Jag kryssar Anna Hedh för att fortsätta förnyelsen
Socialdemokraterna ser ut att kunna gå framåt i årets EU-val, och kanske till och med passera den magiska 30-procentsgräns som partiet aldrig tidigare klarat av att nå upp till under de tre tidigare EU-valen. Detta trots det senaste halvårets alla diskussioner om vilka vi ska samarbeta med och inte, Mona Sahlins ledaregenskaper och bonusvillkoren i AMF:s styrelse. Mycket kan hända än, och allt hänger på vilka som sluter upp på valdagen, men det ser onekligen lovande ut.
Huvudorsaken till detta tror jag är att socialdemokraterna kommit en bra bit på vägen i att förnya sin EU-politik. Vi har gått från att vara ett parti uppdelat mellan EU-predikanter och EU-protestanter till att bli ett parti av EU-praktiker.
Orden jag använder ovan är inte mina egna, utan de användes av Marita Ulvskog i Ekots lördagsintervju för ganska precis ett år sedan. Som partisekreterare och sedermera huvudkandidat till Europaparlamentet har Ulvskog spelat en central roll i utarbetandet av den nya och framgångsrika linje partiet valt.
Vår vikarierande ombudsman i Uppsala arbetarekommun, Per Wikholm, har sammanfattat synsättet på ett mycket bra sätt. Han menar att ”vi ska inte försvara EU, vi ska inte förklara EU utan vi ska förändra EU”. Med andra ord - vi ska inte hamna i de klassiska fällorna att försvara dumma EU-beslut eller hamna i någon lång förklaring av olika institutioner och vem som beslutar vad. Vi ska lägga fram ett rött förändringsprogram för unionen, och koppla det till folks egen vardagsverklighet.
Man kan ha många synpunkter på den socialdemokratiska valkampanjen. Materialet har fokuserat för mycket på personer och för lite på politik, beskeden om vad som gäller gick ut till partidistrikt och arbetarekommuner väldigt sent och det är fortfarande en aning gåtfullt vad det här ”jobben främst” egentligen betyder i praktiken. Men ändå jag tycker ändå att de strategiska beslut partiledningen fattat inför detta val är helt riktiga.
Först och främst har partiet tagit tillvara den vrede som finns inom fackföreningsrörelsen – mot lönedumpningen inom EU och mot regeringens krigföring mot de fackliga rättigheterna. Ilskan uttrycks allra bäst i Transports fantastiska valbroschyr ”Ut med domarn” med en framsidesbild där en EU-domare trycker ner en arbetare. Man kan ha synpunkter på att det är mycket metallare på listan och få andra och att ännu mer energi hade kunnat läggas ner på att sy ihop partiet och fackföreningsrörelsens kampanjer, men sak samma. Jag vågar säga att det är första gången som facken på allvar är på fötter i en EU-valrörelse, och det gör hela skillnaden.
För det andra har partiet valt att göra detta till en vanlig valrörelse som handlar om vanliga frågor. I stället för att göra det här till en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, EMU eller Lissabonfördraget så har socialdemokratin fokuserat på ”fler jobb, grönare jobb och bättre jobb”. Med andra ord – full sysselsättning, klimatet och kampen mot lönedumpning. Särskilt i den sista av dessa tre frågor finns en tydlig konflikt med högern i EU och på hemmaplan. Det hela har konkretiserats i förslag till ändringar i utstationeringsdirektivet och i besked att de rödgröna i hela EU röstar nej till varje kommission som inte är beredd att stoppa lönedumpningen. Det är frågor som är lätt att göra begripliga på en halv minut i en dörröppning eller vid en valstuga – ska alla som jobbar i Sverige få anständiga löner eller ska det vara fältet fritt för att dumpa löner?
Och för det tredje har partiet tagit tydligt ställning för en folkrörelsekampanj. Ibrahim Baylan gjorde en poäng av att vi inte vill köpa tv-reklam utan att vi träffar folk i vardagen i stället. Nu har partiet inte helt och hållet dissat reklam i etermedier – jag har själv hört Mona Sahlins röst i reklamspottar på Spotify – men socialdemokratin har insett att som de inbördes ekonomiska styrkeförhållandena ser ut mellan partierna har vi allt att vinna på att bedriva valrörelse på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg i stället. Dessutom är det mest äldre människor som ser på tv nu för tiden – de yngre väljargrupper som nu i allt större skaror röstar socialdemokratiskt har alltmer övergått till datorn…
I denna valrörelse har partiet fortsatt utveckla det nygamla arbetssättet i en valrörelse att knacka dörr. En metod som fått en renässans tack vare inflytandet från brittiska och inte minst amerikanska valrörelser. Partiledningen har skickat ut budskapet att vi ska fokusera på prioriterade målgrupper – här i Uppsala har vi i stället helt och hållet satsat på att få de väljare som i normala fall röstar (s) att gå ut och rösta i detta val också – vi får se vad som blir mest framgångsrikt. Socialdemokraterna i Uppsala fokuserar sin valrörelse på områden som Gottsunda, Valsätra, Sävja, Stenhagen, Kvarngärdet, Gränby, Löten, Nyby, Storvreta, Björklinge med flera - områden där vi vet att många av våra sympatisörer inte röstar alls i EU-valen.
Det arbete som lagts ner på att förnya den socialdemokratiska EU-politiken förtjänar att belönas. Därför kan jag med lätt hjärta rösta socialdemokratiskt på söndag. Och jag tänker kryssa Anna Hedh.
I förra valrörelsen ledde jag Annas kampanj till EU-parlamentet. Jag arbetade mer än heltid utan betalning i flera månader under våren 2004 för att jag tyckte att det var oerhört viktigt att den majoritet av de socialdemokratiska väljarna som röstat nej till EMU fanns representerade i Bryssel. Såväl Anna, jag och de andra som stödde kampanjen fick ta hårda smällar för vårt engagemang. Kampanjen var verkligen inte populär inom stora delar av partiapparaten, och blev på flera platser direkt motarbetad.
Idag är tiderna annorlunda. Vaxholmsdomen och den europeiska högerns alltmer omaskerade försök att slå sönder vad som finns kvar av fackliga rättigheter gör att den kritiska inställning som vissa då såg som extrem steg för steg kommit att bli common sense inom partiet. Den balanserade inställning Anna Hedh hela tiden stått för – att makten bör ligga där demokratin är som starkast och att EU ska fokusera på de frågor som verkligen är gränsöverskridande – har vunnit allt mer genomslag och präglar exempelvis partiets hållning i den så centrala frågan om kollektivavtal och lönedumpning. Svenska löner och arbetsvillkor ska bestämmas i Sverige – de ska inte EU-anpassas neråt genom någon sorts harmonisering utan i stället ska vi stödja ekonomisk utveckling och fackligt arbete i Öst- och Centraleuropa för att förbättra deras villkor. Gärna minimivillkor, men nej tack till harmonisering.
Jag gillar Anna Hedh för att hon är äkta. Hon är inte något påklistrat, stajlat, fokusgruppat. Hon är sig själv, en trebarnsmorsa från Mörbylånga som engagerat sig politiskt för att hon vill förändra världen. Hon trivs i de vanliga samtalen med vanligt folk.
Samtidigt har Anna vuxit något oerhört under de senaste fem åren. Då, 2004, var hon outsidern, den som katten släpat in med noll och ingen acceptans inom gruppen. Den position hon vunnit steg för steg är inget hon fått av sig självt, utan något hon kämpat sig till. Och detta utan att ge avkall på sina uppfattningar – som ensam bland drygt tvåhundra ledamöter i socialistgruppen röstade hon nej till såväl EU-konstitutionen som Lissabonfördraget. Inte bara en utan många gånger. Hon har stått rakryggad genom många hårda fajter i vad en vän till mig häromdagen beskrev som att ”grupptrycket i de där miljöerna lär ju vara tjugo gånger värre än på vilken högstadieskola som helst”.
