måndag, juni 08, 2009

Klassröstandet ökar

Det finns anledning till stor oro för den europeiska utvecklingen. Högerkonservativa krafter blir allt starkare, och det sociala Europa rör sig allt längre bort. Kryptofascister och uttalade fascister får allt större väljarstöd. Utvecklingen borde skrämma oss alla.

Trots detta, tänkte jag i detta inlägg fokusera på den svenska ankdammen och på de socialdemokratiska valsiffrorna. Siffran 24,6 procent avspeglar nämligen en falsk stabilitet. Socialdemokraterna gjorde exakt samma valresultat som valet innan, men under ytan finns dramatiska rörelser. Två rörelser i helt olika riktningar har påverkat Socialdemokraternas valresultat, och de råkade i slutändan bli exakt lika starka.

I gårdagens val gick Socialdemokraterna kraftigt fram i skogslänen, och då särskilt i de fyra norrlandslänen. I Jämtland ökade partiet med 11 procentenheter, i Norrbotten med 9, i Västernorrland med dryga 7. Denna ökning skedde utan någon större ökning av valdeltagandet i den norra halvan av landet - det handlar med största sannolikhet om att partiet plockat väljare från Vänsterpartiet och Junilistan. I Västerbotten ökade socialdemokratin med 10 procentenheter trots att Sören Wibe lyckades öka Junilistans stöd - Vänsterpartiet tappade med 32 procentenheter utan Jonas Sjöstedt!

Men ökningen är inte isolerad till skogslänen. Socialdemokratin går framåt i de områden som drabbats hårt av industrikrisen, exempelvis i Västra Götalands län och i Jönköpings län. Partiet växer också i många arbetarstadsdelar i våra större städer - stadsdelar som drabbats hårt av utförsäkringskedjan, av de osynliga varslen av timvikarier och andra effekter av regeringens politik och av krisen.

Däremot går det inte alls bra för Socialdemokraterna i de delar av våra större städer där de mest synliga effekterna av krisen hittills varit sjunkande bolåneräntor. Socialdemokraterna blev fjärde största parti i Stockholm och tappade 4 procentenheter. I de flesta större städer - med landets största bruksort Göteborg som undantag - gick vi bakåt med mellan 2 och 5 procent.

Klassröstandet ökar. I skogslänen och i Uppsalas arbetarstadsdelar ligger valdeltagandet under 40 procent. I rika Norby i Uppsala röstar mer än 70 procent, medan det ligger på mindre än hälften i närliggande och fattiga Gottsunda. De politiska konsekvenserna är uppenbara. Om Socialdemokraterna har 45 procent i norra Gottsunda, får vi mindre än 10 procent i östra Norby. I norra Sunnersta, som också ligger ett stenkast bort, får Socialdemokraterna 5,5 procent.

I Uppsala valde vi att fokusera våra kampanjinsatser på just dessa arbetarstadsdelar. Vårt mål var kort sammanfattat att få de som röstar på oss i riksdagsvalen att också rösta på oss i EU-parlamentsvalet. Att döma av valstatistiken lyckades vi - vi höjde den socialdemokratiska mobiliseringen kraftigt. Det syns tydligt var vi gjorde stora insatser. Uppsala minskade mindre än Stockholm och Socialdemokraterna är fortfarande största EU-parti i vår kommun - till skillnad från hur det gick i det senaste kommunvalet där Moderaterna blev större. I många av de stadsdelar där vi kampanjade som mest fick vi en 50-procentig ökning av vårt röstetal, ibland mer än en 100-procentig ökning.

Min preliminära analys av socialdemokratins siffror är att två starka politiska strömmar löpte parallellt i detta val. Det ena var att socialdemokratiska EU-kritiker återvände till socialdemokratin. Socialdemokratin framstod som trovärdig i de frågor som berörde människor mest - frågor kring fackliga rättigheter och lönedumpning. Dessa frågor fungerade mycket bra för att övertyga och mobilisera väljare på arbetsplatser och i bostadsområden.

Denna väljarström är huvudorsaken till tillbakagången för Vänsterpartiet och Junilistan. Stora grupper i den svenska befolkningen tyckte att socialdemokratin hade en bra EU-politik och var beredda att ge Marita Ulvskog sitt förtroende. De EU-kritiska väljarnas flöde till socialdemokratin gynnades av att EMU-omröstningen inte var i färskt minne och att Lissabonfördraget var en icke-fråga under valrörelsen. Detta var ett resultat av Vänsterpartiet och Junilistans misslyckade kampanjer men också av ett mycket medvetet arbete av socialdemokratin för att neutralisera Junilistan genom EU-kritiska kandidater och ett EU-kritiskt budskap.

Samtidigt löpte en annan politisk ström som missgynnade socialdemokratin. Det var denna ström som bar Piratpartiet, men som också Miljöpartiet klarade av att haka på. Miljöpartiet var framgångsrika med att hoppa på denna trend, och framstod som ett fräscht framtidsalternativ som förenade klimatkamp och EU-kritik med att säga nej till att kriminalisera sin väljarkår. Socialdemokratin fick däremot ta ett politiskt straff för Bodströmsamhället, omvändelsen under galgen under slutdebatten räckte inte.

Visst är det en framgång i sig att ha motat tillbaka den väldigt negativa trend socialdemokratin befunnit sig i under det senaste halvåret, och det är bara opinionsmätningarnas tal om att 30 procent kunde vara möjligt som gör att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda. Men det finns mycket att putsa på, både vad gäller budskap och organisation. Men det får bli ett annat inlägg.

9 kommentarer:

Reza Javid sa...

Jag håller till 95% med dig. De 5% jag inte håller med är att många socialdemokratiska EU-kritiker har blivit besvikna på våra företrädare som inte alltid är tydliga. Därför har de valt att inte rösta. Kom ihåg att piratpartiets väljare också till stor del är arbetarväljare till stor del och det beror till en stor del på att det råder klassmedvetenhet bland överklassväljare medan arbetarklassväljarna går på populistiska budskap mycket lättare.

Att Junilistan med ett mandat(2 om Lissabonfördraget antas i Irland) kommer att misslyckas med att infria sina löften ser jag framför mig. De kommer att gå precis samma öde tillmötes som JL om 5 år om de inte gör sig till något komplett parti. Därför ska vi försöka mobilisera för att öka klassmedvetenheten och bekämpa godtrogenheten bland arbetarklassväljare.

Sti´g-Björn Ljunggren sa...

Intressant analys. Till detta ska väl läggas, vilket du bara snuddar vid, att socialdemokratin är på väg att försvinna i Stockholm, medelklassen är på väg bort, liksom de yngre med pirattendenser, vad blir då kvar för (s), förlorar-Sverige medan Alliansen tar hand om det framtidshoppande Sverige?

Dystra framtidsutskter.

Enn Kokk sa...

En utmärkt analys - jag har länkat till den från min blogg.

Peter Gustavsson sa...

Det du kallar förlorar-Sverige är de delar som drabbats hårdast av krisen och av regeringens politik. Förutom skogslänen handlar det om industriregionerna i Västsverige och Småland, men också om arbetare i våra större städer. Ökningen bland dessa väljare var tillräckligt stor för att klara av att hålla jämt skägg med tappet till pirater och miljöpartiklar.

En framgångsrik socialdemokratisk strategi bygger på att kombinera radikalism i ekonomiska frågor med radikalism i värderingsfrågor. I det här valet var vi tydliga i de ekonomiska frågorna - det var en stark facklig prägel på kampanjen. Därav våra framgångar på den fronten. Men precis som du skriver så misslyckades vi med att vinna medelklassen. Fast det var inte allianspartierna som plockade de nya väljarna.

I det här valet var vår oförmåga att hänga med i tiden starkt bidragande till att vi inte lyckades öka vårt stöd. Vi borde för länge sedan ha utarbetat en politik utifrån begreppet digital allemansrätt som kombinerar frihet på nätet med bra villkor för kulturarbetarna.

Johnny M sa...

Att PP´s agenda ses som populistisk bland en massa S-kommentarer säger ganska mycket om inställningen till integritetsfrågorna.
Det var inte så att MP "hakade" på en trend, de är ju ett av de partier som alltid har varit trovärdiga i denna typ av frågor. Debatten är ju liksom lite större än bara rätten att få ladda ner och dela ut andra människors alster. Det handlar om rätten att värna sitt privatliv utan att "storebror" är där och snokar. Jag röstade S denna gång men det kan ha varit min sista röst på det partiet. Rätten att få jobba för en lön som är satt efter svenska förhållanden i Sverige blev avgörande. Där var Marita tydlig.

Tony Kenttä sa...

Nu är ju Europaparlamentsvalet i mångt och mycket ett protestval. Det är inte så konstigt att både S och M får ca 70 % av deras röstandel i riksdagsvalet, medan FP och Mp ligger runt en fördubblad röstandel. Att de ledande partierna i vardera block straffas av väljarna i EP-valet tycker jag står ganska klart.

Anledningen till att EP-valet är en kombinationen av allmän okunskap och dålig rapportering men även att det delegationsval samt att det finns ett starkt fokus på det nationella val (snarare än hela Europas val). Valet upplevs som inte så viktigt, och valet till den svenska delegationen är inte heller jätteviktigt. Även om svenska S hade gjort ett kanonval och fått, säg, 9 mandat så hade det inte spelat någon större roll eftersom S-gruppen hade då fått 163 istället för 159 mandat ( http://tiny.cc/Ujm7r) och "bara" varit 104 mandat efter EPP-ED.

Mandatsammansättningen i en delegation på 18 personer i ett parlament med 785 mandat är sannolikt inte avgörande för Europas framtid eller ens parlamentets majoritetsförhållanden. Ändå ligger allt fokus på den nationella debatten och delegationen, snarare än parlamentet i sin helhet. Har någon sett en opinionsundersökning på hur mandatfördelningen i hela parlamentet skulle se ut? Har någon ens sett rapportering om skiljelinjerna inom parlamentet snarare än delegationen? Det är klart att mediaskuggan, okunskapen och fokuset på den nationella delegationen öppnar för proteströstande.

/mvh.
Tony

Anonym sa...

Det var kanske ett ambitiöst försök, men jag håller inte med dig i de flesta påstående som inte är sifferbaserade. Anser t.ex. inte alls att vi är radikala i ekonomiska frågor eller att PP är populistiskt. PP består av människor som har större IT-kunskap än vi. Det är snarare så att inom vårt parti finns mycket högmod och kunskapsförakt vilket jag tror är en av orsakerna till den olyckliga utvecklingen i Stockholm. Jag finner det dessutom katastrofalt att både S och M använt EU-valet till att hantera inrikes frågor.
När Sahlin och Ulvskog skrev en artikel i DN om jobben strax innan EU-valet gick jag nästan i taket. Både vi och M har problem med alltför många gamla slipade politiska rävar för att attrahera en välutbildad medelklass, som ofta sympatiserar med vår ideologi men tyvärr sällan med våra företrädare.

Kerstin sa...

Anonym skriver:
Både vi och M har problem med alltför många gamla slipade politiska rävar för att attrahera en välutbildad medelklass, som ofta sympatiserar med vår ideologi men tyvärr sällan med våra företrädare.

Instämmer fullständigt. S har närmast utvecklats till ett kunskapsfientligt parti, i varje fall har man de senaste 20 åren närmast systematiskt rensat bort alla verkligt kunniga från partitoppen, samtidigt som man tror sig kunna värva en välutbildad medelklass genom att bara bli mer nyliberala. Den ekvationen får man aldrig att gå ihop.

chrixter sa...

Jeza hävdar i en kommentar att "piratpartiets väljare också till stor del är arbetarväljare". Så unga akademiker är arbetarklass helt plötsligt. Det var en nyhet som heter duga!