Jag borde egentligen inte heller skriva om Mona
"Jag borde inte skriva om Mona". Så inleder Göran Greider en utmärkt ledarkommentar om att det viktiga inte är personerna utan idéerna. Men han skriver ändå det som måste skrivas i denna stund, att Mona Sahlin inte är den ledare som kan föra socialdemokratin till valseger 2010.
I går kväll skrev jag om den farsartade processen för partiledarvalet. Jag fick många positiva kommentarer, men jag fick också en anonym kommentar som ifrågasatte om jag hade "skrikit lika högt om det vore en av dina egna kandidater som var på god väg att bli partiledare". Och mitt svar blir att jag hade tyckt att processen var precis lika odemokratisk, men nej - jag hade inte använt samma tonläge.
Trots allt som varit, en historia som Christer Isaksson berättat men dragit andra slutsatser om, så tänkte jag länge att Mona nog ändå förändrats under alla dessa år och att så illa skulle det nog ändå inte vara med henne som partiledare. Men under de senaste dagarna har jag känt mig tvungen att tänka om. Orsaken till det är i grunden precis densamma som Erik Laakso uppger när han skriver att Mona inte kan vara hans kandidat. Erik beskriver precis hur jag känner när han skriver:
När jag pratar med "vanliga sossar" är det en allt annat än smickrande bild som framträder. När jag pratar med män boende i glesbygd är det katastrof. Inte för att de är emot kvinnor - bilden av Carin Jämtin, Margot Wallström och Ulrica Messing är en helt annan - utan för att de just är mot Mona.
Man kan spekulera länge i hur denna bild uppkommit. Jag tror Britta Svenssons läsvärda kolumn om att "det handlade om mer än en Toblerone" ger många viktiga ledtrådar. Kontokortsaffären 1995 har för evigt satt en bild av Mona Sahlin, som åtskilliga år i regeringen inte lyckats sudda ut. Vi kan tycka vad vi vill om vad som var rätt och orätt - Mona Sahlin ses inte som "vanlig" och har inte gjort det på mer än tio år. Jag tror dessvärre att de som lever kvar i bilden av Mona Sahlin som den var innan denna skandal lever i den inre partikretsen och inte lyssnat efter vad folk tycker utanför expeditionslokalerna.
Jag tror inte heller att Mona Sahlin har någon speciell dragningskraft bland det som slarvigt kallas medelklassväljarna. Mona-kritikerna är många också i dessa grupper. Och Enn Kokk har vågat ta upp den utbredda kritiken bland partiets trotjänare och organisatörer där många ser Mona som vinglig, ofokuserad, oberäknelig och slarvig.
Uppenbarligen finns det fortfarande tondöva människor i partiets innersta kretsar fortsätter leva i föreställningen att Mona Sahlin är en valvinnare. De som stödjer Mona nu är samma personer som saknade lyhördheten att byta inriktning när Reinfeldt kopplade greppet om opinionen.
Jag är just nu väldigt rädd att de som förde oss till valförlust 2006 håller på att fatta ett beslut som riskerar föra oss till valförlust också 2010. Därför väljer jag att skriva om Mona. Fast jag egentligen inte borde.
I går kväll skrev jag om den farsartade processen för partiledarvalet. Jag fick många positiva kommentarer, men jag fick också en anonym kommentar som ifrågasatte om jag hade "skrikit lika högt om det vore en av dina egna kandidater som var på god väg att bli partiledare". Och mitt svar blir att jag hade tyckt att processen var precis lika odemokratisk, men nej - jag hade inte använt samma tonläge.
Trots allt som varit, en historia som Christer Isaksson berättat men dragit andra slutsatser om, så tänkte jag länge att Mona nog ändå förändrats under alla dessa år och att så illa skulle det nog ändå inte vara med henne som partiledare. Men under de senaste dagarna har jag känt mig tvungen att tänka om. Orsaken till det är i grunden precis densamma som Erik Laakso uppger när han skriver att Mona inte kan vara hans kandidat. Erik beskriver precis hur jag känner när han skriver:
Hon är inte den samlande kraft som partiet behöver, tvärtom. Det sägs att hon går hem hos folk och att det är hennes starkaste fördel, men jag har aldrig, och jag känner inte nån, som vet vilka de där “folk” är. Jag har aldrig hört, träffat eller läst om någon som vittnat om att Mona talat rätt in i deras liv. Vilka är dom där “folk”?
När jag pratar med "vanliga sossar" är det en allt annat än smickrande bild som framträder. När jag pratar med män boende i glesbygd är det katastrof. Inte för att de är emot kvinnor - bilden av Carin Jämtin, Margot Wallström och Ulrica Messing är en helt annan - utan för att de just är mot Mona.
Man kan spekulera länge i hur denna bild uppkommit. Jag tror Britta Svenssons läsvärda kolumn om att "det handlade om mer än en Toblerone" ger många viktiga ledtrådar. Kontokortsaffären 1995 har för evigt satt en bild av Mona Sahlin, som åtskilliga år i regeringen inte lyckats sudda ut. Vi kan tycka vad vi vill om vad som var rätt och orätt - Mona Sahlin ses inte som "vanlig" och har inte gjort det på mer än tio år. Jag tror dessvärre att de som lever kvar i bilden av Mona Sahlin som den var innan denna skandal lever i den inre partikretsen och inte lyssnat efter vad folk tycker utanför expeditionslokalerna.