Idag är Anna Hedh en av de mest erfarna socialdemokratiska EU-parlamentarikerna. Hon har arbetat med några av de tuffaste frågor man kan arbeta med inom EU – de inre marknadsfrågorna. Hon har tagit många strider med industriföreträdare som kämpat för att få behålla den avreglerade marknad som blivit resultatet av EU-anpassningen. Särskilt har hon slitit för att den vinsthungriga multinationella industri som tillverkar de leksaker våra barn leker med inte får vara farliga och hälsovådliga – en fråga som är långtifrån så självklar som den kan verka.
Anna Hedh har klarat av den viktiga balansgången – att å ena sidan säga nej till att flytta över mer makt till Bryssel men att å andra sidan se till att driva en stark socialdemokratisk linje när det gäller de frågor som faktiskt avgörs i Bryssel. Det är den EU-praktiska linjen, som bygger på en grundläggande skepsis mot maktöverföring till institutioner med svag eller ingen demokratisk förankring men också vågar ta strid för att reglera den inre marknaden och därmed ta strid mot mäktiga industriintressen. En strid som handlar om en kombination av att försvara enskilda länders rätt att ha en hårdare reglering och miniminivåer som lyfter upp golvet och minskar möjligheterna till dumpning av standarder.
Anna Hedhs kampanjarbete under våren har varit imponerande. Hon har arbetat stenhårt i Småland och Södra Älvsborg där hon har en stark förankring och ett starkt lokalt stöd, men har även gjort stora insatser i fackliga grupper över hela landet och i starkt EU-kritiska fästen som Dalarna och Jämtland. Just nu kuskar hon landet runt för att mobilisera än fler väljare till socialdemokratin. Hon har en imponerande samling socialdemokratiska politiker och profiler bakom sig, liksom en hel rad ledarskribenter på s-tidningar. Anna har ett starkt stöd inom nykterhetsrörelsen för sitt engagemang för en solidarisk alkoholpolitik – en strid som till stora delar förs i Bryssel nu för tiden. Och många stödjer Anna Hedh på de mest oväntade ställen – personer som imponerats av hennes arbete och engagemang.
Jag vill att Anna ska bli omvald för att jag är övertygad om att hon behövs i den socialdemokratiska gruppen nere i Bryssel. Hon behövs därför hon har stått för en balanserad hållning under de gångna fem åren, och därför att jag vet att hon kommer att kunna arbeta ännu bättre med en annorlunda sammansättning på gruppen där hon accepteras fullt ut för vem hon är och vad hon står för.
Med Marita Ulvskog som ledare kommer den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att bli EU-praktiker i större utsträckning än idag, och därmed bättre representera den uppfattning som delas av de allra flesta svenska socialdemokrater. Men Marita Ulvskog kan inte göra detta själv. Hon behöver stöd i gruppen för den förnyelselinje som ser ut att kunna ge en socialdemokratisk seger i EU-valet. Jag vet att Anna Hedh kan stå upp för det.
Huvudorsaken till detta tror jag är att socialdemokraterna kommit en bra bit på vägen i att förnya sin EU-politik. Vi har gått från att vara ett parti uppdelat mellan EU-predikanter och EU-protestanter till att bli ett parti av EU-praktiker.
Orden jag använder ovan är inte mina egna, utan de användes av Marita Ulvskog i Ekots lördagsintervju för ganska precis ett år sedan. Som partisekreterare och sedermera huvudkandidat till Europaparlamentet har Ulvskog spelat en central roll i utarbetandet av den nya och framgångsrika linje partiet valt.
