Marknaden löser inte bostadsbristen

Jag har en pågående debatt på UNT:s insändarsidor med moderaten Magnus Åkerman till följd av ett häpnadsväckande uttalande han gjorde om bostadspolitiken i fullmäktige i slutet av november. Det senaste inlägget, som publicerades i dag, återfinns här. Åkermans artikel från den 2 januari verkar inte finnas på nätet. Här nedan finns min ursprungliga artikel:
Under valrörelsen lovande Fredrik Reinfeldt att värna om hyrestaket och inte införa marknadshyror. Döm då om min förvåning när Magnus Åkerman (m) i kommunfullmäktige 27 november raljerade över hur (s) "förstört marknaden" genom att inte låta hyrorna öka i Uppsala.

Den borgerliga kommunledningen i Uppsala vill inte få fler hyreslägenheter utan vill tvärtom genomföra ombildningar till bostadsrätter. Samtidigt genomför regeringen ett idiotstopp på bostadsbyggandet genom att slopa investeringsbidraget för hyreslägenheter. Detta kan leda till att omkring 700 lägenheter i Uppsala aldrig byggs.

Uppsala växer så det knakar. De nya invånarna behöver någonstans att bo, utan att behöva lågga en förmögenhet på att köpa sig en lägenhet. Hur anser de borgerliga partierna att Uppsalas ungdomar, studenter och låginkomsttagare ska hitta någonstans att bo i framtiden?
Det känns som att några av mina viktigaste frågor att driva i kommunen blir bostäder. badstränder och bibliotek.

Kommentarer

Bra skrivet Peter, som alltid. Men tror du att det bara är genom bidrag som det kan byggas bostäder? Det är det problemet jag ser med bostadspolitiken, som den har varit.

Fortfarande är bostadsmarknaden reglerad och "ransonerad" och det ända det kommer leda till är att INGEN kommer att få någonstans att bo, till slut.
Marknaden har många förtjänster. Men man ska inte ge marknaden uppgifter den inte klarar. Sociala rättigheter är inte marknadens pryl, det är politikens.

Marknaden klarar inte av att samtidigt garantera ALLAS rätt till en GOD bostad till en RIMLIG kostnad. I ett ojämlikt samhälle kommer vi alltid se att åtminstone en av dessa tre grunder i den sociala bostadspolitiken ställs åt sidan.

Antingen är det bara några som har en god bostad till en rimlig kostnad. Eller så har alla rätt till en bostad till en rimlig kostnad, men det är inte en god bostad. Eller så har alla rätt till en god bostad men kostnaden är orimlig, varför det inte blir allas rätt i praktiken.

Populära inlägg i den här bloggen

De tio årstiderna - En diktsamling

Dags för en ärlighetsrevolution

Vi har så lite tid - och livet drar förbi