Jag tror inte heller att Mona Sahlin har någon speciell dragningskraft bland det som slarvigt kallas medelklassväljarna. Mona-kritikerna är många också i dessa grupper. Och Enn Kokk har vågat ta upp den utbredda kritiken bland partiets trotjänare och organisatörer där många ser Mona som vinglig, ofokuserad, oberäknelig och slarvig.
Uppenbarligen finns det fortfarande tondöva människor i partiets innersta kretsar fortsätter leva i föreställningen att Mona Sahlin är en valvinnare. De som stödjer Mona nu är samma personer som saknade lyhördheten att byta inriktning när Reinfeldt kopplade greppet om opinionen.
Jag är just nu väldigt rädd att de som förde oss till valförlust 2006 håller på att fatta ett beslut som riskerar föra oss till valförlust också 2010. Därför väljer jag att skriva om Mona. Fast jag egentligen inte borde.
Kommentarer
När det gäller vad "folk" tycker så är det alltid svårt. Frågan är problemet att männisor i partiet minns för mycket från innan skandalerna. Probelmet är kanske att vi inte tittar på de senaste årens comeback.
Sedan bara som kuriosa: på sistone har jag nåtts av rykten om Mona från de opolitiska tjänstemännen på departement som blev överlyckliga när hon kom tillbaks - Mona lär vara osedvanligt intresserad och insatt i sakfrågor och är alltså uppskattad för sin noggrannhet och kompetens.
Jag är inte alls säker på att Mona är den bästa att leda vårt parti, men hon förtjänar en nyanserad beskrivning.
Därmed inte sagt att Mona Sahlin inte förtjänar en nyanserad beskrivning och tveklöst har gjort stora insatser politiskt. Jag är bara extremt ointresserad av att utkämpa en ny valrörelse med en partiledare som många av våra sympatisörer har svårt för.
Jag håller i detta fall inte alls med dig och skulle också vilja se en lika brinnande blogg om vem du vill ha istället! Och då menar jag inte carin eller Margot, sen får du ursäkta mig Peter men jag tycket det är lite naivt av en klok person som dig att tro att Carin Jämtin (som jag också hade som förstval) skulle ha drivit en radikalt annorlunda politik externet och internt!?
I övrigt hälsar jag denna öppna debatt om personfrågan med öppna armar!
Men med allt detta sagt tror jag fortfarande att det skulle vara ett stort misstag att välja en kandidat som är så pass kontroversiell som Mona Sahlin är i stora väljargrupper. Därför hoppas jag att valberedningen fastnar för en annan kandidat. Och att hela den här parodibetonade historien ersätts av en öppen och demokratisk process inför nästa partiledarval.
Dessutom är hon en oerhört duktig retoriker och debattör. Anledning till att just Monas namn debatteras så mycket är ju att hon berör, att hon väcker känslor. Personligen tycker jag att det är bättre än kandidater som ingen har något emot men inte heller någon kan argumentera för. Mitta sista argument är inte alls oviktigt: Hon är kvinna.
Monas impopularitet hänger inte samman med att hon tror på alla människors lika rätt och värde. Det hänger samman med hennes ansvar för nedskärningspolitiken och med hur hon hanterade skattebetalarnas pengar i samband med de skandaler som var under 90-talet.
Min poäng är att vi behöver en partiledare som är bra över hela fältet. Det har inte varit ont om kvinnor med kloka ståndpunkter i debatten om nästa partiledare. Nu drar sig en efter en av dessa tillbaka sedan den inre kärnan i partiet börjat dra i trådarna och skapa en bild av att Mona har stöd fast medlemmarna nominerade helt andra kandidater i första hand. Men valberedningen har fortfarande chansen att välja en annan kandidat som inte är lika kontroversiell och som därmed har större möjlighet att vinna nästa val.
Det är en god idé att nästa partiledare ska vara en kvinna. Det bör dock inte vara en kvinna till varje pris. De bra kvinnor som funnits att tillgå har samtliga tackat nej. Låt det nu inte bli fixerat vid att vi inte kan vara så ojämställda att vi trots allt väljer en man igen.
Det är illa nog, som för den borgerliga regeringen, att "lägre" ministrar tvingas avgå efter en kort tid. Med Mona vid rodret är risken stor att detsamma sker med högsta hönset.
Jag har lite svårt att förstå varför så få insett Thomas Östros potential. Eller lurar ni bara i vassen?
Mona Sahlin är allt för belastad då hon gjort sig skyldig till ekonomiskt slarv - kreditkortsskandaler, obetalda dagisräkningar, oansvarigt företagande och betalningsanmärkningar mm. (”häftigt att betala skatt”) - har uttalat sig konstigt om svensk kultur (”töntiga saker") - på ett sätt som retat gallfebern på folk, som kan anses som "kulturrasistiskt" och får fler att gå över till Sverigedemokraterna - ogillad inom och utanför partiet, förknippas med bungergänget ”Persson” osv. Till och med del på högerkanten och inom Sverigedemokraterna hoppas vi väljer henne så att de vinner valet 2010!
Det är alltid intressant att läsa "proffstyckare" för att se hur ni resonerar och vilken kontakt ni har med "folk". Kan du inte kommentera den här Sifo-undersökningen: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=606363