Är inte alla väljare lika mycket värda?

I gårdagens inlägg beskrev jag hur det socialdemokratiska EU-valresultatet var summan av två motstridiga trender som råkade bli lika starka. Det kan beskrivas i geografiska termer, men jag tror att det är mer relevant att beskriva det i sociala termer eftersom man tydligt kan se hur olika bostadsområden i exempelvis min hemstad Uppsala rör sig åt diametralt olika håll.

Min preliminära slutsats är att socialdemokraterna gick fram bland arbetare medan vi förlorade bland tjänstemän. Uppgången bland arbetare blev precis lika stark som nedgången bland tjänstemän.

I den spirande eftervalsdebatten påstår många förståsigpåare och många stockholmsbaserade bloggare att valet är en katastrof för (S) därför att vi var fjärde största parti i Stockholm. Visst, det är dåligt att det är så och inte minst är det illavarslande inför kommande kommun- och landstingsval där, men ibland finns det anstrykningar till elitism i dessa kommentarer. Som att en röst i Stockholm skulle vara mer värd än en röst i Umeå, Jönköping eller Borlänge för att ta tre exempel på orter där Socialdemokraterna går framåt. Eller som att en röst på Söder är mer värd än en röst i Rinkeby eller Botkyrka - två andra områden där socialdemokratin gick fram.

I en kommentar till mitt förra inlägg kallades de delar av Sverige där socialdemokratin står stark för "förlorar-Sverige". Det är en kul retorisk figur, men den glömmer bort att socialdemokratins själva existensberättigande är att organisera dem som förlorar på det ojämlika samhälle vi lever i. Och de kraftiga nedgångar många socialdemokratiska partier runt omkring i Europa drabbades av i detta val hängde samman med att man inte lyckades vinna förtroendet hos dessa "förlorare". Labour fick färre väljare än de konservativa i det annars oerhört stabila arbetarpartifästet Wales. De franska socialisterna fick 16 procent av rösterna, i Nederländerna vann ett kryptofascististiskt parti på arbetarpartiets bekostnad.

Jag är övertygad om att den starkt fackligt präglade socialdemokratiska kampanjen hjälpte till att hålla Sverigedemokraterna utanför EU-parlamentet. Den socialdemokratiska kampanjen tog upp de frågor om lönedumpning och kollektivavtal som oroar stora arbetargrupper på ett mycket seriöst sätt. Det var den fråga som bet, som fungerade när vi var ute och träffade väljarna i deras bostadsområden.

Samtidigt ligger det en viktig sanning i talet om socialdemokratins bekymmer. För ingenstans i Europa lyckades socialdemokratin vinna stödet hos den unga urbana medelklassen. Jag tror huvudorsaken till det är att vi inte lyckades leverera en slagkraftig framtidsvision för hur vi vill föra Europa ur kriserna. Att halvera ungdomsarbetslösheten till år 2015 är en bra målsättning, men inget som fångar människors hjärtan.

Socialdemokratin är förvaltandets fångar, fast i tvångstankar om absolut budgetdisciplin, skatteskräck och att konkurrensutsättning kanske ändå kan vara bra ibland. Vi är så rädda för att någon stans någon gång tänka outside the box så att vi blir fullständigt handlingsförlamade när handling är det som krävs. Vi är så rädda för att vara sossar att vi inte vågar säga vad hjärtat bjuder, vi blir småtrista grå förvaltare utan idéer. Det räcker för att behålla dem som behöver socialdemokratin som mest, för att ens kunna klara sig i ett allt mer rovgirigt konkurrenssamhälle. Men det räcker inte för att fånga de unga, de vars hjärtan stormar.

Alla väljare är lika mycket värda. Därför går det inte att beskriva söndagens val som en katastrof. Men det är ytterligare en bekräftelse på att det krävs mer för att vi ska kunna vinna 2010. Förnyelsen måste fortsätta - men det blir nu också allt viktigare att mejsla ut vad denna förnyelse innebär. Så som Sverige ser ut och så som svensk socialdemokrati fungerar kan denna förnyelse bara fungera om den bygger på de klassiska värderingar och idéer som varit framgångsrika för svensk arbetarrörelse i mer än hundra år.