Dags att förstatliga drivmedelsbranschen?
De stora oljebolagen vill lägga ner mackar i drivor. Det är det senaste exemplet på att drivmedelsmarknaden inte fungerar. Här behövs politiska insatser för att se till att de delar av landet som behöver bilen allra mest får tillgång till drivmedel.
I sin doktorsavhandling "Socialiseringen som kom av sig - Sverige, oljan och USAs planer på en ny ekonomisk världsordning 1945-49" beskriver historikern Thomas Jonter hur USA:s inblandning stoppade genomförandet av de mer radikala delarna av det socialdemokratiska Efterkrigsprogrammet. En utredning hade föreslagit ett statligt oljemonopol eftersom oljan var en för landet viktig resurs - en del av infrastrukturen. Efter att utredningsförslaget lagts på hyllan byggdes ett stort och vittförgrenat nät av bensinmackar upp i landet - delvis i kooperativ form genom Oljekonsumenterna (OK).
Vid oljekrisen 1973 fick bolagen i uppgift att planera för bensinransonering. Detta behövde aldrig realiseras, men oljebolagens roll i samhällsekonomin stod alldeles klart. Bensin är inte vilken vara som helst - staten var tvungen att gripa in för att inte ett land som hade gjort sig självt otroligt beroende av oljan plötsligt skulle stanna mitt på motorvägen.
Idag har ett omfattande oligopol utvecklats inom det som idag bör kallas drivmedelsbranschen (det säljs ju trots allt en del bränsle som inte är fossilt där numera). De fyra jättarna Shell, OKQ8, Statoil och Preem kontrollerar marknaden, och Konkurrensverket har fått gripa in för att agera mot bolagens prissamarbete.
Att drivmedelsmarknaden inte fungerar står alldeles klart när man hör att 1 000 av 3 700 mackar kommer att läggas ner de kommande åren på grund av "dålig lönsamhet". Det är klart att om man kan slippa ha en stor distributionskedja och tvinga berget att komma till Muhammed i stället för tvärtom kan man tälja guld. Speciellt som man kan känna sig trygg om att det inte blir så mycket konkurrens eftersom alla bolag är överens om tagen.
Till och med en centerledare som är så lite centerpartist som Maud Olofsson blir lite stressad av sådant här. Det är ju hennes väljare som drabbas, och som kommer att hålla henne ansvarig. Så nu blir det andra ord i skällan än vad vi är vana vid. Plötsligt menar den mest fackföreningsfientliga ministern i Sverige sedan 30-talet att "även om de har ansvar för sitt bolag har de också ett samhällsansvar eftersom de verkar i ett samhälle". Det finns visst begränsningar för den fria marknaden också för en så hårdhudad motståndare till arbetsrätt och kollektivavtal som Maud Olofsson.
Jag tycker att Olofsson gör rätt i att sätta sig ner med drivmedelsbolagen och diskutera "samordnade servicelösningar". Men jag tycker inte att hon ska göra det utan att sätta kraft bakom orden.
Jag tycker att det ska stå klart för alla inblandade att om inte oligopolisterna tar sitt samhällsansvar för att se till att det också i fortsättningen finns drivmedel just i de delar av landet där bilen behövs som mest så kommer staten att fixa det på annat sätt. Antingen genom att stat, landsting och kommuner bygger upp en ny distributionskedja, med den offentliga sektorns drivmedelsbehov som grund för att få upp volymerna. Eller helt enkelt genom att staten löser in ägarna till oljebolagen och tar över hela branschen, som tanken var på 40-talet och som man gjorde med apoteken på 70-talet.
Marknaden är en bra tjänare, men en usel herre.
I sin doktorsavhandling "Socialiseringen som kom av sig - Sverige, oljan och USAs planer på en ny ekonomisk världsordning 1945-49" beskriver historikern Thomas Jonter hur USA:s inblandning stoppade genomförandet av de mer radikala delarna av det socialdemokratiska Efterkrigsprogrammet. En utredning hade föreslagit ett statligt oljemonopol eftersom oljan var en för landet viktig resurs - en del av infrastrukturen. Efter att utredningsförslaget lagts på hyllan byggdes ett stort och vittförgrenat nät av bensinmackar upp i landet - delvis i kooperativ form genom Oljekonsumenterna (OK).
Vid oljekrisen 1973 fick bolagen i uppgift att planera för bensinransonering. Detta behövde aldrig realiseras, men oljebolagens roll i samhällsekonomin stod alldeles klart. Bensin är inte vilken vara som helst - staten var tvungen att gripa in för att inte ett land som hade gjort sig självt otroligt beroende av oljan plötsligt skulle stanna mitt på motorvägen.
Idag har ett omfattande oligopol utvecklats inom det som idag bör kallas drivmedelsbranschen (det säljs ju trots allt en del bränsle som inte är fossilt där numera). De fyra jättarna Shell, OKQ8, Statoil och Preem kontrollerar marknaden, och Konkurrensverket har fått gripa in för att agera mot bolagens prissamarbete.
