måndag, mars 17, 2008

Tubay Mavi är död - låt oss kämpa för att vi alla ska kunna leva!

Detta sade jag vid dagens manifestation mot mäns våld mot kvinnor till minne av Tubay Mavi:

Det privata är politiskt.

När kvinnor organiserade sig mot ojämlikheten mellan könen är det detta enkla budskap de försökt få en ofta skeptisk omvärld att förstå.

Att det som händer inom hemmets fyra väggar angår oss alla.

Att det inte bara är så att det som händer samhället i stort påverkar det som händer i det lilla. Utan också att det som händer i familjerna påverkar samhället i stort.

Idag har vi tagit farväl av Tubay Mavi.

Älskad av många. Saknad av ännu fler.

Hon vågade vara sin egen. Inte styrd av någon annan. En självständig mänsklig varelse.

För min egen del var mordet en väckarklocka. Våldet finns mycket närmare än vad vi ofta tror.

Det vackra hjärta av ljus som hennes anhöriga och vänner placerat utanför där hon bodde på Bruno Liljeforsgatan 39 finns på vägen där jag cyklar mellan mig och min pappa.

Och alldeles intill där jag bor på Kvarngärdet lyser ljusen för Tubay, där hennes systrar och föräldrar bor.

När en kvinna blir slagen av en man hon älskar eller älskat är det en tragedi.

När 20 000 – 30 000 kvinnor blir slagna är det ett samhällsproblem.

För så är det i Sverige i dag, mitt i allt tal om att vi är världens mest jämställda land.

(Hur det då inte måste vara i alla andra länder!)

Så många anmäler att de blivit slagna. Och vi vet att mörkertalet är fler gånger större.

Ibland får detta systematiska våld mot kvinnor dödlig utgång. En till två kvinnor i månaden dödas i nära relationer i Sverige.

Men siffror och statistik säger ganska lite om mänskligt lidande.

Om Tubays syskon, föräldrar, släktingar, vänner.

Om lilla Iza, som berövats sin mamma.

Hur kommer det sig att dessa män anser sig ha rätt att slå, till och med rätt att döda?

Hur kommer det sig att de anser sig ha den rätten och den makten?

Jag tror att det är så enkelt att många av oss män fortfarande inte förstått själva grunden.

Många män har inte tagit till sig att alla människor har lika rätt och värde.

Och det är inte konstigt att de inte gjort det.

Hela det samhälle vi lever i formligen skriker ju till oss att män är mer värda än kvinnor.

Män har mer makt.

Män har högre lön.

Män jobbar mycket oftare heltid.

Män arbetar alldeles för lite i hemmet och är alldeles för lite hemma med sina barn.

Män pratar mer i klassrum, styrelserum och fikarum.

Mannens överordning över kvinnan avspeglas i filmerna, i reklamen, i porren, överallt.


Det finns mycket vi behöver göra.



Vi behöver få polisen att ta våld mot kvinnor på större allvar.

Vi behöver stödja kvinnojourerna.

Vi behöver ha temadagar om mäns våld mot kvinnor på skolorna.

Men mest av allt behöver vi få ett slut på hela det här systemet – mannens överordning över kvinnan.

För om män och kvinnor har samma makt, samma löner och samma ansvar, då vågar jag påstå att då kommer mycket färre män att inbilla sig att de har rätt att slå kvinnor.

På det sättet blir det politiska också det privata.

De män som hatar kvinnor och anser sig ha rätt att slå och mörda dem vill skrämma oss att sluta.

Sluta stå upp för vilka vi är.

Sluta stå upp för allas rätt att själva välja sin väg i livet.

Sluta vara självständiga.

Låt oss göra dem besvikna.

Det privata är politiskt.

Därför kan vi inte bortse från att vi alla är samhällsmedborgare.

Vi påverkas alla av vad som händer i världen, oavsett om vi vill det eller ej.

Låt mordet på Tubay Mavi bli en väckarklocka för oss alla.

Tubay Mavi är död. Må hon vila i frid.

Låt oss nu kämpa för att vi alla ska kunna leva!

Inga kommentarer: