Överflödig kritik mot valanalys

Jag kan förstå vad valanalysens kritiker menar, men jag tycker att kritiken är överflödig. Den 157-sidiga rapporten innehåller en rejäl och i många punkter självkritisk beskrivning av valnederlaget. Och den ger rekommendationer som pekar åt rätt håll för förnyelsen av partiets politik och arbetsformer.

På många punkter skriver valanalysgruppen nästan ordagrant samma saker som jag skrivit här på bloggen. Det skriver jag inte för att framhäva mig själv på något sätt, utan för att jag tror att det finns en ganska bred samsyn i partiet om vad som är problemen och vad som måste göras. Jag återger rapportens rekommendationer nedan, som återfinns på sidorna 152-153:

• Socialdemokraterna bör genomföra ett brett internt arbete om den framtida sysselsättningspolitiken, där medlemmar och aktiva politiker på olika nivåer engageras. Det handlar om en bred diskussion som också inrymmer frågor om villkoren i arbetslivet; makt och inflytande, arbetsmiljö, utbildning, kompetensutveckling och trygghet.
• Partistyrelsen bör finna former för att utveckla den politiska samsynen mellan olika nivåer - stat, regioner och kommuner - och sektorer av politiken. Det handlar om att etablera fler gemensamma arenor för samhällsanalys och utformning av politiken.
• Valrörelserna måste drivas av partiet. Det gäller att finna en valorganisation som garanterar partiet och folkrörelseperspektivet tillräckligt inflytande över valrörelserna, såväl på riksnivå som regionalt och kommunalt.
• Formerna för samarbete med andra partier i riksdagen bör utvecklas så att partiet blir mera delaktigt och så att de normala beredningsorganen inte ”rundas”, utan används flitigare för att få fram väl avvägda reformer och lagförslag.
• Partiet måste finna former för att tydliggöra skillnaden mellan partiets egen politik och innehållet i riksdagskompromisser och överenskommelser i landsting och kommuner.
• Arbetarrörelsen måste stärka sitt organisationsarbete i storstäderna. Gentemot såväl tjänstemän och andra grupper i mellanskikten som gentemot de många, men ofta svagt organiserade, arbetarväljarna i storstäderna.
• Socialdemokratins ställning i Stockholmsområdet måste stärkas. Det behöver vidtas såväl organisatoriska som politiska åtgärder.
• De äldre kommer att utgöra en växande andel av väljarkåren under en rad val framöver. Det kräver att partiet lägger stor vikt vid äldres villkor och politiska delaktighet.
• Det är viktigt att följa upp den s k ”etikkommissionens rapport”, ”Öppenhet, tydlighet, rimlighet”(1997), dess råd och anvisningar, som 153 (157) också blev partistyrelsens beslut. Arbetet med dessa frågor måste bedrivas ständigt och uthålligt.
• Socialdemokraterna måste ta debatten med Sverigedemokraterna när och där så krävs. Framför allt bemöta deras buskagitation med fakta. Men naturligtvis inte i onödan ge dem plattformar eller scener att agera från.
• Socialdemokraterna måste framför allt upprätta dialogen med dem som röstat på Sverigedemokraterna.
• Arbetarrörelsen måste se möjligheterna i det nya mediesamhället och ”sluta gråta över förlorade a-presstidningar”.
• Socialdemokraterna måste bli mycket bättre på att använda de nya medierna, d v s främst ”nätet” för att kommunicera sin politik och föra dialog med medlemmar och väljare. Det handlar om att utveckla interaktiva hemsidor, nättidningar och bloggar.
• Partiet och fackföreningsrörelsen måste satsa på sitt eget massmedium, folkrörelsen, på direktkontakterna med medborgarna i bostadsområden och på arbetsplatser. Det förutsätter också en satsning på politisk skolning.
• Partiet och övriga arbetarrörelsen måste utveckla sina kunskaper kring såväl strategisk opinionsbildning som olika praktiska metoder för kommunikation med medborgarna.
• Partiet bör vidta åtgärder för att stimulera idédiskussionen och förbättra den politiska skolningen.
• Tankesmedjor och andra opinionsbildande aktörer som är kopplade till arbetarrörelsen men som kan agera mer fristående från dagspolitiken måste stärkas och utvecklas.