Nyårsreflexioner
Det är trevligt med nyår. Vi ringer ut det gamla och ringer in det nya. Som alla vi datoranvändare vet kan en omstart göra underverk med det mesta.
Men medan raketerna och champagnekorkarna flyger finns det skäl att fundera på vad detta nya är som vi ringer in. Vad kan vi vänta oss av det nya året?
Som vanligt gör människorna sin egen historia, men de gör den inte av fri vilja, inte under självvalda utan under omedelbart föreliggande, givna och nedärvda omständigheter. Det är en extrem lågoddsare att världen också år 2008 kommer att präglas av klass- och könsförtryck, liksom att människor kommer att fortsätta förföljas på grund av sin etniska härkomst och sin sexuella läggning. Också nästa år kommer tiotusentals barn att dö dagligen av svält och lätt botbara sjukdomar, trots att mänskligheten sedan länge haft resurserna att se till att varje världsmedborgare får tillgång till det nödvändigaste.
Mycket blir detsamma, men mycket förändras också. Som riksbankschefen förklarat är vår ekonomiska framtid höljd i dunkel. Vi har att se fram emot dystrare ekonomiska tider.
Jag hade ambitionen att jag skulle ägna stora delar av julledigheten åt att börja förstå vad som händer i världsekonomin. Nu blev det inte så - i stället har jag rensat upp bland allt gammalt, fixat till hemma i lägeheten, softat, läst, sett på filmer, träffat vänner, tänkt, tänkt och tänkt - allt sånt där man gör under en julledighet. Men de frågor jag ställt mig under hösten kvarstår:
- Varför krisar världens finansmarknader?
- Hur kommer det sig att den snabba produktivitetsutveckling vi haft i många år nu stannat upp?
- Varför kommer inflationen tillbaka, som ett spöke från det förflutna?
- Kan Asien hålla liv i världsekonomin, även om USA och Europa stannar av?
- Vad händer när jordbruket går från att vara något man spottar på till att bli en framtidsbransch?
- Hur påverkas frihandelsdoktrinen om vi får en ny ekonomisk kris i västvärlden som leder till kraftigt ökad arbetslöshet? Kommer västvärldens löntagare att fortsätta acceptera att deras jobb försvinner till låglöneländer utan sociala rättigheter, eller kommer de börja ifrågasätta vad WTO-förhandlarna håller på med?
- Hur påverkas världsekonomin när vi nu för första gången på 200 år måste lära oss att klara oss med den solenergi vi får under ett år, i stället för att kunna använda oss av sparad solenergi i form av fossila bränslen?
Mitt sökande efter svar på dessa frågor präglas av att jag läst en hel del ekonomisk historia och är väl bekant med idén om att det finns långa vågor i den ekonomiska utvecklingen. I mitt huvud väcks frågan om den tredje industriella revolution som mikroelektronikens framfart inneburit nu börjar stanna av - om de stora landvinningar datorer och robotteknik gett oss redan ligger bakom oss. Står vi inför en ny strukturkris i stil med den vi mötte under 70-talet, när snabba produktivitetsökningar och framväxandet av nya industriländer ledde till omfattande strukturomvandlingar i den svenska ekonomin? Jag önskar att jag visste.
Samtidigt som ekonomhistorikern i mig funderar på detta, funderar rörelsemänniskan i mig på hur folkrörelsens pånyttfödelse påverkar svensk socialdemokrati och svensk fackföreningsrörelse. För oavsett utgången i Iowa på torsdag, så har organisering på gräsrotsplanet återfått sin betydelse i amerikansk politik. Karl Roves framgångar med att mobilisera kyrkorna för republikanerna och Bush motsvaras av Howard Deans, Barack Obamas och John Edwards' framgångar med att mobilisera ett folkligt engagemang för sina kandidaturer. Spindoktorerna måste numera samsas med organisatörer och gräsrotsaktivister som driver sina frågor oavsett vad som funkar i The Washington Bubble.
Vi socialdemokrater har mycket att vinna på att nogsamt studera hur de två utmanarna till Clintondynastins kandidat lyckats mobilisera det folkliga missnöjet med vart Amerika är på väg. Liksom vi bör studera hur Trondheims socialdemokrater tyckats göra öka sitt stöd kraftigt genom att ta en skarp vänstersväng. Och framför allt måste vi sluta vara så tysta och lugna, vi måste ut, vi måste prata med folk, vi måste engagera oss i människors problem. För varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program.