Att drivmedelsmarknaden inte fungerar står alldeles klart när man hör att 1 000 av 3 700 mackar kommer att läggas ner de kommande åren på grund av "dålig lönsamhet". Det är klart att om man kan slippa ha en stor distributionskedja och tvinga berget att komma till Muhammed i stället för tvärtom kan man tälja guld. Speciellt som man kan känna sig trygg om att det inte blir så mycket konkurrens eftersom alla bolag är överens om tagen.
Till och med en centerledare som är så lite centerpartist som Maud Olofsson blir lite stressad av sådant här. Det är ju hennes väljare som drabbas, och som kommer att hålla henne ansvarig. Så nu blir det andra ord i skällan än vad vi är vana vid. Plötsligt menar den mest fackföreningsfientliga ministern i Sverige sedan 30-talet att "även om de har ansvar för sitt bolag har de också ett samhällsansvar eftersom de verkar i ett samhälle". Det finns visst begränsningar för den fria marknaden också för en så hårdhudad motståndare till arbetsrätt och kollektivavtal som Maud Olofsson.
Jag tycker att Olofsson gör rätt i att sätta sig ner med drivmedelsbolagen och diskutera "samordnade servicelösningar". Men jag tycker inte att hon ska göra det utan att sätta kraft bakom orden.
Jag tycker att det ska stå klart för alla inblandade att om inte oligopolisterna tar sitt samhällsansvar för att se till att det också i fortsättningen finns drivmedel just i de delar av landet där bilen behövs som mest så kommer staten att fixa det på annat sätt. Antingen genom att stat, landsting och kommuner bygger upp en ny distributionskedja, med den offentliga sektorns drivmedelsbehov som grund för att få upp volymerna. Eller helt enkelt genom att staten löser in ägarna till oljebolagen och tar över hela branschen, som tanken var på 40-talet och som man gjorde med apoteken på 70-talet.
Marknaden är en bra tjänare, men en usel herre.
Kommentarer
Jag hoppas att det blir en nyanserad diskussion om förslaget här bland blogg-kommentarerna.
Kom-ihåg-arbetslägren-i-Sovjet-resonemang platsar inte.
Miljöfrågan och EU-frågan blir intressant i ljuset av ditt förslag. Med största sannolikhet kommer EU:s instasner sätta sig på tvären. Men vad är viktigast: ogrundade utopier av karriärhungriga blåsossar eller bra miljö och utveckling mot sann demokrati?
låt miljö-, EU- och drivmedelsdebatten börja. Fram för socialisering av produktionsmedlen!
Kanske borde också försvaret och EU förstatligas när vi ändå är i farten?
I vart fall bör staten förstatligas. Det har varit hemskt mycket utförsäljningar och marknadslösningar på sistone.
Men just for the case of the argument: Utifrån ett rent effektivitetsperspektiv kan man ju fråga sig hur rimligt det är att det två hundra meter från mig finns fyra bensinmackar - ett i varje hörn i vägkorsningen. Bolagen vill finnas där de flesta kunderna finns, och vill helst slippa långa leveranser till bensinpumpar där få människor bor. Hade vi haft ett statligt monopol hade vi förmodligen fått betydligt färre bensinmackar, men de pumpar som skulle försvinna skulle ligga i större städer. Kanske för att ersättas med vackra parker?
Men staten bör inte äga allt. Redaktioner, hemsidor, tryckerier och liknande ska inte kontrolleras av staten. Men självklart ska det drivas kollektivt och gemensamt. Dock ska inte statligt tvång skapa det kollektiva ägandet av medierna.
Det är viktigt att inte blanda ihop bensin och yttrandefrihet hur som helst.
Just genom en statligt planerad hushållning av våra resurser kan vi uppnå snabbare miljövinster och viktigast: mer demokrati.
Regional- och miljöproblemen vi har idag visar att det kapitalistiska produktionsförhållandena inte klarar av att hantera frågan.
Fri konkurrens bland åsikter kanske kan leda till insikten om att konkurrensen borde avskaffas på marknaden för drivmedel.
Var med och stöd,
Påskupproret mot utförsäkring av sjuka!
http://resurs.blogg.se
Att det försvann - fusionerades med OK - hade att göra med att socialdemokratiska politiker med anknytning till OK inte ville ha ett konkurrerande statligt oljebolag.
Jag skulle verkligen inte ha något emot om det fanns en statlig mackkedja med ägardirektiv att även se till glesbygdens behov.
Något sådant kommer dock knappast att startas av den sittande regeringen, och det är väl där det allra största problemet finns, inte bara när det gäller statliga mackar utan ockaå när det gäller statliga företag över huvud taget.
De som nu regerar säljer ju ut också internationellt mycket framgångsrika statliga företag av principiella skäl. Vin & Sprit är ett paradexempel.
Dels det mer uppenbara - att norska staten äger Sveriges tredje största bensinbolag Statoil.
Men också den kuwaitiska staten som äger ena halvan av Sveriges största bensinbolag OKQ8 (Q8 ska ju utläsas på engelska - bolaget heter Kuwait Petroleum International). Intressant f.ö. att kooperatörerna inte ville ha statlig konkurrens med OK, när de gick ihop med kuwaitiska staten tio år senare.
Det nästa största bensinbolaget Preem ägs av en saudisk affärsman och det fjärde största bolaget Shell ägs av den holländsk-brittiska oljejätten Royal Dutch Shell.