Vår vikarierande ombudsman i Uppsala arbetarekommun, Per Wikholm, har sammanfattat synsättet på ett mycket bra sätt. Han menar att ”vi ska inte försvara EU, vi ska inte förklara EU utan vi ska förändra EU”. Med andra ord - vi ska inte hamna i de klassiska fällorna att försvara dumma EU-beslut eller hamna i någon lång förklaring av olika institutioner och vem som beslutar vad. Vi ska lägga fram ett rött förändringsprogram för unionen, och koppla det till folks egen vardagsverklighet.
Man kan ha många synpunkter på den socialdemokratiska valkampanjen. Materialet har fokuserat för mycket på personer och för lite på politik, beskeden om vad som gäller gick ut till partidistrikt och arbetarekommuner väldigt sent och det är fortfarande en aning gåtfullt vad det här ”jobben främst” egentligen betyder i praktiken. Men ändå jag tycker ändå att de strategiska beslut partiledningen fattat inför detta val är helt riktiga.
Först och främst har partiet tagit tillvara den vrede som finns inom fackföreningsrörelsen – mot lönedumpningen inom EU och mot regeringens krigföring mot de fackliga rättigheterna. Ilskan uttrycks allra bäst i Transports fantastiska valbroschyr ”Ut med domarn” med en framsidesbild där en EU-domare trycker ner en arbetare. Man kan ha synpunkter på att det är mycket metallare på listan och få andra och att ännu mer energi hade kunnat läggas ner på att sy ihop partiet och fackföreningsrörelsens kampanjer, men sak samma. Jag vågar säga att det är första gången som facken på allvar är på fötter i en EU-valrörelse, och det gör hela skillnaden.
För det andra har partiet valt att göra detta till en vanlig valrörelse som handlar om vanliga frågor. I stället för att göra det här till en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, EMU eller Lissabonfördraget så har socialdemokratin fokuserat på ”fler jobb, grönare jobb och bättre jobb”. Med andra ord – full sysselsättning, klimatet och kampen mot lönedumpning. Särskilt i den sista av dessa tre frågor finns en tydlig konflikt med högern i EU och på hemmaplan. Det hela har konkretiserats i förslag till ändringar i utstationeringsdirektivet och i besked att de rödgröna i hela EU röstar nej till varje kommission som inte är beredd att stoppa lönedumpningen. Det är frågor som är lätt att göra begripliga på en halv minut i en dörröppning eller vid en valstuga – ska alla som jobbar i Sverige få anständiga löner eller ska det vara fältet fritt för att dumpa löner?
Och för det tredje har partiet tagit tydligt ställning för en folkrörelsekampanj. Ibrahim Baylan gjorde en poäng av att vi inte vill köpa tv-reklam utan att vi träffar folk i vardagen i stället. Nu har partiet inte helt och hållet dissat reklam i etermedier – jag har själv hört Mona Sahlins röst i reklamspottar på Spotify – men socialdemokratin har insett att som de inbördes ekonomiska styrkeförhållandena ser ut mellan partierna har vi allt att vinna på att bedriva valrörelse på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg i stället. Dessutom är det mest äldre människor som ser på tv nu för tiden – de yngre väljargrupper som nu i allt större skaror röstar socialdemokratiskt har alltmer övergått till datorn…
I denna valrörelse har partiet fortsatt utveckla det nygamla arbetssättet i en valrörelse att knacka dörr. En metod som fått en renässans tack vare inflytandet från brittiska och inte minst amerikanska valrörelser. Partiledningen har skickat ut budskapet att vi ska fokusera på prioriterade målgrupper – här i Uppsala har vi i stället helt och hållet satsat på att få de väljare som i normala fall röstar (s) att gå ut och rösta i detta val också – vi får se vad som blir mest framgångsrikt. Socialdemokraterna i Uppsala fokuserar sin valrörelse på områden som Gottsunda, Valsätra, Sävja, Stenhagen, Kvarngärdet, Gränby, Löten, Nyby, Storvreta, Björklinge med flera - områden där vi vet att många av våra sympatisörer inte röstar alls i EU-valen.
