fredag, januari 07, 2011

Route 363

Detta är den andra av mina dikter som publicerades i antologin "Ord från ett rum". Har inte tidigare publicerats digitalt - varsågod:


Route 363

Det norra barrskogsbältet
breder ut sig på bägge sidor
om väg 363
min väg till friheten
min väg hem.

Sätter mig vid Tavelsjön
med sitt djupblå vatten
sjön som är vad den heter
i sensommarsolens sken
tar en tupplur
och en läspaus
fågelfri
lycklig.

Kör förbi Vindelns kyrka
vacker som på vykort
där den står nere i backen
kör vidare
uppströms.

Tall, gran och fur
det storskaliga åkerbruket
av det gröna guldet
jämngamla träd
i väntan på avverkning
Timmerbil efter timmerbil
transporterar skörden
den som en gång i världen
flottades ned för älven
av farfar
och hans arbetskamrater.

Förbi sjölandskapet
uppför backen vid Hällnäs
tänker på en sen vinternatt
för många år sen
en trött chaufför
en längtan att komma fram
jag gick i snön längs vägrenen
tills sovpausen var över.

Blåser på längs flygrakan
inåt, uppåt
till Mårdseleforsen
där älvens dånande fall
förflyttar tankarna
till något större
något mer evigt.

Överraskad av ovädret
där jag står
tre meter över den rasande forsen
Då regnets kyliga piskrapp
förtäljer att hösten är här.

Och blixtens ljus skiner upp
den mörka horisonten
Jag räknar sekunderna
1, 2, 3, 4, 5, 6
åskan är nära
och har något att förtälja.

Vid älven
som ännu brusar i vår natur
påminns jag om
ödemarkernas livsvisdom
Om skönheten
i att få fyr i en järnspis
att höra tystnaden
se på sjöns spegelblanka yta
under sommarnätter utan mörker

Varför dessa karga marker
fött så många författare
a Sara, en P-O, en Torgny
som berättat om sitt förunderliga landskap
alldeles intill odlingsgränsen
där vinterns nätter är så olidligt långa
så bitande kalla.

Elchocken når marken
blott två kilometer bort

Jag lever här
och bara här
utan längtan till morgondagen
utan saknad efter igår.
Någon är alltid med på resan
vart jag än reser
jag är den enda
jag aldrig kan resa ifrån.
En respekt
mer värd än någon annan
Självrespekten.


On the road again
på väg 363
och förstår varför dessa platser
där jag aldrig bott
ändå känns som hemma.
Varför en del av mitt hjärta
alltid kommer finnas här.

Rötterna
i oändliga myrmarker
forsande älvar
flottarkojor
och djupa gruvschakt
Stillheten
enkelheten
friheten.
Ödemarkernas tomhet ekar inom mig
beständig
mitt i det flyktiga
mitt i det som kommer och går.

Viker av i Ålavan
åker över Nordanskog
försöker stå emot impulsen
att köra rally på skogsvägarna
Inser att jag misslyckats
när jag får sladd
i det våta gruset
Imponeras av mig själv
när jag häver sladden
lika lätt som på halkbanan
eller i gokartracet
men min inre trafikpolis
ger mig en varning.

Över den lilla bron över Ajaurkalven
förbi rengärdet
där djuren räknas och märks
medan hjulen kysser asfalten
och jag störtar fram genom landskapet
förbi Maratjärn, badplatsen och båthuset
in på den lilla vägen ner till sjön.

Möter stugan i kvällssolen
sjön ligger blank
Inte varit här sen i fjol
ändå känns det som jag var här igår
Slås av all tid som passerat sen sist
allt som förändrats
och allt som är sig likt
Ett perspektiv på evigheten
så gott som något.

Inga kommentarer: