Partiledarvalet är en fars
Är det någon som fortfarande undrar hur socialdemokraterna kunde förlora valet? Kolla på hur processen kring partiledarvalet går till, och du får svar på frågan.
Någon av de åtta som styr medievärlden liknade häromsistens valet av ny socialdemokratisk partiledare vid en konklav, alltså det möte där kardinalerna låser in sig i en sal i Vatikanen och inte kommer ut förrän de utsett en ny påve. De skickar upp svart rök för varje misslyckat försök, och sen skickar de upp vit rök och ringer i klockorna när de väl lyckats till sist.
Processen för att utse socialdemokratisk partiledare är ungefär lika demokratisk. Med undantag förstås för att Henrik Brors på DN tycks få samtal från olika kardinaler och deras medhjälpare ibland när de vill sprida rykten för att påverka de andra kardinalerna. Och att man får dagsrapporter om vilka som sagt nej full stop, vilka man tror kommer att säga nej, vilka som bara sagt svaga nej och vem som blir kvar som Svarte Petter i slutet och som vi väl får dras med då fast väldigt få egentligen är särskilt entusiastiska över det.
När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889 var häst och vagn fortfarande det vanligaste transportmedlet för längre sträckor. Idag skriver vi 2007 och kommunicerar sekundsnabbt med mobiltelefoner och internet. Ändå har partiets demokratiska strukturer inte utvecklats sedan dess.
Jag är medlem i det socialdemokratiska arbetarepartiet sedan 1993. Jag är ordförande i en socialdemokratisk förening, ledamot av Uppsala arbetarekommuns representantskap, gruppledare i en nämnd och medlem i den socialdemokratiska fullmäktigegruppen. Men jag har inget inflytande över vem som ska bli nästa ordförande i mitt parti. Inte ens om medlemmarna skulle ge mig förtroendet att åka till partikongressen i mars, då beslutet redan kommer att vara fattat för länge sen.
Jag har haft två möjligheter att tycka till om vem som ska bli ordförande. Min partiförening diskuterade och nominerade - ingen av de vi föreslog visade sig ställa upp. Och vi fick sitta och diskutera kriterier för ordförandevalet på representantskapet - visst togs det anteckningar men inte hade vi något inflytande över någonting. Det enda vi gjorde var att vi skapade en fasad av legitimitet åt en valberedning på elva personer som tillsammans med partiets distriktsordföranden och den centrala partiapparaten bestämmer över det hela.
Det pratas mycket om medlemskapets värde. Till att börja med skulle man ju kunna ge oss medlemmar möjlighet att påverka vem som ska vara ordförande i partiet. Som medlemmarna i massor av andra socialdemokratiska partier runt om i världen där man lämnat de mer medeltida arbetsformerna och inte delar Don Vito Corleones oro för vad som händer när familjemedlemmar säger emot varandra inför andra.
Det här är en fars, en parodi på demokrati. Så enkelt är det.
Någon av de åtta som styr medievärlden liknade häromsistens valet av ny socialdemokratisk partiledare vid en konklav, alltså det möte där kardinalerna låser in sig i en sal i Vatikanen och inte kommer ut förrän de utsett en ny påve. De skickar upp svart rök för varje misslyckat försök, och sen skickar de upp vit rök och ringer i klockorna när de väl lyckats till sist.
Processen för att utse socialdemokratisk partiledare är ungefär lika demokratisk. Med undantag förstås för att Henrik Brors på DN tycks få samtal från olika kardinaler och deras medhjälpare ibland när de vill sprida rykten för att påverka de andra kardinalerna. Och att man får dagsrapporter om vilka som sagt nej full stop, vilka man tror kommer att säga nej, vilka som bara sagt svaga nej och vem som blir kvar som Svarte Petter i slutet och som vi väl får dras med då fast väldigt få egentligen är särskilt entusiastiska över det.
När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889 var häst och vagn fortfarande det vanligaste transportmedlet för längre sträckor. Idag skriver vi 2007 och kommunicerar sekundsnabbt med mobiltelefoner och internet. Ändå har partiets demokratiska strukturer inte utvecklats sedan dess.
