Förnyelsens vindar på partidistriktskongress
I går hade socialdemokraterna i Uppsala län kongress. Dessa kongresser brukar vara väldigt trevliga tillställningar, där man träffar gamla och nya bekantskaper och diskuterar stort och smått i motionsbehandling och på seminarier. Så var också denna kongress.
Ändå kändes det väldigt tydligt hur förnyelsens vindar sveper genom socialdemokratin. Det märktes på den diskussion som fördes kring den valanalys som Lena Sommestad lett arbetet med, och som den nyvalda distriktsordföranden Thomas Östros betecknade som den bästa valanlys han någonsin sett. Vi var rejält självkritiska, och insikten var mycket stor om att vi måste arbeta annorlunda.
Men förnyelsen märktes också i kongressbesluten. Låt vara att den nystartade aktivistiska s-föreningen Katapults motion om att sänka riksdagsledamöternas arvoden till 70 % av prisbasbeloppet inte gick igenom, men det gjorde däremot min tilläggsattsats att ge distriktsstyrelsen i uppdrag att genomföra seminarier om de växande inkomst- och välfärdsklyftorna i samhället.
Mitt resonemang, som röstades igenom efter försöksvotering trots att distriktsstyrelsen motsatte sig det, var att debatten om politikerlönerna avspeglar ett djupare problem. Eliterna, i första hand den ekonomiska men också den politiska, drar ifrån vilket socialdemokratin som rörelse måste ta på allvar. Kan vi som rörelse acceptera dessa galopperande inkomstklyftor? Är en högsta marginalskatt på 55 % fortfarande rimligt i ett samhälle där det finns människor som tjänar mer än en miljon i månaden? Är det rimligt att vi står utan resurser för nödvändiga offentliga investeringar och renoveringar, medan vi har denna exempellösa tillväxt av den privata rikedomen?
Men den stora skrällen denna distriktskongress var att SSU:s distriktsordförande Manuel Firpo vågade bryta mot de oskrivna reglerna och ta votering på distriktsstyrelsen. Hans motivering var att vi hela dagen hade pratat om att vi måste jobba annorlunda och förändra oss, men att valberedningen ändå nominerade om samma gamla styrelse. Så SSU nominerade tre nya namn som ordinarie ledamöter - Anna Rejment från Heby (en gammal SSU-kompis till mig, då med efternamnet Lindh), Erik Laakso från Tierp (som själv givit en beskrivning av kongressen på sin blogg) och Lena Sommestad från Uppsala.
Man skulle ha kunnat tro att den påföljande voteringen skulle väcka ont blod hos somliga, särskilt som det försenade kongressens avslutning då styrelsevalet av någon anledning låg sist på dagen. Men inte då, folk hade goda miner och jag tror att de flesta hade känslan av att de var med om något stort och betydelsefullt. Jag gick runt och sade att "this is what democracy looks like" när folk ställde upp sig på rad med valsedlarna redo att stoppa i urnan.
Jag har deltagit på ett otal kongresser genom åren, och med tiden utvecklar man ett visst sinne för kongressers alldeles egna psykologi och sociologi. Redan när Manuel hade lagt sitt yrkande var jag övertygad om att Lena Sommestad skulle bli invald. Lenas hängivna arbete som miljöminister och med valanalysen har gett henne ett grundmurat förtroende i partiorganisationen i Uppsala, och hon fick också flest röster i valet till extrakongressen för någon månad sedan.
Det var oerhört märkligt från början att valberedningen inte föreslagit Lena till distriktsstyrelsen. Det viskades också i korridorerna att det faktum att Lena inte föreslogs på valbar plats till riksdagen inför valet var ett stort misstag och visar på partiets bristande förmåga till förnyelse.
Den som fick stryka på foten i denna votering - helt naturligt eftersom de övriga arbetarekommunerna inte ville ge Uppsala mer inflytande än det redan har - blev Uppsalas oppositionsråd Lena Hartwig. Hon tog dock detta med gott mod - en av de stora förtjänsterna hos min gruppledare i fullmäktige är att hon är befriande prestigelös och en folkrörelsemänniska ut i fingerspetsarna. I sitt tal till kongressen där hon avstod från att ta en votering om en plats som suppleant i styrelsen förklarade hon hur hon nu med ännu större intensitet ska ägna sig åt att se till att vi tar tillbaka Uppsala i 2010 års val. Jag är med henne.
