Eftergiven EU-politik

I dagens krönika i Göteborgs-Posten argumenterar Leif Pagrotsky skickligt och effektivt mot regeringens passiva hållning i EU-politiken. Linjen är klok och torde kunna samla socialdemokratin och en majoritet av det svenska folket bakom sig:

Med EU kan vi göra Sverige bättre om vi samarbetar om saker som påverkar oss, som miljön eller jobben. Vi kan också påverka vår omvärld i kampen mot fattigdomen, för demokratin och för freden mycket effektivare om vi arbetar genom EU än vad vi kan med vår egen utrikespolitik. Men för att det skall vara någon mening med dessa möjligheter måste man veta vad man vill. Och man måste vara beredd att driva sin vilja, även om det ibland kan innebära att strida och ta konflikt. Tyvärr präglas Sveriges agerande i EU numera av motsatsen.

Pagrotsky vågar sig också på att vara kritisk mot de regeringar har själv ingått i, vilket är nödvändigt för att vi socialdemokrater ska kunna förnyas:

När jag ser tillbaka tycker jag att de socialdemokratiska regeringar där jag ingått förtjänar kritik för att vi inte tagit för oss mer i EU och slagits mer aggressivt för svenska intressen. Men den undfallenhet och passivitet som jag ser nu är långt värre. Den förtjänar tyvärr att beskrivas som ren och pinsam finlandisering. Så osjälvständigt har Sverige blivit.

Leif Pagrotskys krönika är nyttig läsning för dem som funderar över hur socialdemokratins EU-politik ska utvecklas och mer specifikt hur vi ska vinna EU-valet i juni 2009. Argumenterar vi som Pagrotsky kan vi undvika att upprepa de fatala misstag som gjorde att vi hamnat under 30 procent i varje EU-val sedan vi gick med 1995.