Politiken behöver fler ekonomer

Det har blivit någon sorts sanning i vänstern att ekonomerna är ett pack som ska ha så lite inflytande som möjligt. Jag begriper varför. Men när vänstern tar avstånd från ekonomin tar den ett stort steg ut i vildmarken.

Katrine Kielos - som inte är ekonom - har förtjänstfullt drivit linjen att "det är ekonomin, pucko". Nu senast i debatten om feminismens eventuella manshat. Ingången är att det finns två typer av förtryck som samspelar men likväl är olika saker - ekonomiskt förtryck och statusförtryck. Om vänstern blundar för ekonomiska förtryck och lullar iväg och pratar om att det viktigaste är att folk ska få hitta sin egen identitet så gör vi oss själva irrelevanta som politisk kraft.

Bristen på ekonomiskt tänkande i vänstern gör att vi lyssnar alldeles för mycket på vad politiker säger och tittar alldeles för lite på vad politiker gör. Och då går man i land med att underinvestera just på de områden som man i ord säger är de viktigaste. Ibland förstår inte politikerna själva att deras praktiska politik går stick i stäv men den politik de säger sig företräda, eftersom de inte förstår sig på ekonomi.

Vi pratar alldeles för lite om att det trots allt tal om hållbar utveckling investeras mer i vägar än i järnvägar. Och vi pratar på tok för lite om att det trots allt snack om skola, vård och omsorg satsas en krympande andel av BNP på dessa viktiga välfärdsområden. Den kris inom bostadssektorn som vi har dragits med sedan tidigt 90-tal hade ett direkt samband med kreditavregleringen och skattereformen, men det nämns sällan eller aldrig när vi pratar om att det är ont om bostäder i våra städer. Det pratas så mycket om europeisk integration, men vi hör inte ett knyst om behovet av att knyta ihop oss med kontinenten på riktigt med snabbtåg. För det kostar pengar, och högerekonomerna har lärt oss att statsutgifter är av ondo.

Vänsterns misstro mot ekonomer har sina rötter i nationalekonomins utveckling från vetenskap till ideologi under de senaste årtiondena. Nationalekonomerna har brytt sig allt mindre om realiteter och allt mer om teoretiska modeller som hart när aldrig klarat av att möta verkligheten. Men det finns fortfarande nationalekonomer som håller på med empirisk forskning och det finns två andra vetenskaper - företagsekonomi och ekonomisk historia - som inte har haft privilegiet att upplyftas till religion i Den Nya Sköna Världen. Politiken behöver fler inspel från dessa ekonomer - de som håller på med riktig ekonomi snarare än någon sorts hokuspokus grundad i värderingar om att privatisering och större löneklyftor automatiskt skulle göra alla lyckligare.

Investeringstanken är en hörnsten i socialdemokratisk ideologi. Men förstår vi inte ekonomi, så begriper vi inte det. Och då står vi där och gapar om identitet och att vi måste ha snyggare valaffischer.