Förföljelsen av Tiina en skam för Sverige
Antifeminismen har skördat en ny seger. Tiina Rosenberg har nu avsagt sig sin plats i Feministiskt Initiativs styrelse efter fem veckor av förföljelser och hot. Hon inleder sin artikel med de tänkvärda orden:
Reaktionens fula tryne har visat sig gång på gång det senaste halvåret, och nu ifrågasätts en hel del av vad som varit common sense under feminismens uppsving på 90-talet och 00-talets första år. Jag märker själv detta mycket konkret när personer i min omgivning lyssnar på mediedrevet och säger de mest häpnadsväckande saker om ledande feminister. Nu återstår att se om Fi tillsammans med andra progressiva krafter kan kontra den "reaktion i samhället på det faktum att vi är många som tycker att det får vara nog med den diskriminering av kvinnor som pågår" som Gudrun Schyman pratar om.
I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. [...] [Det är] svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är i gång.Det finns mycket att säga om Tiina Rosenbergs arbete och framtoning. Hon är provokativ, inte tu tal om det, och kanske gör hon rätt bedömning när hon konstaterar att hon är bättre lämpad för akademin än för politiken. Men Gudrun Schyman har helt rätt i sin beskrivning i Ekot av vilka krafter det är som fått Rosenberg att kliva av:
Det är en väldigt tydlig politisk markering och kampanj. Det är jag helt överens med Tiina Rosenberg om. Det som tillkommer i hennes fall är att vi kan se att det under ytan av feministisk fernissa i Sverige och en allmän föreställning om att alla är lika, finns det kvinnohat och en mycket stark homofobi. Det har Tiina Rosenberg fått känna av.När jag lyssnar på inslaget i Ekot har jag svårt att inte få känslan att "äntligen gör Fi nånting rätt". Att döma av Tiinas artikel har feminismens framgångar väckt starka motkrafter i form av Timbro och Svd:s ledarsida - motkrafter Fi varit svagt rustade att möta med sin totala brist på mediastrategi och sina interna stridigheter.
Reaktionens fula tryne har visat sig gång på gång det senaste halvåret, och nu ifrågasätts en hel del av vad som varit common sense under feminismens uppsving på 90-talet och 00-talets första år. Jag märker själv detta mycket konkret när personer i min omgivning lyssnar på mediedrevet och säger de mest häpnadsväckande saker om ledande feminister. Nu återstår att se om Fi tillsammans med andra progressiva krafter kan kontra den "reaktion i samhället på det faktum att vi är många som tycker att det får vara nog med den diskriminering av kvinnor som pågår" som Gudrun Schyman pratar om.
Kommentarer
Jag vet ju naturligtvis inte den fulla vidden av vad Tiina har blivit utsatt för, men att anklaga Timbro för maffiametoder, om det gått till så som media beskrivit, är för mig ett tecken på paranoia. Att se onda strukturer och konspirationer när man blir motsagd är inte med nödvändighet ett sundhetstecken.
Så för mig är mothuggen mot en del av feminismens avarter ett tecken på en frisk debatt om och i maktstrukturerna lever. Sedan finns andra tecken på att de med makt just nu hugger på allt de tror kan bevara deras ställning, men det får man finna sig i. Det sjuka som ingen borde behöva finna sig i är dödshoten och hatbreven, men av vad som framkom i artikeln i morse är det inte främst de som får henne att sluta.
Jag håller med om att man måste tåla debatt, men man måste inte tåla vad Tiina Rosenberg utsatts för. Angående maffian föreslår jag att du läser om brevet Tiina fick i hennes DN-artikel och bildar din egen uppfattning. Det kommer att bli en fråga för rättsväsendet.
Jag avstod att ta ställning till frågan om Timbrobrevet är kriminellt eller inte - hur som helst var det mycket osmakligt och ger åtminstone mig "död fisk"-vibbar.
Det är inte fall för polisen, det är klart fall för en psykiatriker.