Det arbete som lagts ner på att förnya den socialdemokratiska EU-politiken förtjänar att belönas. Därför kan jag med lätt hjärta rösta socialdemokratiskt på söndag. Och jag tänker kryssa Anna Hedh.
I förra valrörelsen ledde jag Annas kampanj till EU-parlamentet. Jag arbetade mer än heltid utan betalning i flera månader under våren 2004 för att jag tyckte att det var oerhört viktigt att den majoritet av de socialdemokratiska väljarna som röstat nej till EMU fanns representerade i Bryssel. Såväl Anna, jag och de andra som stödde kampanjen fick ta hårda smällar för vårt engagemang. Kampanjen var verkligen inte populär inom stora delar av partiapparaten, och blev på flera platser direkt motarbetad.
Idag är tiderna annorlunda. Vaxholmsdomen och den europeiska högerns alltmer omaskerade försök att slå sönder vad som finns kvar av fackliga rättigheter gör att den kritiska inställning som vissa då såg som extrem steg för steg kommit att bli common sense inom partiet. Den balanserade inställning Anna Hedh hela tiden stått för – att makten bör ligga där demokratin är som starkast och att EU ska fokusera på de frågor som verkligen är gränsöverskridande – har vunnit allt mer genomslag och präglar exempelvis partiets hållning i den så centrala frågan om kollektivavtal och lönedumpning. Svenska löner och arbetsvillkor ska bestämmas i Sverige – de ska inte EU-anpassas neråt genom någon sorts harmonisering utan i stället ska vi stödja ekonomisk utveckling och fackligt arbete i Öst- och Centraleuropa för att förbättra deras villkor. Gärna minimivillkor, men nej tack till harmonisering.
Jag gillar Anna Hedh för att hon är äkta. Hon är inte något påklistrat, stajlat, fokusgruppat. Hon är sig själv, en trebarnsmorsa från Mörbylånga som engagerat sig politiskt för att hon vill förändra världen. Hon trivs i de vanliga samtalen med vanligt folk.
Samtidigt har Anna vuxit något oerhört under de senaste fem åren. Då, 2004, var hon outsidern, den som katten släpat in med noll och ingen acceptans inom gruppen. Den position hon vunnit steg för steg är inget hon fått av sig självt, utan något hon kämpat sig till. Och detta utan att ge avkall på sina uppfattningar – som ensam bland drygt tvåhundra ledamöter i socialistgruppen röstade hon nej till såväl EU-konstitutionen som Lissabonfördraget. Inte bara en utan många gånger. Hon har stått rakryggad genom många hårda fajter i vad en vän till mig häromdagen beskrev som att ”grupptrycket i de där miljöerna lär ju vara tjugo gånger värre än på vilken högstadieskola som helst”.
Idag är Anna Hedh en av de mest erfarna socialdemokratiska EU-parlamentarikerna. Hon har arbetat med några av de tuffaste frågor man kan arbeta med inom EU – de inre marknadsfrågorna. Hon har tagit många strider med industriföreträdare som kämpat för att få behålla den avreglerade marknad som blivit resultatet av EU-anpassningen. Särskilt har hon slitit för att den vinsthungriga multinationella industri som tillverkar de leksaker våra barn leker med inte får vara farliga och hälsovådliga – en fråga som är långtifrån så självklar som den kan verka.
Anna Hedh har klarat av den viktiga balansgången – att å ena sidan säga nej till att flytta över mer makt till Bryssel men att å andra sidan se till att driva en stark socialdemokratisk linje när det gäller de frågor som faktiskt avgörs i Bryssel. Det är den EU-praktiska linjen, som bygger på en grundläggande skepsis mot maktöverföring till institutioner med svag eller ingen demokratisk förankring men också vågar ta strid för att reglera den inre marknaden och därmed ta strid mot mäktiga industriintressen. En strid som handlar om en kombination av att försvara enskilda länders rätt att ha en hårdare reglering och miniminivåer som lyfter upp golvet och minskar möjligheterna till dumpning av standarder.
