Mer kultur i arbetarrörelsen - mer arbetarrörelse i kulturen!
Detta är anförandet jag precis höll under punkten "Vårt parti" på den extra partikongressen:
”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”
Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår.
Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat.
Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land.
Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag.
I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del.
Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar.
Det sägs att det första Gunnar Sträng gjorde när han drivit igenom statarsystemets avskaffande år 1944 var att ringa och tacka Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo beskrev statarnas liv i sina böcker. Han fick läsarna att leva sig in i hur underordningen och fattigdomen kändes in på huden.
Framgångarna i arbetarrörelsens historia handlade om att etablera en berättelse om nuet. Att skildra arbetarklassens villkor här och nu, vad som är fel och vad som behöver göras för att förändra samhället.
Självklart ska socialdemokratin låta kulturen ta oss i handen och leda oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Då behöver vi bidra till att det allt brutalare klassamhälle som beskrivits från den här talarstolen de senaste dagarna också beskrivs i böcker, filmer, bildkonst, sång och musik.
Vi behöver fler poeter som kallskänkan Jenny Wrangborg, som skriver så här i en dikt:
”du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica
vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna
vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”
”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”
Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår.
Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat.
Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land.
Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag.
I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del.
Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar.
Det sägs att det första Gunnar Sträng gjorde när han drivit igenom statarsystemets avskaffande år 1944 var att ringa och tacka Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo beskrev statarnas liv i sina böcker. Han fick läsarna att leva sig in i hur underordningen och fattigdomen kändes in på huden.
Framgångarna i arbetarrörelsens historia handlade om att etablera en berättelse om nuet. Att skildra arbetarklassens villkor här och nu, vad som är fel och vad som behöver göras för att förändra samhället.
Självklart ska socialdemokratin låta kulturen ta oss i handen och leda oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Då behöver vi bidra till att det allt brutalare klassamhälle som beskrivits från den här talarstolen de senaste dagarna också beskrivs i böcker, filmer, bildkonst, sång och musik.
Vi behöver fler poeter som kallskänkan Jenny Wrangborg, som skriver så här i en dikt:
”du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica
vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna
vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”
Kommentarer
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”
Ja gör det. Jag håller tummarna.