Allt detta funderar jag över, medan 2008 kryper allt närmare. Gott nytt år, kamrater!
Men medan raketerna och champagnekorkarna flyger finns det skäl att fundera på vad detta nya är som vi ringer in. Vad kan vi vänta oss av det nya året?
Som vanligt gör människorna sin egen historia, men de gör den inte av fri vilja, inte under självvalda utan under omedelbart föreliggande, givna och nedärvda omständigheter. Det är en extrem lågoddsare att världen också år 2008 kommer att präglas av klass- och könsförtryck, liksom att människor kommer att fortsätta förföljas på grund av sin etniska härkomst och sin sexuella läggning. Också nästa år kommer tiotusentals barn att dö dagligen av svält och lätt botbara sjukdomar, trots att mänskligheten sedan länge haft resurserna att se till att varje världsmedborgare får tillgång till det nödvändigaste.
Mycket blir detsamma, men mycket förändras också. Som riksbankschefen förklarat är vår ekonomiska framtid höljd i dunkel. Vi har att se fram emot dystrare ekonomiska tider.
Jag hade ambitionen att jag skulle ägna stora delar av julledigheten åt att börja förstå vad som händer i världsekonomin. Nu blev det inte så - i stället har jag rensat upp bland allt gammalt, fixat till hemma i lägeheten, softat, läst, sett på filmer, träffat vänner, tänkt, tänkt och tänkt - allt sånt där man gör under en julledighet. Men de frågor jag ställt mig under hösten kvarstår:
- Varför krisar världens finansmarknader?
- Hur kommer det sig att den snabba produktivitetsutveckling vi haft i många år nu stannat upp?
- Varför kommer inflationen tillbaka, som ett spöke från det förflutna?
- Kan Asien hålla liv i världsekonomin, även om USA och Europa stannar av?
- Vad händer när jordbruket går från att vara något man spottar på till att bli en framtidsbransch?
- Hur påverkas frihandelsdoktrinen om vi får en ny ekonomisk kris i västvärlden som leder till kraftigt ökad arbetslöshet? Kommer västvärldens löntagare att fortsätta acceptera att deras jobb försvinner till låglöneländer utan sociala rättigheter, eller kommer de börja ifrågasätta vad WTO-förhandlarna håller på med?
- Hur påverkas världsekonomin när vi nu för första gången på 200 år måste lära oss att klara oss med den solenergi vi får under ett år, i stället för att kunna använda oss av sparad solenergi i form av fossila bränslen?
Mitt sökande efter svar på dessa frågor präglas av att jag läst en hel del ekonomisk historia och är väl bekant med idén om att det finns långa vågor i den ekonomiska utvecklingen. I mitt huvud väcks frågan om den tredje industriella revolution som mikroelektronikens framfart inneburit nu börjar stanna av - om de stora landvinningar datorer och robotteknik gett oss redan ligger bakom oss. Står vi inför en ny strukturkris i stil med den vi mötte under 70-talet, när snabba produktivitetsökningar och framväxandet av nya industriländer ledde till omfattande strukturomvandlingar i den svenska ekonomin? Jag önskar att jag visste.
Samtidigt som ekonomhistorikern i mig funderar på detta, funderar rörelsemänniskan i mig på hur folkrörelsens pånyttfödelse påverkar svensk socialdemokrati och svensk fackföreningsrörelse. För oavsett utgången i Iowa på torsdag, så har organisering på gräsrotsplanet återfått sin betydelse i amerikansk politik. Karl Roves framgångar med att mobilisera kyrkorna för republikanerna och Bush motsvaras av Howard Deans, Barack Obamas och John Edwards' framgångar med att mobilisera ett folkligt engagemang för sina kandidaturer. Spindoktorerna måste numera samsas med organisatörer och gräsrotsaktivister som driver sina frågor oavsett vad som funkar i The Washington Bubble.
