Historien lever - Spanien, Kongo, Libanon

Historien är inte död. Det lärde jag mig när jag for omkring och undersökte amerikanska bolag i Latinamerika.

Bolagsherrarna ville inte höra talas om det förflutnas synder. Men resultatet av det förflutnas synder - marken, byggnaderna, maskinerna, kort sagt: kapitalet - ville de givetvis inte avstå från. Det var helig privategendom och fick inte röras.

Historien är viktig därför att resultatet av den finns kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt. I Sverige lika väl som i Latinamerika.

Dessa ord av Sven Lindqvist, som inleder hans bok Gräv där du står, Hur man utforskar ett jobb, är den bästa förklaring jag någonsin stött på till varför det är viktigt med historia. Historien ger en förklaring till dagens maktförhållanden, i det lilla såväl som det stora.

Jag har just kommit hem efter tre veckor i ett land vars historia i högsta grad lever. Det är sjuttio år sedan den blodiga militärkuppen inledde ett treårigt inbördeskrig och fyrtio år av järnhård diktatur under general Franco. Den spanska regeringen vill nu riva de sista monumenten som hyllar diktaturen.

Under min resa har jag slukat George Orwells levande skildring Hyllning till Katalonien och Antony Beevors fenomenala bok Spanska inbördeskriget (en bok som för övrigt redan 1982 i det omedelbara spåret av diktaturen men som inte ges ut i Sverige förrän nu efter det stora genomslaget för hans bok om Stalingrad). Få saker kan ge ett sådant liv till en resa som att se nuet och samtidigt studera det förflutnas synder som ger en djupare förståelse för det man ser. Att vandra på Barcelonas stora turistgata Las Ramblas känns annorlunda när man vet att här byggde CNT-milisen, POUM och den kommuniststyrda folkarmén barrikader när George Orwell drogs in i det inbördeskrig i inbördeskriget som ägde rum under några majdagar 1937.

Av ren slump hade jag också packat ner Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad i ryggsäcken, ovetandes om dagens val i Demokratiska Republiken Kongo. Denna fenomenala bok beskriver vad som borde vara en del av allmänbildningen men inte är det - folkmordet på omkring tio miljoner människor i den belgiske kungen Leopold II:s privata koloni i Kongo mellan 1890 och 1910. Det är svårt att slita sig från boken för skildringen av övergreppen och den nakna rasismen är så levande.

Henry Morton Stanley gjorde under 1870-talet en resa tvärs över den afrikanska kontinenten på New York Heralds och Daily Telegraphs uppdrag. Han skrev sedan boken "Through The Dark Continent" om sin resa. Stanley bar den amerikanska flaggan i släptåg och passade på att massakrera afrikaner i parti och minut när hans sällskap på drygt 300 personer "upptäckte" det inre av Afrika och färdades längs Kongofloden.

I Dagens Nyheter i dag publiceras äntligen Anna Koblancks artikel som beskriver hur hon rest en bra bit längs med samma väg på en annan tidnings uppdrag. Denna journalist hade inga svarta bärare och ingen privatarmé, hon åkte med en frilansfotograf på en pråm som gick i en snitthastighet på 5 kilometer i timmen längs det som fortfarande är allfarvägen i Demokratiska Republiken Kongo - floden. En av hennes medresenärer, den 25-årige Medhard Kahenga, visar på hur kung Leopolds vålnad fortfarande spökar i våra relationer med Afrika. Anna Koblanck frågar varför det tar så lång tid att lösa konflikterna i Afrika:

- Därför att ni säljer vapen till oss och vill inte att vi ska ha fred, så att ni kan ta våra mineraler. Vi tillverkar inga vapen här.

Hanin Shakrahs reseblogg Trip to Lebanon skildrar ett stycke nutidshistoria. Hanin, som själv har sina rötter i det som sedan 1948 är staten Israel, valde att resa till Libanon när alla andra svenskar reser därifrån. Hon har hunnit med att beskriva den förtvivlade situationen på den libanesiska landsbygden och intervjua den legendariske mellanösternjournalisten Robert Fisk. Hon förklarar varför hon åkte på sin blogg:

Att resa tillbaka till landet som jag reste i med mina två svenska vänner för exakt ett år sedan, att se platser som fortfarande är färska i minnet, men ändå så långt borta. Som att besöka en alternativ värld, ett alternativt libanon. [...] Varje raket som faller, varje bomb som släpps träffar ett mål, skördar liv, och förstör ett land som kämpat sig upp ifrån ett raserat inbördeskrig. Det är därför jag åker.

Våldet, förtrycket och det koloniala vansinnet bara fortsätter, och som vanligt vänder vi i väst bort våra blickar om ingen tvingar oss att öppna våra ögon och göra något. Och det förflutna ger fortfarande makt, fast de mäktiga inte vill höra talas om det.

Politik handlar om makt och inflytande, liv och död. Det är lätt att glömma bort i den dagliga lunken, men det är det som är märgen, den brinnande kärnan i alltihop som gör att jag och många andra väljer att fortsätta ägna stora delar av vår vakna tid till att kämpa för ett människovärdigt samhälle.

Läs mer om rivningen av Francomonumenten. Läs Anna Koblancks reseblogg från Kongofloden. Läs Hanin Shakrahs artikel om hur billigt palestinskt blod är.

Uppdatering: Antony Beevors bok om spanska inbördeskriget har nu utvidgats och uppdaterats med hjälp av tidigare otillgängliga sovjetiska arkiv, därför är den nya utgåvan inte densamma som den bok som skrevs 1982. Rätt ska vara rätt.

Uppdatering: Det finns mer att läsa om man vill fördjupa sig om konflikten i Kongo och dess relation till västvärldens exploatering av naturtillgångarna. Carolina Jemsby skrev en bra artikel i Ordfront häromsistens - finns här. Och Dagens ETC har en bra presentation av coltanets roll i konflikten och även av konflikten i stort - kan läsas här.