Gruvstrejker och löntagarfonder

Kiruna är en fascinerande plats. Den anlades i förra seklets begynnelse sedan man funnit stora järnmalmsfyndigheter. Sveriges ursprungsbefolkning trängdes undan ännu en bit och in flyttade folk från hela landet. En av de inflyttade arbetarna var min farfar som dock återvände till Västerbotten efter ett par år för att överta familjens småbruk i Tallberg utanför Adak.

Idag planerar man för fullt för att flytta hela Kiruna för att kunna bryta den malm som finns under själva Kiruna samhälle. Konjunkturen är strålande till följd av den enorma kinesiska tillväxten som skriker efter stål. Och nu kräver gruvarbetarna att få del av dessa vinster genom löneökningar på en helt annan nivå än den man kommit överens om i industriavtalet. De tycker att LKAB kan betala, och de strejkar i strid med ett avtal de aldrig stödde för att få igenom sina krav.

Detta är inte den första vilda gruvstrejken. Den förra - som skedde 1969-70 - hade också ett lågt löneavtal som tändande gnista och blev startskottet till en våg av vilda strejker och växande krav från arbetsplatserna runt om i landet. Den förra gruvstrejken brukar anses som en viktig grund till både arbetsmarknadslagarna och debatten om löntagarfonder under 70-talet. Den senare debatten väcktes av en motion från metallarbetarna på Domnarvets järnverk i Borlänge, vars arbeten då liksom nu påverkades när malmflödet från Kiruna stannade.

Kollektivavtalet är en form av byte. De som köper arbetet - arbetsgivarna - lovar att betala en viss lön, att erbjuda vissa arbetsvillkor och att teckna vissa försäkringar för de anställda. Och de som säljer arbetet - arbetarna - lovar att inte strejka.

Det går inte att komma ifrån det. Gruvstrejken sker i strid med kollektivavtalet och är därför olaglig. Gruvarbetarna i Kiruna drog sällan jämnt med det gamla Gruvs ledning, och de har ännu svårare med ledningen för den samförståndsinriktade och stundtals mesiga ledningen för IF Metall.

Men strejken pekar ändå på en viktig problematik, som är inbyggd i den solidariska lönepolitik som återigen kommit till heder inom svensk fackföreningsrörelse. Löneökningarna anpassas till produktivitets- och prisökningarna i samhället, och skapar ett omvandlingstryck genom att olönsamma företag slås ut då facket vägrar acceptera att arbetskraft reas ut. Men avtalen gör också att de lönsammaste företagen kan plocka ut rejäla vinster, eftersom löneökningarna blir betydligt mindre än dessa företags betalningsförmåga. Dessa övervinster har varit ett ständigt skäl till debatt inom fackföreningsrörelsen.

LO-ekonomen Rudolf Meidner utarbetade, på förslag från LO-kongressen 1971, ett förslag till hur delar av dessa övervinster kunde placeras i löntagarfonder under facklig kontroll. På så sätt skulle man kunna undvika att den solidariska lönepolitiken skapade dessa spänningar i de fackliga leden, och man kunde också se till att övervinsterna avsattes till investeringar i stället för att de allra rikaste använde dem till spekulation och lyxkonsumtion.

Meidners förslag antogs i sina huvuddrag på LO-kongressen 1976, och man försökte sedan hitta en förhandlingslösning på frågan. Åtskilliga av de mer pragmatiskt inställda industriledarna var positivt inställda, men en dogmatiskt nyliberal grupp inom SAF lyckades vrida initiativet ur dessas händer och mobilisera en kampanj mot fonderna bland Sveriges småföretagare.

Samtidigt tvekade arbetarrörelsen och valde att gå fram med en mycket försiktig lagstiftning om löntagarfonder, som inte löste några av de grundläggande problemen. I stället skulle behovet av en ökad investeringsvolym lösas genom växande företagsvinster och facklig återhållsamhet i löneförhandlingarna. Man avreglerade kredit- och valutamarknaden för att tillföra mer kapital till näringslivet. Och när man som sedan knöt kronan till den europeiska valutan ecu var vägen till katastrofen ett faktum.

Kan den andra gruvstrejken bli ett startskott till en ny period av ideologiskt uppvaknande och tankar på hur vi vill ha samhället, egentligen?