fredag, mars 04, 2011

Cheddarrevolutionen


När jag stiger av bussen från Milwaukee är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfter. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

Wisconsin har 5,7 miljoner invånare, massor med skog, gott om verkstads- och tillverkningsindustri och vita vintrar. Staten har en stor flora av egna ölsorter och är USA:s största ostproducent. Det senare är också ursprunget till att den pågående protestvågen i delstaten fått namnet ”The Cheddar Revolution” i analogi med de folkliga resningar som pågår i Nordafrika.

Efter finanskrisen och president Obamas stimulansprogram för att få hjulen att rulla igen växte statens roll i amerikansk ekonomi kraftigt. Vintern 2009 växte den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen fram som en reaktion mot detta. De lyckades påverka utgången i mellanårsvalen där valdeltagandet är lägre, och republikanen Scott Walkers seger i Wisconsins guvernörsval i november i fjol var en del av detta.

Walker rivstartade med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden är riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt uppåt 100 000 personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.

Vid den tid jag bestämde mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin hade centrala Madison utvecklats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de fjorton demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med hundra tusen andra på torget utanför kongressbyggnaden.

När jag tog ledigt några veckor och korsade Atlanten var det för att träffa vänner och släktingar och ”to look for America” som det heter i en av Simon and Garfunkels låtar. Jag fann Amerika i Madisons kongressbyggnad – bland alla dessa människor som kämpar för fackliga rättigheter och solidaritet. Jag såg att det bortom alla krigen, storföretagens makt, köpta politiker och skriande orättvisor finns också en tro på att människor tillsammans kan göra världen bättre. Trots allt.

Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en folklig protestvåg för fackliga rättigheter i Wisconsin, USA. Lördagen den 26 februari arrangerades stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot högerpolitiken.

PETER GUSTAVSSON

Artikeln publicerades i UppsalaDemokraten den 4 mars 2011.


Faktaruta

Några av slagorden som ropas under protesterna i Madison:

”What’s Disgusting? Union Busting!”
”Kill the Bill!”
”We are WI! We are WI!”
”Say Hey, Say Ho, Scott Walker’s Got to Go, Hey Hey, Ho Ho…”
”This is What Democracy Looks Like!”

Några av sångerna som sjungs är nationalsången ”The Star-Spangled Banner” och den amerikanska fackföreningsrörelsens kampsång nummer ett, ”Solidarity Forever”.

Inga kommentarer: