Dags för en ärlighetsrevolution
Nu tycks alla riksdagspartier vara överens om behoven av kraftiga ökningar av de generella statsbidragen till kommuner och regioner. Det är bra, och det ger förutsättningar för att prata om grundproblemet.
När det statsfinansiella ramverket utformades på 90-talet var en viktig grundpremiss att inkomsterna i form av skatter ökade med automatik medan för att öka offentliga kostnader krävs aktiva beslut. När löner och priser stiger ökar statens intäkter i form av skatter och moms, medan anslagsposterna inte ökas på samma automatiska sätt. Det ledde till att det årligen skapades ett utrymme i statsbudgeten - ofta felaktigt beskrivet som ”reformutrymme” - att lägga antingen på pris- och löneuppräkningar eller på det som beskrivs som nya satsningar (som alltså i praktiken ofta finansieras genom att andra anslag sjunker reellt).
Det här har år för år byggt upp en allt svårare situation, särskilt i kommunerna men också i urholkningar av exempelvis sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Och en retorisk kluvenhet, när rikspolitiker säger att de satsar på välfärden när de i praktiken bara ser till att anslagen håller något så när jämna steg med pris- och löneutvecklingen i landet.
Det är dags att ändra det här systemet, och börja räkna upp anslag med automatik igen. Det vore ärligare att politiker som vill dra ner på välfärden faktiskt tvingas ta ansvar för det, i stället för att kunna gömma sig bakom att låta anslagen urholkas årligen i takt med inflationen. En sådan ärlighetsrevolution skulle kunna bidra till att återställa det urholkade medborgerliga förtroendet för politiken.
När det statsfinansiella ramverket utformades på 90-talet var en viktig grundpremiss att inkomsterna i form av skatter ökade med automatik medan för att öka offentliga kostnader krävs aktiva beslut. När löner och priser stiger ökar statens intäkter i form av skatter och moms, medan anslagsposterna inte ökas på samma automatiska sätt. Det ledde till att det årligen skapades ett utrymme i statsbudgeten - ofta felaktigt beskrivet som ”reformutrymme” - att lägga antingen på pris- och löneuppräkningar eller på det som beskrivs som nya satsningar (som alltså i praktiken ofta finansieras genom att andra anslag sjunker reellt).
Det här har år för år byggt upp en allt svårare situation, särskilt i kommunerna men också i urholkningar av exempelvis sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Och en retorisk kluvenhet, när rikspolitiker säger att de satsar på välfärden när de i praktiken bara ser till att anslagen håller något så när jämna steg med pris- och löneutvecklingen i landet.
Det är dags att ändra det här systemet, och börja räkna upp anslag med automatik igen. Det vore ärligare att politiker som vill dra ner på välfärden faktiskt tvingas ta ansvar för det, i stället för att kunna gömma sig bakom att låta anslagen urholkas årligen i takt med inflationen. En sådan ärlighetsrevolution skulle kunna bidra till att återställa det urholkade medborgerliga förtroendet för politiken.
Kommentarer