tisdag, juni 09, 2009

Är inte alla väljare lika mycket värda?

I gårdagens inlägg beskrev jag hur det socialdemokratiska EU-valresultatet var summan av två motstridiga trender som råkade bli lika starka. Det kan beskrivas i geografiska termer, men jag tror att det är mer relevant att beskriva det i sociala termer eftersom man tydligt kan se hur olika bostadsområden i exempelvis min hemstad Uppsala rör sig åt diametralt olika håll.

Min preliminära slutsats är att socialdemokraterna gick fram bland arbetare medan vi förlorade bland tjänstemän. Uppgången bland arbetare blev precis lika stark som nedgången bland tjänstemän.

I den spirande eftervalsdebatten påstår många förståsigpåare och många stockholmsbaserade bloggare att valet är en katastrof för (S) därför att vi var fjärde största parti i Stockholm. Visst, det är dåligt att det är så och inte minst är det illavarslande inför kommande kommun- och landstingsval där, men ibland finns det anstrykningar till elitism i dessa kommentarer. Som att en röst i Stockholm skulle vara mer värd än en röst i Umeå, Jönköping eller Borlänge för att ta tre exempel på orter där Socialdemokraterna går framåt. Eller som att en röst på Söder är mer värd än en röst i Rinkeby eller Botkyrka - två andra områden där socialdemokratin gick fram.

I en kommentar till mitt förra inlägg kallades de delar av Sverige där socialdemokratin står stark för "förlorar-Sverige". Det är en kul retorisk figur, men den glömmer bort att socialdemokratins själva existensberättigande är att organisera dem som förlorar på det ojämlika samhälle vi lever i. Och de kraftiga nedgångar många socialdemokratiska partier runt omkring i Europa drabbades av i detta val hängde samman med att man inte lyckades vinna förtroendet hos dessa "förlorare". Labour fick färre väljare än de konservativa i det annars oerhört stabila arbetarpartifästet Wales. De franska socialisterna fick 16 procent av rösterna, i Nederländerna vann ett kryptofascististiskt parti på arbetarpartiets bekostnad.

Jag är övertygad om att den starkt fackligt präglade socialdemokratiska kampanjen hjälpte till att hålla Sverigedemokraterna utanför EU-parlamentet. Den socialdemokratiska kampanjen tog upp de frågor om lönedumpning och kollektivavtal som oroar stora arbetargrupper på ett mycket seriöst sätt. Det var den fråga som bet, som fungerade när vi var ute och träffade väljarna i deras bostadsområden.

Samtidigt ligger det en viktig sanning i talet om socialdemokratins bekymmer. För ingenstans i Europa lyckades socialdemokratin vinna stödet hos den unga urbana medelklassen. Jag tror huvudorsaken till det är att vi inte lyckades leverera en slagkraftig framtidsvision för hur vi vill föra Europa ur kriserna. Att halvera ungdomsarbetslösheten till år 2015 är en bra målsättning, men inget som fångar människors hjärtan.

Socialdemokratin är förvaltandets fångar, fast i tvångstankar om absolut budgetdisciplin, skatteskräck och att konkurrensutsättning kanske ändå kan vara bra ibland. Vi är så rädda för att någon stans någon gång tänka outside the box så att vi blir fullständigt handlingsförlamade när handling är det som krävs. Vi är så rädda för att vara sossar att vi inte vågar säga vad hjärtat bjuder, vi blir småtrista grå förvaltare utan idéer. Det räcker för att behålla dem som behöver socialdemokratin som mest, för att ens kunna klara sig i ett allt mer rovgirigt konkurrenssamhälle. Men det räcker inte för att fånga de unga, de vars hjärtan stormar.

Alla väljare är lika mycket värda. Därför går det inte att beskriva söndagens val som en katastrof. Men det är ytterligare en bekräftelse på att det krävs mer för att vi ska kunna vinna 2010. Förnyelsen måste fortsätta - men det blir nu också allt viktigare att mejsla ut vad denna förnyelse innebär. Så som Sverige ser ut och så som svensk socialdemokrati fungerar kan denna förnyelse bara fungera om den bygger på de klassiska värderingar och idéer som varit framgångsrika för svensk arbetarrörelse i mer än hundra år.

13 kommentarer:

Anders Eriksson sa...

Det viktigaste är väl att vi lyckas hålla flera tankar i huvudet samtidigt i och med detta. Du har rätt i att alla väljare, och alla röster, är lika mycket värda. Men rent valmatematiskt är vissa områden viktigare än andra. Vi kan konstatera att i Stockholm är vi starka i områden med lågt valdeltagande och svaga i områden med högt valdeltagande. Det är ett problem, då det innebär att stödet i våra områden inte får samma genomslag.

Och lyfter vi blicken nationellt är vi starka i områden med få invånare, och svaga i storstadsområdena med stor befolkning och hög befolkingstäthet.

Men slutsatsen måste vara att vi dels, och i större utsträckning än jag uppfattar gjorts i Stockholm, mobiliserar i våra områden och dels funderar kring hur vi kan vinna den progressiva medelklassen.

Peter Gustavsson sa...

Det vore intressant att räkna om söndagens valsiffror och se hur ett valresultat skulle se ut om det var samma valdeltagande som i ett riksdagsval. För man ska ju komma ihåg också att denna skillnad i valdeltagande inte är lika stor i ett allmänt val.

Sedan tror jag att denna fråga handlar mer om sociala än om regionala skillnader. I varje större stad finns enskilda valdistrikt med samma valresultat de norrländska.

