Kampen som kommer

När Anders Borg talade på Sveriges Kommuner och Landstings valkongress den 30 mars läxade han upp de samlade kommunal- och landstingsråden för att offentliganställda har för bra betalt. Ingångslönen för kommunalarna – som vid det tillfället var 15 685 kronor i månaden – ska ner ett par snäpp när den nymoderata låglönelinjen går in i nästa fas. Allt för att skramla ihop till nya skattesänkningar och pressa lönerna över lag så att de redan rika kan bli än rikare och spekulera vidare fram till nästa finanskris som staten kan köpa dem fria från.

Finansminister Borgs uttalande avspeglar en internationell trend där högerideologer och –politiker går till attack mot de offentliganställdas löner och arbetsvillkor. Den aggressiva tonen syns tydligt i tidningen The Economist vars huvudtema i det nummer som kom ut den 8 januari var ”Kampen som kommer – Konfrontera den offentliga sektorns fackföreningar” (The battle ahead - Confronting the public-sector unions). I ett försök att återuppliva den gamla tankefiguren om den offentliga sektorn som tärande beskrevs lärare, sjuksköterskor och tunnelbaneförare som ”skatteätare” (tax eaters).

Tidningen fylldes av meningar som ”Människor i den privata sektorn har precis bara börjat förstå vilken bankett den offentliga sektorns fackföreningar har haft på alla andras bekostnad”. Offentliganställda framställdes som lata och lågpresterande, snarare än som några som arbetar för ett bättre samhälle för alla, för vårt gemensamma snarare än för privata vinstintressen. Hjältarna i The Economists frontalangrepp är i stället de politiker i Europa och USA som använder sig av de budgetunderskott som skapats när staterna räddat banker från undergång och städat upp efter finanskrisen till att ge sig på de offentliganställda.

En av de som snabbt lystrade till uppmaningen till kamp mot denna påstådda ”överprivilegierade elit” var Wisconsins nyvalda guvernör Scott Walker. Hans seger i valet i november i fjol var en del i framgångarna för den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen som vuxit fram som i protest mot statens växande roll i amerikansk ekonomi efter finanskrisen.

Walker rivstartade den 11 februari med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden var riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden i huvudstaden Madison och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt tiotusentals personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.

Den 22 februari bestämde jag mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin. När jag stiger av bussen från Milwaukee ett dygn senare är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfte. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

I slutet av februari har centrala Madison förvandlats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de 14 demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med 100 000 andra på torget utanför kongressbyggnaden.

Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en ”cheddarrevolution” för fackliga rättigheter i Wisconsin - USA:s största ostproducent. Republikanerna drev igenom beslutet trots allt, men nu står de senatorer som ansvarar för beslutet inför svåra prövningar när fackliga aktivister använder sig av rätten att återkalla (recall) en senators mandat om man samlar tillräckligt många väljares namnunderskifter för ett extraval. Möjligheten till denna slags folkliga misstroendeomröstningar har snabbt lett till stora mobiliseringar i de republikanska senatorernas valkretsar, som mycket väl kan leda till att demokraterna återvinner kontrollen över delstaten. 

Händelserna i Wisconsin har inspirerat till stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot andra republikanska guvernörer som i likhet med Walker tar konfrontationen med de offentliganställda på allvar.

The Economist beskriver hur fackföreningsrörelsen trängts tillbaka i de flesta länder i västvärlden, medan den närmast stärkts inom den offentliga sektorn där pressen från internationell konkurrens och strukturomvandling inte slagit lika hårt. Det gör också att de stora progressiva partierna i varje land är starkt beroende av organisatoriskt och ekonomiskt stöd från de offentliganställdas fackföreningar.

De omständigheter som The Economist räknar upp som problem – fungerande arbetsrätt, hyfsade löner och anständiga arbetsvillkor – är sådant som sågs som närmast självklart också i den privata sektorn för några årtionden sedan. Det gör att hoppet för de privatanställdas fackföreningar om att kunna återvinna förlorade positioner står och faller med att de offentliganställda kan upprätthålla sina nivåer. Och därför är också de fackförbund som huvudsakligen verkar i den privata sektorn – som exempelvis transportarbetarförbundet Teamsters – starkt närvarande i protesterna i Wisconsin.

Högerns attacker mot offentliganställdas arbetsvillkor runt om i västvärlden i efterspelet till finanskrisen förenar två borgerliga favoritgrenar – att angripa fackföreningar och att angripa den gemensamma välfärden. Men det väcker också motstånd. Den 26 mars demonstrerade närmare en halv miljon människor mot högerregeringens nedskärningar i den största fackliga demonstrationen i London sedan andra världskriget.

Kommunals ordförande Annelie Nordström sade efter Anders Borgs uttalande att hon ”ser det här som en spark på knäna” och att hon ”blir upprörd i djupet av mitt hjärta”. Kampen kommer.

PETER GUSTAVSSON

Publicerad i Tvärdrag våren 2011.