Ljuset kommer från väster

När valresultaten rullade in från distrikts-Norge i går kväll kändes det konstigt att inte vara där. I Folkets Hus i Oslo, där jag var för fyra år sedan när de rödgröna vann för första gången.

Mycket har hänt i Norge under de senaste fyra åren. Samarbetet mellan partierna och mellan rörelserna bakom dem har visat sig fungera bra. Norge har styrt bort från den nyliberala kursen och tagit viktiga steg i riktning mot en mer solidarisk samhällsutveckling. Och den sensationella segern för Arbeiderpartiet i Trondheim i kommunalvalet för två år sedan - den kommun som på många sätt står i framkanten och utgör en skyltfönster för vad en rödgrön politik kan innebära - visar att radikal och framsynt kommunalpolitik lönar sig.

Men mycket har också hänt i Sverige. För fyra år sedan brydde sig svensk socialdemokrati inte särskilt mycket om Norge - jag mötte Marita Ulvskog i vimlet i Folkets Hus på valnatten men det var allt. I år har svenska delegationer åkt västerut i parti och minut och Facebook och Twitter fylldes i går kväll först med spänd förväntan och sedan med glada tillrop och kärleksförklaringar till det norska folket. Ja, det var på den nivån att åtskilliga svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister svor i sina uppdateringar över att SVT inte sände ett annat lands valvaka!

Den stora förändringen ligger självklart i valförlusten 2006, och i hur motståndarna till den borgerliga politiken letar efter vägar att vinna nästa val. Visst diskuterade socialdemokratin möjligheterna till en strategisk allians med i alla fall Miljöpartiet redan före förra valet. Men det var först efter valförlusten som frågan om en rödgrön allians på allvar blev en fråga i Sverige. Det tog tid för det hela att mejslas ut och innehöll en hel del dramatik och konvulsioner. Den socialdemokratiska partiledningen gjorde ett stort strategiskt misstag som inte från början inkluderade Vänsterpartiet. Men till slut, i december 2008, var det rödgröna samarbetet på plats.

Som synes på de blogginlägg jag länkar till ovan så har jag varit övertygad om förtjänsterna med ett rödgrönt trepartisamarbete betydligt längre än min partiledning. Bakom detta ligger en övertygelse om att det är rätt väg att gå, såväl på den kortare valtaktiska sikten som på den längre sikten som handlar om att långsiktigt förändra samhället i en solidarisk och hållbar riktning. Det rödgröna samarbetet tar fram det bästa i de medverkande partierna och får dem att ta gemensamt ansvar för att bygga framtiden.

Och underliggande finns också en förändring som är än mer betydelsefull. En kulturell förändring, där partitillhörigheten får allt mindre betydelse. Människor möts över klassiska organisatoriska gränser, inser att de har mer som förenar än som skiljer dem åt, och formulerar tillsammans ett modernt projekt för mer solidaritet och mindre marknadsliberalism. Och konstruktionen av detta moderna rödgröna projekt sker mellan människor som befinner sig mitt i den politiska bubblan, mitt i det Stockholm som förståsigpåarna dömt ut som förlorat land.

Efter sommaruppehållet har den svenska storstadspressen präglats av två motsatta trender. Dels börjar journalisterna själva uppmärksamma de allt mer uppenbara brister i välfärdens kvalitet som blir resultatet av privatiseringarna främst i Stockholm. Och samtidigt tar socialdemokratiska röster från samma region sig ton för att det trots de allt mer uppenbara bristerna ändå är viktigt att värna vinster i välfärden.

S-politiker från Stockholms län går just till öppna angrepp i medierna på partivännerna i Stockholms stad, på ett sätt som i mycket liknar de angrepp som riktades mot Skånes partidistrikt i vintras. Argument dyker upp på etablissemangets klotterplank om att socialdemokratin ska anamma centrala delar av den borgerliga politiken utifrån en konstruerad och mytologisk bild av vad "stockholmaren" är för något. Och jag börjar alltmer tro att de som bidrar till att befästa denna bild av att stockholmare av naturen inte är socialdemokrater är de bästa valarbetare borgerligheten förfogar över just nu.

När jag ser det som händer blir min känsla att de här människorna är desperata. Därför att de upptäcker att deras tid är över. Att strömningarna i samhället, i arbetarrörelsen och i själva logiken i den politiska processen pekar i en annan riktning än mot en fortsatt anpassning till marknadsliberalismen. Det rödgröna samarbetet skapar en effektiv spärr högerut, och hindrar socialdemokratin från att göra den ökenvandring som så många andra vänsterpartier i Europa gjort under de senaste decennierna.

Så här är mina ord till det fåtal i mitt parti som fortfarande inte riktigt verkar ha förstått vad timmen är slagen: Den nu så bejublade Jens Stoltenberg lyckades inte ens samla var fjärde väljare i sitt första val som Arbeiderpartiledare år 2001. Med 24,3 % av väljarna blev Ap för en tid uträknat som politisk kraft och Stoltenberg var starkt kritiserad som ledare. Det rödgröna samarbetet var inte Jens Stoltenbergs projekt, tvärtom, det drevs av fackföreningsrörelsen och av grupperingar bland de yngre inom de tre partierna som funnit varandra inom Nei til EU. Men Stoltenberg insåg med tiden att detta var Arbeiderpartiets möjlighet att hitta tillbaka till makten, och bet i det sura äpplet. Jag tror inte att han har ångrat sig.

Det finns en annan väg än att anpassa sig till den verklighet borgerliga politiska strateger på regeringskansli, tankesmedjor och ledarredaktioner försöker skapa. Det är att bjuda motstånd, skapa alternativ. Och det är vi i färd att göra, med hjälp av de idéer och de krav som väcks underifrån från de rörelser det rödgröna alternativet är uppbyggt av. Låt oss fortsätta på den vägen. Ljuset kommer från väster.