torsdag, december 30, 2010

Bostäder åt alla eller rikemansreservat?

Uppsala lider av en svårartad och kronisk bostadsbrist. Den är allvarlig året om, men blir som allra mest uppenbar under de veckor i augusti-september då kön av desperata nyanlända studenter ringlar runt kårkvarteret vid Öfre Slottsgatan.

Den genomsnittliga kötiden för en lägenhet i Uppsalahem är sex år, och betydligt längre än så i de mer attraktiva lägena. För studenter finns Studentstaden och Heimstadens utbud av studentlägenheter samt nationernas bostadsstiftelser. Men för övriga Uppsalabor som vill ha en lägenhet snabbare och inte lyckas ställa sig in hos de privata hyresvärdarna är bostadsrätter för miljonbelopp det enda alternativet. Och hemlöshet är ett reellt problem i dagens Uppsala.

I en tid då arbetsgivarnas och statsmaktens krav på att de anställda såväl som de arbetssökande ska vara flexibla, är vår bostadsmarknad mer trögrörlig än någonsin. Storstädernas bostadsinfarkt gör att bostaden inte längre utgör den självklara sociala rättighet som efterkrigstidens framsynta reformer syftade till att göra den till. Nu befinner sig i stället miljontals svenskar i livslång skuld till en bank. Många lever i ständig oro för att fastighets- och räntemarknadernas upp- och nedgångar ska slå undan fötterna där de står, belånade upp till taknocken och ibland mer därtill.

Under den senaste tiden har bostadsrättsföreningen Ekeby Hus debatterats livligt i Uppsalamedierna. Tilltänkta köpare av bostäder på Ekeby Hus vittnar om en obehaglig och integritetskränkande behandling från styrelsens sida. Ulrika Eriksson, som hade stora och kostsamma bekymmer med att få sin framlidna mormors lägenhet på Ekeby Hus såld till någon som föll styrelsen i smaken, berättar för UNT att ”som vanlig människa utan någon speciell titel får man inte ha en enda liten krämpa”.

På en lokal bostadsmarknad som tycks stänga ute allt fler som inte håller måttet så pågår samtidigt en försäljning av omkring 4 000 lägenheter i Studentstaden. De studentbostäder som en gång gjordes möjliga genom att kommunen donerade mark till studenternas bostadsstiftelse och genom statligt garanterade lån säljs nu ut till högstbjudande. Och statliga Vasakronan, som står för försäljningen, tar ingen hänsyn till Uppsalas bostadsförsörjning.

De rödgröna partierna föreslår ett statligt investeringsstöd till nyproduktion med låg energiförbrukning och en storsatsning på att totalrenovera flerfamiljshus till modern och energisnål standard. Miljonprogrammet får en särskild renoveringssatsning och hyresgästernas inflytande över hyressättningen stärks. Oppositionen vill stärka skyddet mot ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Totalt i landet ska det byggas 40 000 bostäder om året varav en majoritet är hyresrätter.

I Uppsala vill oppositionen att Uppsalahem ska fortsätta bygga 300-400 nya hyreslägenheter per år, och därutöver bygga 100 nya studentbostäder per år. De rödgröna vill även bygga 50-100 nya hyreslägenheter i Kvarnen, och utlovar att kommunen ska bli mer aktiv och framsynt i att köpa in mark för framtida byggbehov.

Att bygga nya bostäder tar tid, och det finns ingen anledning att tro att rödgrön bemanning i Rosenbad och Uppsala stadshus löser bostadsbristen som genom ett trollslag. Men den rödgröna bostadspolitiken skiljer sig skarpt mot dagens regering, som sitter med armarna i kors och försöker få oss att tro att marknaden kommer att lösa problemet.

Den skriande bostadsbristen gör allt större delar av vår stad till reservat för rika och väletablerade. Uppsala och Sverige behöver en annan färdriktning – nu!

Denna ledarartikel publicerades i UppsalaDemokraten den 26 mars 2010.

1 kommentar:

Kerstin sa...

Utförsäljningen av bostadrätter har väl som självklart syfte att göra alla människor till låneslavar. Bankernas intressen över allt!