Vi socialdemokrater har mycket att vinna på att nogsamt studera hur de två utmanarna till Clintondynastins kandidat lyckats mobilisera det folkliga missnöjet med vart Amerika är på väg. Liksom vi bör studera hur Trondheims socialdemokrater tyckats göra öka sitt stöd kraftigt genom att ta en skarp vänstersväng. Och framför allt måste vi sluta vara så tysta och lugna, vi måste ut, vi måste prata med folk, vi måste engagera oss i människors problem. För varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program.
Allt detta funderar jag över, medan 2008 kryper allt närmare. Gott nytt år, kamrater!
Kommentarer
Gott nytt år, kamrat.
Edvin
Du verkar helt ignorera det faktum att arbetarklassen, de lågutbildade och kvinnornas främsta kandidat är Hillary Clinton. Barack Obama samlar de högutbildade, höginkomsttagarna och Republikanerna. Obama’s främsta kampanjtema har varit att inte införa universell sjukförsäkring åt alla utan han har sin egen plan, som lämnar åtminstone 15 miljoner Amerikaner utan sjukförsäkring. Obama hävdar att Social Security inte fungerar, att ersättningsnivåerna måste sänkas, att arbetarna måste arbeta tills de blir äldre. Känns kanske igen från den svenska pensionsdebatten?
Obama är värsta sortens kandidat för Demokraterna, en Republican-lite som saknar erfarenhet av att regera och som har sina främsta supporters i hatet mot Hillary Clinton. Ett irrationellt hat från vänster- och högerextremister, precis som det hat som drabbade, FDR, bröderna Kennedy och er egen Olof Palme.
Ni svenska socialdemokrater borde inse att America är annorlunda än Europa och förstå att samarbeta med och uppskatta de ledare som faktiskt försöker göra något bra, som Hillary Clinton. Som har fackföreningarnas stöd (ja, de flesta fackföreningar stöder Clinton – inte Edwards), som verkligen vill sats på utbildning för alla, som tror på sjukförsäkring åt alla, som vill ha barnomsorg (pre-kindergarten) åt alla och som har varit en stark champion i många år för kvinnors rättigheter.
Störst är skillnaden i gruppen 18-34 år där Obama har fem gånger så stort stöd som Clinton. Visst har Obama ett större stöd bland högutbildade, men det kan i alla fall delvis förklaras med att yngre ofta är mer högutbildade. Obama har också ett större stöd i storstäderna där människor också i regel är mer högutbildade.
Både unga och storstadsbor kan mycket väl vara mer radikala än andra och betyder inte nödvändigtvis att Obama är mer höger än Clinton.
Om vi tittar på inkomst är det jämt mellan Obama och Clinton om vi tittar på de som tjänar minst, medan Obama förvisso har ett större stöd bland de som tjänar mest.
You wish!
Även en Progressive Netroot Icon som Kos erkänner nu att hade fel om Obama - högermannen:
“Obama has made a cottage industry out of attacking the dirty fucking hippies on the left, from labor unions, to Paul Krugman, to Gore and Kerry, to social security, and so on. People think I was being ticky tack with the Gore thing, and in isolation it would've been but a minor non-event. But it was the proverbial straw that broke the camel's back for me, yet another in a pattern of attacks against Democrats and their constituencies.”
Obama fans som fortfarande tror att han är något slags vänster-hjälte borde fundera över varför Demokrater överger Obama medan Republikaner stöder honom.
Det är inte förbjudet att "run to the right" i det Demokratiska Partiet, det är ett "Big Tent Party". Vill ni propagera för en högerkandidat som Obama, feel free to, gör det.
Men att medvetet lura sig till att tro att denne "uniter" med sin "bipartisan approach" är något annat än en högerman det är bara dumt.
Även om Edwards har en väldigt tuff retorik riktad mot storbolagen så har även han öppnat för "bipartisan" och ha republikaner i regeringen. Att Obama gillas av många oberoende och av en del republikaner behöver dock inte vara något dåligt, utan är snarare pga USAs system med många möjigheter för kongressen och senaten att motarbeta förslag kanske rent av en nödvändighet för att som president få något gjort.
Visst låter det bättre med tuffa angrepp i valdebatten, men om det mest är prat så föredrar jag någon som får gjort saker och det tror jag att Obama med sin inriktning på dialog har stora möjligheter till. Rent politiskt är dock skillnaderna mellan honom, Clinton och Edwards inte så stora. Det handlar mest om en bedömnining om vad som är politiskt möjligt.