Jag är medlem i det socialdemokratiska arbetarepartiet sedan 1993. Jag är ordförande i en socialdemokratisk förening, ledamot av Uppsala arbetarekommuns representantskap, gruppledare i en nämnd och medlem i den socialdemokratiska fullmäktigegruppen. Men jag har inget inflytande över vem som ska bli nästa ordförande i mitt parti. Inte ens om medlemmarna skulle ge mig förtroendet att åka till partikongressen i mars, då beslutet redan kommer att vara fattat för länge sen.
Jag har haft två möjligheter att tycka till om vem som ska bli ordförande. Min partiförening diskuterade och nominerade - ingen av de vi föreslog visade sig ställa upp. Och vi fick sitta och diskutera kriterier för ordförandevalet på representantskapet - visst togs det anteckningar men inte hade vi något inflytande över någonting. Det enda vi gjorde var att vi skapade en fasad av legitimitet åt en valberedning på elva personer som tillsammans med partiets distriktsordföranden och den centrala partiapparaten bestämmer över det hela.
Det pratas mycket om medlemskapets värde. Till att börja med skulle man ju kunna ge oss medlemmar möjlighet att påverka vem som ska vara ordförande i partiet. Som medlemmarna i massor av andra socialdemokratiska partier runt om i världen där man lämnat de mer medeltida arbetsformerna och inte delar Don Vito Corleones oro för vad som händer när familjemedlemmar säger emot varandra inför andra.
Det här är en fars, en parodi på demokrati. Så enkelt är det.
Kommentarer
För övrigt är din blogg riktigt bra, fortsätt i samma stil.
det finns dock en rad utmaningar:
-USA har en liknande modell med primärvalen, men där är det pengarna som bestämmer allra mest och det blir sällan den ideologiska diskussion som man kunde önska.
-när franska socialistpartiet nyligen hade medlemsomröstning gick ca 100 000 nya med, vilket är en stor andel av de totalt ca 300-400 000 medlemmarna. Inte bara dåligt, men frågan blir vilka det är som väljer kandidat.
-försiktigheten hos osäkra kandidater återstår och gör att de bästa kanske inte ställer upp, det är alltså inte säkert att nejen blir färre
Hurra för dig, fast du blir nog aldrig statsminister - dessvärre :-(
Gå mot strömmen och välj Paggan. Har man självdistans nog att agera improviserad marionettdocka för Foppas händer live på en scen har man vad det krävs för det där oheliga jobbet.
Det är inte särskilt modigt eller intellektuellt hederligt att skriva personangrepp (lögnare) utan att våga stå för det med namn.
Dessutom har Peter kritiserat - bl.a. på denna blogg - ordförandevalet redan för länge sedan, när det fanns många fler möjliga kandidater, så det är dessutom fel i sak.
/(s)tudent
Var har Wibe skrivit?
Aftonbladet har han skrivit i:
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,972901,00.html
Menar du att valet av ordförande har skötts demokratiskt?
Själv är jag nu inte medlem i socialdemokratiska partiet men har i många år betraktat mig som socialdemokrat på vänsterkanten, så jag har förstås önskemål, och jag tror säkert att Mona Sahlin har många goda kvaliteter och numer är hon inte så helt tokig i debatter. Men trots detta, jag vill inte se henne som ordförande och partiledare för socialdeemokraterna och jag ska inte gå in närmare på orsakerna till mitt ställningstagande.
Jag hade hoppats på Carin Jämtin, eller någon annan framåt och tänkande kvinna. Men finns det inga sådana så är Pagrotsky min klara favorit (och Peter Gustavsson på denna blogg min framtida favorit :-)).
Väljer man Nuder till slut (jag tror nämligen inte att det blir Mona i slutänden) så blir jag allvarligt sur. Den mannen ska inte förestå ett parti som borde stå på de svagas sida. Det finns en hel generation som inte förlåter honom hans köttbergsskämt, jag tillhör den generationen ochjag förlåter det inte :-(.
Och "ett annat" refererar till parti, inte nederlag. ;-)
Jo, en rak och öppen politisk debatt är bäst. Tycker att sossarna har en potential för det. Kongressen i Malmö var tvärtemot vad borgarpressen skrev ett exempel på god folkrörelsedemokrati (åtminstone från mitt perspektiv som ombud). Beslutet om partiledare kunde förankrats bredare och rörelsen hade bara vunnit på det.
Dock. En bra och demokratisk extrakongress med de politiska sakfrågorna i centrum håller jag med om är bättre än att ägna kongressen åt personfrågor och formalia (även om formalian kan vara nog så viktig).