Sedan tror jag inte alls att vi behöver hålla flera tankar i huvudet samtidigt. En progressiv jämlikhetspolitik lockar såväl arbetare som tjänstemän.

Anders Eriksson sa...

Det är ju också så att många röstade annorlunda i EP-valet, än de tänkt göra i ett riksdagsval. Tror det var Mats Knutsson som konstaterade att de rödgröna förmodligen gått bättre om det vore riksdagsval istället.

Och jag håller med dig om politiken. Det jag menade är att vi måste å ena sidan ha en politik för en generell välfärd som kan tilltala såväl arbetare som tjänstemän (eller såväl arbetar- som medelklass, om man så vill) men samtidigt arbeta aktivt med att mobilisera i våra kärnområden.

Daniel sa...

Det vore också intressant att räkna ut hur valresultatet hade sett ut om alla valdistrikt med lågt valdeltagande i stället hade legat på genomsnittet.

För varje åtgärd partiet har vidtagit för att bli mer attraktiv i Stockholmsregionen, desto sämre har det gått där. Det är hög tid för en förnyande traditionalism i stället för den så uttjatade traditionella förnyelsen.

Anders Nilsson sa...

Peter,
det kan inte upprepas nog ofta i en tid när man tror att 8 miljoner bor innanför tullarna och 1 miljon där utanför. Liksom "...om den bygger på de klassiska värderingar och idéer som varit framgångsrika för svensk arbetarrörelse i mer än hundra år." med den lilla anmärkningen att dessa erfarenheter, värderingar och idéer inte har varit helt konkgruenta genom åren. Det är stor skillnad på Wigfors och Göran Person liksom på Gustav Möller och Morgan Johansson. Så striden för en modern socialdemokrati kommer att behöva föras med full kraft av medlemmarna.

Catti Ullström sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Catti Ullström sa...

Jag är tämligen enig, tror jag. Samtidigt som det är en katastrof att det gått som det gått i Stockholm, inte minst för oss som bor och verkar i Stockholm.

Med det sagt så tenderar man att göra precis det du beskriver i Stockholmsområdet. För när vi ska "vända oss mot stockholmarna" så tenderar vi att försöka göra politiken mer medelklassig. Den ska passa den akademiska medelklasskvinnan som tränar på gym. Det skulle som Daniel skriver vara intressant om någon kunde räkna på hur resultatet blivit om vi lyckats höja valdeltagandet i "våra" områden (dvs främst förorterna) så att det låg i snitt med tex Södermalm. Skulle vi satsa borde det inte vara omöjligt, men de väljarna talar vi aldrig om som en "grupp vi måste vinna", och jag kan inte låta bli att undra varför.

Enn Kokk sa...

Kloka synpunkter, Daniel och Catti.

Reza Javid sa...

Jag hade skrivit ett inlägg: http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1745&blogg=33545
om just det upprörande faktumet att vi aldrig talar om det låga valdeltagandet i våra egna områden. Det är dags att fokusera på att vinna tillbaka våra egna väljare och vinna valet med deras röster istället för att försöka härma folkpartiets politik för att vinna över deras väljare.

Vi kan absolut inte vinna tillbaka väljarna i förorter och arbetarklassområden utan att skapa incitament för dem att gå och rösta. Det incitamentet heter en tydlighet i vår politik som ska vara baserad på ideologi. När vi har en tydlig politik för arbetarklassen kommer tjatet som att det gör skillnad vem som styr att verka både trovädig och praktisk. Annars är det lika flummigt som våra affischer "Orättvisor är inte lösningen" utan att säga vad som är lösningen, "alla ska med" utan att säga vart och "agera för förändring" utan att säga vad för förändring.

Fredrik Jansson sa...

Skrev en liten grej med koppling till det här och valresultatet i Stockholm. Kanske är det så att vi stirrar oss blinda på att "den progressiva medelklassen" gått till MP för att vi är så vana att den klassallians som burit upp det socialdemokratiska projektet under efterkrigstiden har funnit inom S. När det rödgröna samarbetet blir mer och mer konsoliderat kanske det inte gör något om klassalliansen delvis finns utanför partiet, men inom det större rödgröna tältet.

http://tankarfranroten.wordpress.com/2009/06/10/borjan-pa-en-rodgron-arbetsuppdelning/

Daniel Hedén sa...

Fast kan det inte vara så att valresultatet var både en katastrof för (S) och en framgång för (S)? Valanalysen tycks omöjlig att göra på övergripande plan. Men här i Malmö kan vi ju inte gå omkring och vara glada för att vi inte lyckades bättre än vad vi gjorde. Vi kan ju inte bara lita på att norrlänningarna ska rädda oss även nästa gång. Låt det vara ett katastrofval i storstäderna (eller i medelklassen) och ett bra val i övriga Sverige och det behöver väl inte ens vara ett elitistiskt sätt att se på det? Snarare ett konstruktivt om vi nu tänker oss att valanalysen ska leda oss rätt inför riksdagsvalet.

Anne-Marie Lindgrens valanalys kändes för övrigt mer verklighetsnära än partisekreterarens.

Peter Gustavsson sa...

Du har alldeles rätt, Daniel.

Kerstin sa...

Väl skrivet, Peter, som vanligt. Det är bara det att jag får köldrysningar ända ner i tårna när socialdemokrater talar om "förnyelse". Sådan har man hållit på med i 25 år, med Blair som den store idolen och förebilden, och det kommer partiet inte att växa till på.

Sätt ideologin i centrum igen och ta den på allvar, skulle jag vilja rekommendera.