Anna Hedhs kampanjarbete under våren har varit imponerande. Hon har arbetat stenhårt i Småland och Södra Älvsborg där hon har en stark förankring och ett starkt lokalt stöd, men har även gjort stora insatser i fackliga grupper över hela landet och i starkt EU-kritiska fästen som Dalarna och Jämtland. Just nu kuskar hon landet runt för att mobilisera än fler väljare till socialdemokratin. Hon har en imponerande samling socialdemokratiska politiker och profiler bakom sig, liksom en hel rad ledarskribenter på s-tidningar. Anna har ett starkt stöd inom nykterhetsrörelsen för sitt engagemang för en solidarisk alkoholpolitik – en strid som till stora delar förs i Bryssel nu för tiden. Och många stödjer Anna Hedh på de mest oväntade ställen – personer som imponerats av hennes arbete och engagemang.
Jag vill att Anna ska bli omvald för att jag är övertygad om att hon behövs i den socialdemokratiska gruppen nere i Bryssel. Hon behövs därför hon har stått för en balanserad hållning under de gångna fem åren, och därför att jag vet att hon kommer att kunna arbeta ännu bättre med en annorlunda sammansättning på gruppen där hon accepteras fullt ut för vem hon är och vad hon står för.
Med Marita Ulvskog som ledare kommer den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att bli EU-praktiker i större utsträckning än idag, och därmed bättre representera den uppfattning som delas av de allra flesta svenska socialdemokrater. Men Marita Ulvskog kan inte göra detta själv. Hon behöver stöd i gruppen för den förnyelselinje som ser ut att kunna ge en socialdemokratisk seger i EU-valet. Jag vet att Anna Hedh kan stå upp för det.
Kommentarer
Träffade Anna igår när hon var här i Södra och kampanjade. Blev stärkt i min övertygelse om att jag röstat rätt i detta val.
/Mikael M Karlsson
Borås
http://www.barometern.se/ledare/vad-gor-de-egentligen-i-bryssel-efter-tre-testa(1340600).gm#articleimage-popup
Junilistan och Sören Wibe är det enda EU-kritiska alternativet.
Jag är en sådan där EU-kramare och jag har alltid varit en EU-praktiker.
Jag har varit det sedan den där sommardagen 1967, jag stod och liftade på motorvägen mellan Bonn och Köln och blev bortmotad av polis för att De Gaulle och Adenauer skulle passera. Deras möte var en milstolpe i den fredliga utvecklingen av Europa, det kunde tom en 18-åring förstå. Att det skulle ta 42 år för vissa andra socialdemokrater att förstå må väl vara hänt.
Men att påstå att det är de sist tillkommna som angett färdriktningen och skall tackas för dagens situation är väl ändå lite väl magstarkt.
Men välkommen ombord, Peter.
Själv kryssar jag Olle Ludvigsson, jag har liksom en kärlek till min gamla fackförening.
Som ett exempel på hur lätt det fortfarande tycks vara för socialdemokratin att glida in i EU-predikan, se dagens artikel på UNT Debatt som milt sagt känns off message: http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=2,00.html?from=nav
Jag tror inte att jag skulle vilja kalla de som kampanjade mot ett svenskt EU-medlemskap för 15 år sedan som EU-praktiker. Det ger begreppet alltför stor omfattning och tömmer det på innehåll.
Och det var inte mer än 9 månader sedan jag i en kort men intensiv konfronterade Marita Ulvskog, när hon presenterade sig och sin kanditatur, på ett valledarmöte i Göteborg,som "EU-skeptisk". Hon gick därifrån med löftet om att vara EU-kritiker och det är just det som markera skillnaden mellan att vara och inte vara EU-praktiker.
Det är glädjande att vi den här valrörelsen har kunnat gå samman och gett oss på att vi ska försöka manövrera EU-skutan, och inte bara guppa omkring på svallvågorna eller glida omkring på övre däck.