Antropocen - En nyårsdikt

Ring, klocka, ring,

i mörka nyårsnatten.

Ring ut det gamla

ring in det nya

när det gamla året

lägger sig att dö.

För det är för sent

för att inte börja om.

För sent

för att misslyckas.

På bergets topp

med utsikt över vulkanen

som tronar i ensamt majestät över ön.

Den tronar utan kunskap om 

att den art som formar

vår nuvarande geologiska tidsålder

bara kan bli människor

i relation till andra människor.

Genom seklerna 

slutar vi aldrig vara ständigt upptagna

av den aldrig upphörande processen

att hitta sätten att leva med varandra

och att se sig själv i andra.

Vandraren söker finna sig själv

på stigarna mellan bergsbyarna

men löper risken att bli bedragen.

För ingen människa är en ö,

hel och fullständig i sig själv,

jag är en del av ett fastland

en arkipelag av själar.

Ständigt sammankopplade

uppkopplade

beroende

djupt influerade 

av varandra.

Sådana är levnadsbetingelserna

i tidig antropocen.

Samtidigt snurrar ekorrhjulen på

snabbare än någonsin.

Tunnelseendet skördar nya segrar

när vi stundom saknar orken 

att vara människor

inte maskiner

att se de större perspektiven
och låta hjärtat brinna.

Vi lever i de mest civiliserade av samhällen

i den mänskliga historien.

Samtidigt med katastrofen hotande

bortom horisonten.

Efterkrigstidens optimism

då allt var möjligt.

Ett litet steg för människan

ett stort steg för mänskligheten.

Space - The Final Frontier.

Utbytt mot rädslan för morgondagen 

undergångsskildringarna slår nya publikrekord

och mellankrigstidens mörka tankegods

börjar tränga in i människors hjärtan.

När stenåldershjärnan 

söker sig till stammen för trygghet,

erbjuder världsmedborgaren

en filt och ett varmt mål mat

till den som just klivit i land

på medmänsklighetens strand.

Och det finns ingen annan än vi,

de sju miljarder människor 

som idag bebor denna lilla planet,

som bestämmer om världshaven ska stiga

och hela länder förvandlas till öken.

Ingen annan än vi

bestämmer om mänskligheten ska fortsätta

ägna sin tid och kraft åt krigets vansinne,

om människor ska fortsätta tryckas ner 

för vilka de är och vill vara,

om barn ska få mat och vaccin.

Vår framtid tillsammans kan vara så ljus

så vacker

men vi måste våga omfamna den

måste våga tro

att en annan värld är möjlig.

För vi lever i människans geologiska tidsålder

då gränserna för vad som är möjligt att göra tillsammans

är borta.

Vi kan tillsammans skapa 

den värld vi vill leva i.

Och nu är det för sent på jorden

för att misslyckas.