När jag satte mig på bussen på väg hem från Heby Folkets Hus var det med lätt hjärta. Det blir allt högre i tak och allt lättare att andas. Bunkermentaliteten har allt svårare att göra sig hörd. Socialdemokratins förnyelseprocess går vidare.
Ändå kändes det väldigt tydligt hur förnyelsens vindar sveper genom socialdemokratin. Det märktes på den diskussion som fördes kring den valanalys som Lena Sommestad lett arbetet med, och som den nyvalda distriktsordföranden Thomas Östros betecknade som den bästa valanlys han någonsin sett. Vi var rejält självkritiska, och insikten var mycket stor om att vi måste arbeta annorlunda.
Men förnyelsen märktes också i kongressbesluten. Låt vara att den nystartade aktivistiska s-föreningen Katapults motion om att sänka riksdagsledamöternas arvoden till 70 % av prisbasbeloppet inte gick igenom, men det gjorde däremot min tilläggsattsats att ge distriktsstyrelsen i uppdrag att genomföra seminarier om de växande inkomst- och välfärdsklyftorna i samhället.
Mitt resonemang, som röstades igenom efter försöksvotering trots att distriktsstyrelsen motsatte sig det, var att debatten om politikerlönerna avspeglar ett djupare problem. Eliterna, i första hand den ekonomiska men också den politiska, drar ifrån vilket socialdemokratin som rörelse måste ta på allvar. Kan vi som rörelse acceptera dessa galopperande inkomstklyftor? Är en högsta marginalskatt på 55 % fortfarande rimligt i ett samhälle där det finns människor som tjänar mer än en miljon i månaden? Är det rimligt att vi står utan resurser för nödvändiga offentliga investeringar och renoveringar, medan vi har denna exempellösa tillväxt av den privata rikedomen?
Men den stora skrällen denna distriktskongress var att SSU:s distriktsordförande Manuel Firpo vågade bryta mot de oskrivna reglerna och ta votering på distriktsstyrelsen. Hans motivering var att vi hela dagen hade pratat om att vi måste jobba annorlunda och förändra oss, men att valberedningen ändå nominerade om samma gamla styrelse. Så SSU nominerade tre nya namn som ordinarie ledamöter - Anna Rejment från Heby (en gammal SSU-kompis till mig, då med efternamnet Lindh), Erik Laakso från Tierp (som själv givit en beskrivning av kongressen på sin blogg) och Lena Sommestad från Uppsala.
Man skulle ha kunnat tro att den påföljande voteringen skulle väcka ont blod hos somliga, särskilt som det försenade kongressens avslutning då styrelsevalet av någon anledning låg sist på dagen. Men inte då, folk hade goda miner och jag tror att de flesta hade känslan av att de var med om något stort och betydelsefullt. Jag gick runt och sade att "this is what democracy looks like" när folk ställde upp sig på rad med valsedlarna redo att stoppa i urnan.
Jag har deltagit på ett otal kongresser genom åren, och med tiden utvecklar man ett visst sinne för kongressers alldeles egna psykologi och sociologi. Redan när Manuel hade lagt sitt yrkande var jag övertygad om att Lena Sommestad skulle bli invald. Lenas hängivna arbete som miljöminister och med valanalysen har gett henne ett grundmurat förtroende i partiorganisationen i Uppsala, och hon fick också flest röster i valet till extrakongressen för någon månad sedan.
Det var oerhört märkligt från början att valberedningen inte föreslagit Lena till distriktsstyrelsen. Det viskades också i korridorerna att det faktum att Lena inte föreslogs på valbar plats till riksdagen inför valet var ett stort misstag och visar på partiets bristande förmåga till förnyelse.
Den som fick stryka på foten i denna votering - helt naturligt eftersom de övriga arbetarekommunerna inte ville ge Uppsala mer inflytande än det redan har - blev Uppsalas oppositionsråd Lena Hartwig. Hon tog dock detta med gott mod - en av de stora förtjänsterna hos min gruppledare i fullmäktige är att hon är befriande prestigelös och en folkrörelsemänniska ut i fingerspetsarna. I sitt tal till kongressen där hon avstod från att ta en votering om en plats som suppleant i styrelsen förklarade hon hur hon nu med ännu större intensitet ska ägna sig åt att se till att vi tar tillbaka Uppsala i 2010 års val. Jag är med henne.
När jag satte mig på bussen på väg hem från Heby Folkets Hus var det med lätt hjärta. Det blir allt högre i tak och allt lättare att andas. Bunkermentaliteten har allt svårare att göra sig hörd. Socialdemokratins förnyelseprocess går vidare.
Kommentarer
Enn Kokk