla problem.

Runt millennieskiftet Under 90-talets slut kom den första stora vändpunkten. Kommunen valde att acceptera bygget av ett nytt externt kopcentrum, för att få till stånd någon form av service för Stenhagenborna. ICA Maxi och andra butiker etablerade sig. Men Stenhagen stod fortfarande utan ett ställe för människor att mötas. Därför beslutade den dåvarande rödgröna kommunmajoriteten – trots moderaternas motstånd – att bygga ett medborgarcentrum i Stenhagen.

Stenhagens kultur- och bildningscentrum står nu på plats, och jag har idag fått förmånen att gå på förhandsvisning. Det är ett mycket imponerande bygge – en kombination av ett allhus och en F-9-skola. Förskolan och äldreboendet ligger i samma komplex. I allhuset finns skol- och folkbibliotek, fritidsgård, föreningslokaler för fri disposition, ateljéer, musikstudio, danslokal och en fullskalig idrottshall med plats för över 200 åskådare. I anslutning finns konstgräsplan och flera ”vanliga” fotbollsplaner. Kort sagt – där finns allt.

När beslutet om byggandet av Stenhagens kultur- och bildningscentrum var fattat, blev det en klarsignal för byggherrarna att påbörja en lång rad utbyggnadsprojekt. Nu byggs det villor som aldrig förr i Stenhagen. Den stora offentliga investeringen på 175 miljoner kronor ger upphov till en mängd andra investeringar, genom att den signalerar framtidstro och utvecklingspotential. Så bedrivs genomtänkt och framtidsinriktad jämlikhetspolitik, och så blir satsningen på kultur, fritidsverksamheter och utbildning lönsam redan innan vi sett vad detta leder till i form av mänsklig utveckling.

Jag får ofta frågan hur jag orkar hålla på så mycket med politik, vad det är som driver mig. Det här är vad som driver mig. Insikten om att politiken har en sådan oerhörd betydelse för oss alla, att vi genom politiken kan förändra det samhälle vi lever i och göra det bättre.

Politiken kan vara bra eller dålig. Den politik som förde oss in i krisen, och den som fördes under och närmast efter krisen, svek Stenhagenborna och krympte deras livschanser. Den politik som fördes under de senaste åren, under välfärdsstatens renässans under 2000-talets första år, reparerade en del av de skadorna och lade grunden till en ny framtid i Stenhagen. Visst drabbar den nuvarande regeringens politik Stenhagenborna, men just på denna plats överväger fortfarande de positiva konsekvenserna av den modiga investering som gjordes under den förra mandatperioden.

Stenhagens framgångssaga väcker också nya tankar. Kan vi lyfta andra områden med liknande medel? Hur bygger vi upp en lokal samverkan och ett medborgerligt deltagande i besluten som gör att folk känner äganderätten till dessa våra gemensamma byggnader och satsningar? Hur kan vi tillsammans lyfta Stenhagens syskon i sydost, som byggdes vid samma tid och dras med liknande problem – Sävja? Hur kan framåtriktade kommunala investeringar lyfta andra områden som drabbats av negativa spiraler? Hur skapar vi den goda staden för alla Uppsalas medborgare?