Lubbe Ferrysson
lubomir.ferrysson@boliden.com
Jag kan sålunda lugnt fortsätta min pappaledighet utan att känna mig "omanlig".
Dessutom sa har den skickats ut till ungefar 60 andra kanda personer; alla med medfoljande, personligt, putslustigt brev.
Skickar man den boken och bifogar meddelandet:
"Hej Tiina!
Det här är en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra hoppar av och försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.
Trevlig läsning!"
sa ar det val alldeles uppenbart att det syftar pa alla avhopp ifran F!.
Att dessutom Tiina valjer att lamna ut att manniskor "hoppar av" (nagot frivilligt) till fordel for endast "forsvinner" (nagot ofrivilligt) sager val nagonting om hennes syften; att passa pa att svartmala Timbro.
Rekommenderar för övrigt Esbatis kommentarer, http://esbati.blogspot.com/2005/10/ett-drev-kommer-sllan-ensamt.html
Fler borde fö göra sig av med Timbromanin.
Det är tråkigt att Rosenberg gjort bort sig. Sverige hade behövt någon som körde lite queer i politiken.
Men samtidigt är det ett exempel på att extremister möter motstånd från den svenska konsensuskulturen, och det är intressant att se hur Rosenberg själv använder den typen av etniska förklaringsmodeller.
Och att hon hänvisar till familjen! Jag trodde att Schyman & Co arbetade under parollen "Död åt familjen!"
Det stora mysteriet är hur dem som avslöjat genussystemets förfärligheter kan bli förvånade över mediadrevets patologi. Det visar vilken begränsad horisont som det där med genusteori ger. Det saknas alltjämt en feminismens Lenin som gör teorierna verklighetsanpassade. Knallpulverrevolutionärerna verkar ha gjort sitt.
Kanske är lite studier i genusvetenskap en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att förstå hur en feministisk rörelse som utmanar patriarkatet vid valurnorna kommer att behandlas i mainstreammedia. Nu håller kanske den feministiska rörelsen på att vinna lite praktisk kunskap att väva in i teorierna - vem vet. Men det är ju lite tragiskt hur varje ny radikal rörelse tycks vara tvungen att uppfinna hjulet på nytt och inte lär sig av sina föregångares misstag.
Det där med hur extremister behandlas gäller väl överallt? Alla politiska rörelser som vill styra över mer än valet av kaffe på partikansliet försöker väl framställa sig som resonabla anhängare av sunt förnuft? På det sättet är det intressant hur Timbro under denna antifeministiska våg lyckats framstå som försvararna av vetenskaplig objektivitet fast alla vet att de är ett propagandainstitut mot allt som luktar en smula vänster.
läste i dn hur en pr-man sa att det var ett strategiskt misstag att ha en stark lesbisk person i styrelsen för fi. själv häpnar jag över att det ska vara så omöjligt för lesbiska att vara politiker. detta är verkligen en demokratifråga.
Att Sverige och den offentliga diskussionen hade så långt till jämställdhet, tolerans och respekt hade jag aldrig anat. Det är fruktansvärt att se hur den diskriminerande blicken och förhållningsättet är segmenterat i våra samhälleliga strukturer. Jag häpnar också över somliga vänners fullständigt grundlösa kommentarer om t ex Tiina Rosenberg som person.
Dessutom bör påminnas att mycket av FI's politiska förslag är sådant
som jämställdhetsivrarna inom mitt eget parti, (s), skulle skriva under på. Men det verkar många har glömt när mediadrevet går!
Det återstår att se om detta är ett slag mot feminismen och jämställdheten i vårt land även på lång sikt. Min förhoppning var att jämställdhet skulle bli en huvudfråga i valet. Jag trodde t.o.m. att det skulle bli så fram till i sommras, men nu tvivlar jag. Det är dock den unga socialdmeokratins plikt att kämpa för den och göra det angelägen för så många människor som möjligt, just därför att jämställdheten angår HELA samhället.
To be continued...