fredag, december 31, 2010

Mot ljusare tider?

Det har redan vänt. Sedan Julius Caesar bestämde att nyåret inföll vid den första fullmånen efter vintersolståndet år 45 före vår tideräknings början så har den västerländska civilisationen alltid kunnat inleda året när det redan går mot ljusare tider. Men går det att säga samma sak om samhällsutvecklingen?

En av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) bestående insatser förutom att a-kassan nu kostar mer och ger ett sämre skydd var att begåva det svenska språket med ordet ”skitår”. Nu ledde inte finanskrisen till några skitår för den borgerliga regeringen, utan blev tvärtom ett bra sätt att skylla ifrån sig när skattesänkningarna inte gav de utlovade jobben. I stället blev 2010 ett riktigt skitår för oss som står till vänster.

Förutsättningarna var inte alls dåliga när året tog sin början. I december 2009 var upprördheten stor över utförsäkringarna av sjuka människor och klimatmötet i Köpenhamn väckte engagemang. När tågen stod stilla under fimbulvintern i januari-februari 2010 var det uppenbart att man inte kan ta sitt jobbskatteavdrag och bygga sig ett nytt järnvägsspår. Vi behöver varandra.

Men det var som att alla valstrateger tog semester så snart snön hade smält. De rödgröna gick till val utan andra nya reformförslag än ett par skattesänkningar – samtidigt som valbudskapet förvirrande nog handlade just om att det är dåligt att sänka skatterna. Motståndet mot utförsäkringarna spelade roll för att undvika att valresultatet skulle hamna i nivå med dagens opinionssiffror, men det räckte inte när väljarna prioriterade arbetslösheten och ekonomin.

Det rödgröna valbudskapet handlade inte om hur jobben, bostäderna, spåren och vårdplatserna skulle bli fler och kampanjen försökte vinna enskilda målgrupper snarare än att presentera en helhetsvision för Sverige. Valdiskussionerna ute på arbetsplatserna lyfte aldrig. Förhållandevis marginella skattefrågor kom i fokus. När socialdemokratin inte ens orkade upprepa förra valrörelsens krav på en rättfärdig tandvårdsförsäkring så hjälpte det inte att partiarbetarna knackade dörr som aldrig förr.

I år har det också blivit uppenbart att när vänstern är så pass tillbakaträngd i medievärlden kan den borgerliga pressen gå i land med nästan vilka dumheter som helst. Mediernas betydelse understryks också av att väljarutvecklingen är betydligt mer gynnsam i de delar av landet där socialdemokratiska tidningar har stor spridning. Det är viktigare än någonsin att stötta alla de sätt som finns för att sprida ett progressivt budskap – tidningar, böcker, musik, filmer, bloggar, föreläsningar, poesi, bilder, webbsändningar, radio, studiecirklar och rapporter.

När höstregnen tog sin början fick vi rasister i riksdagen. En man gick runt och sköt invandrare medan löven gick från gulrött till brunt på Malmös gator. I julhandeln sprängde sig en annan man i luften vid Drottninggatan i Stockholm och ville ta fler med sig i döden.

I ett sådan här situation – och med ett osäkert parlamentariskt läge – är behovet större än någonsin av starka motkrafter. Men hösten i det rödgröna lägret har i stället präglats av osäkerhet och oro.

Samarbetet är avbrutet och Socialdemokraterna står i praktiken utan partiledning. För en månad sedan tillkännagav oppositionsledaren att hon inte trodde på den politik hon gått till val på och ville bejaka högerpolitiken i flera hjärtefrågor. När det lackade mot jul avslöjades att socialdemokrater i PR-branschen fått fyra miljoner från storföretagen för att vrida partiets politik högerut – som om det inte räckte med alla de borgerliga partier vi redan har.

Kanske kan det inte bli värre nu. Kanske är det vi bevittnat i år bara slutresultatet trettio år av växande klassklyftor, tjugofem år av avregleringar och tjugo år av massarbetslöshet, privatiseringar och nedskärningar. Efter att den gemensamma välfärden rullats tillbaka på område efter område, arbetsmarknaden blivit alltmer lik vilda västern och individen alltmer får lita till sig själv för att få en bra bostad och en trygg pension. Och kanske borde pendeln slå tillbaka nu.

Kanske borde finanskris och klimatkris få oss att förstå att vi inte kan fortsätta så här. Men liksom det krävs en kraft för att flytta ett föremål i rörelse ur sin bana, så är det människor som måste handla för att det ska bli någon förändring. Berättelsen om år 2010 är handlar om ett misslyckat försök att bryta denna rörelse mot växande orättvisor och minskad solidaritet.

Men kanske är det som talesättet säger – det är alltid som mörkast före gryningen?


Artikeln är ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten den 30 december.

Inga kommentarer: