Tankar i Jaffa
Utbildningen är nu över, och jag har nu lite ledigt och ser mig omkring i regionen. Har just kommit till Jaffa och försökt bearbeta mina kluvna känslor för stället:
När jag sitter på ett tak i Jaffa
i skuggan
för att skydda min dödahavssolbrända hy
och känner havsbrisen smeka mig,
när jag ser ut över Medelhavets blågröna vatten
bak det ottomanska klocktornet
frågar jag mig själv;
kan jag älska det här?
När jag vet att den palestinska staden Jaffa
etniskt rensats
och att det bara är en liten spillra kvar
som fortfarande ser den imponerande havsfrontsmoskén
som sin egen religiösa byggnad.
När jag vet att det underbara vandrarhemmet,
på vars tak jag ska sova i natt,
där glada kletzmertoner ljuder medan jag sitter i solstolen,
med största sannolikhet tillhört någon annan
som flydde i panik i maj 1948
i rädsla för att utsättas för samma öde
som invånarna i Deir Yassin.
Irgun och Sternligan
känns långt borta
när segelbåtarna glider fram
utanför skyskraporna i Tel Aviv
men frågan pockar på ett svar;
kan jag älska detta?
För frågan är inte teoretisk.
Flyktingarna, deras barn och barnbarn får inte flytta hit.
Det får däremot alla med en judisk mormor
oavsett var de bor i världen.
De som lever under militär ockupation
i Hebron, Nablus, Ramallah, Betlehem, Gaza och Jenin
får inte besöka Jaffa utan specialtillstånd
än mindre bosätta sig här.
De är fast i sina gigantiska utomhusfängelser
kallade Gaza och Västbanken
under ständig kontroll av en militariserad stat
utan medborgarskap
utan rättigheter.
Samtidigt som staten Israel
bygger stora städer
på ockuperad mark
i syfte att helt ta över Jerusalem
och reducera de palestinska områdena
till enklaver kontrollerade av bantustanhövdingar.
Jag skulle vilja säga som Axel Danielsson,
när han frågade sig om en socialist kan älska den stjärnklara natten
när de hungrande fryser ihjäl under den.
Danielsson älskade forsars brus
trots att det var de rika förunnat att fiska laxöring
liksom han älskade kvinnan i sina drömmar
som han en dag hoppades få hålla i sin famn.
För visst drömmer jag om den dag Muhammed, Mariam, Yusuf och Leyla,
uppvuxna i Betlehem, Khan Younis, Shatila eller Rosengård,
får leva sina liv i Jaffa,
sida vid sida med stadens nya majoritetsbefolkning,
förbrödras på stadens caféer och barer,
och skratta åt tiden då de var varandras värsta fiender,
men den dagen tycks inte komma.
Jaffa ligger i en apartheidstat
därför känns det inte bekvämt
hur fantastiskt här än är.
De människor jag möter
har tjänat med maskingevär i två eller tre år
i den väldiga våldsmaskin
som krävs för att upprätthålla
en ockupation som står i bjärt kontrast
till lugnet på taket i Jaffa.
Så länge människor lever sina liv utan hopp,
mindre än sex mil härifrån,
förtryckta av den stat jag befinner mig i,
och så länge situationen gör människor så desperata
att de är beredda att spränga sig själva i en buss,
är fascinationen uppblandad med äckel.
När jag sitter på ett tak i Jaffa
i skuggan
för att skydda min dödahavssolbrända hy
och känner havsbrisen smeka mig,
när jag ser ut över Medelhavets blågröna vatten
bak det ottomanska klocktornet
frågar jag mig själv;
kan jag älska det här?
När jag vet att den palestinska staden Jaffa
etniskt rensats
och att det bara är en liten spillra kvar
som fortfarande ser den imponerande havsfrontsmoskén
som sin egen religiösa byggnad.
När jag vet att det underbara vandrarhemmet,
på vars tak jag ska sova i natt,
där glada kletzmertoner ljuder medan jag sitter i solstolen,
med största sannolikhet tillhört någon annan
som flydde i panik i maj 1948
i rädsla för att utsättas för samma öde
som invånarna i Deir Yassin.
Irgun och Sternligan
känns långt borta
när segelbåtarna glider fram
utanför skyskraporna i Tel Aviv
men frågan pockar på ett svar;
kan jag älska detta?
För frågan är inte teoretisk.
Flyktingarna, deras barn och barnbarn får inte flytta hit.
Det får däremot alla med en judisk mormor
oavsett var de bor i världen.
De som lever under militär ockupation
i Hebron, Nablus, Ramallah, Betlehem, Gaza och Jenin
får inte besöka Jaffa utan specialtillstånd
än mindre bosätta sig här.
De är fast i sina gigantiska utomhusfängelser
kallade Gaza och Västbanken
under ständig kontroll av en militariserad stat
utan medborgarskap
utan rättigheter.
Samtidigt som staten Israel
bygger stora städer
på ockuperad mark
i syfte att helt ta över Jerusalem
och reducera de palestinska områdena
till enklaver kontrollerade av bantustanhövdingar.
Jag skulle vilja säga som Axel Danielsson,
när han frågade sig om en socialist kan älska den stjärnklara natten
när de hungrande fryser ihjäl under den.
Danielsson älskade forsars brus
trots att det var de rika förunnat att fiska laxöring
liksom han älskade kvinnan i sina drömmar
som han en dag hoppades få hålla i sin famn.
För visst drömmer jag om den dag Muhammed, Mariam, Yusuf och Leyla,
uppvuxna i Betlehem, Khan Younis, Shatila eller Rosengård,
får leva sina liv i Jaffa,
sida vid sida med stadens nya majoritetsbefolkning,
förbrödras på stadens caféer och barer,
och skratta åt tiden då de var varandras värsta fiender,
men den dagen tycks inte komma.
Jaffa ligger i en apartheidstat
därför känns det inte bekvämt
hur fantastiskt här än är.
De människor jag möter
har tjänat med maskingevär i två eller tre år
i den väldiga våldsmaskin
som krävs för att upprätthålla
en ockupation som står i bjärt kontrast
till lugnet på taket i Jaffa.
Så länge människor lever sina liv utan hopp,
mindre än sex mil härifrån,
förtryckta av den stat jag befinner mig i,
och så länge situationen gör människor så desperata
att de är beredda att spränga sig själva i en buss,
är fascinationen uppblandad med äckel.
Kommentarer