Vi måste våga så mycket mer

För några dagar sedan såg jag ut över snölandskapet på min innergård från min julprydda lägenhet. Den bitande kylan hade lägrat sig över Mellansverige och snön tycktes ha bestämt sig för att stanna på träd och tak. Idag sitter jag och tittar ut över Medelhavet och försöker föreställa mig att det är julafton.

För första gången i mitt trettiotvååriga liv tillbringar jag julen utanför Sverige. Inget julspel, ingen risgrynsgröt, ingen Kalle Anka, ingen Karl-Bertil Jonsson, inget julgodis och ingen julgran. Inte för att jag har något mot julen egentligen, men jag tänker att det är same procedure as last year och den finns kvar där nästa år också. Nu behövde jag mer än något annat komma bort för att tänka och skriva och se lite solljus.

Jag kopplar av från en höst som blev ganska mycket som jag föreställde mig den i den här dikten. Och under de första dagarna på Mallorca har jag jagat ut en segdragen förkylning ur kroppen, som utlöstes under de sista intensiva veckorna innan jag tog julledigt. Jag har softat med mina vänner som jag är här med, vandrat omkring, utforskat möjligheterna som nyfrälst Macanvändare och skrivit på en del texter som jag återkommer till när jag vet mer vad det blir av dem.

När jag ser tillbaka på det, är jag nöjd med mina insatser under året som gått. Jag har medverkat i tre böcker – Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden, Den grå vågen och 10-talsprogrammet. Jag har publicerat artiklar, hållit utbildningar och ägnat mig åt stora mängder fritidspolitik. Det projekt jag är involverad i i Palestina har rört sig framåt, och jag har varit i landet två gånger i olika sammanhang. Stora delar av min höst har ägnats åt att turnera runt och föreläsa om privatiseringar – den landsvägsagitation som är bland det roligaste jag vet. I januari börjar jag som politisk redaktör för den nya rödgröna tidningen UppsalaDemokraten. Och jag har börjat skriva poesi och skönlitterärt igen.

Politiskt sett rör sig saker också framåt hemma i min egen arbetarekommun. Jag upplever att det finns en helt annan anda i partiet lokalt nu än bara för något år sedan, och jag tror vi kan göra en riktigt bra valrörelse. Men det räcker inte med att det går framåt i Uppsala. Jag är oroad för arbetarrörelsen, såväl i Sverige som internationellt. Jag är oroad, för att vi vågar alldeles för lite.

Det är mer uppenbart nu än på mycket mycket länge att den oreglerade kapitalismen inte klarar av att lösa mänsklighetens problem. Såväl finanskrisen som klimatkrisen kräver långtgående politisk handling för att hanteras, och det som gjorts hittills är skrämmande otillräckligt.

Händelserna i förra veckan visar med all önskvärd tydlighet vad som händer när den folkliga mobiliseringen är för svag, när de som sitter på makten får utöva den utan att utmanas. Då kan de lämna Köpenhamn utan klimatavtal utan att mötas upp av hundratusentals arga medborgare på flygplatserna när de kommer hem, som tvingar dem att vända tillbaka, göra om och göra rätt. Då kan de begrava Saabs framtid i långa följetonger där den ena sportbilsskojaren följer efter den andre, och alla verkar glada när GM mjölkar ut några sista miljarder ur bolaget genom att sälja det tekniska kunnandet till ett företag som ägs av diktaturstaten Kina.

När pressen från folket är för svag, och då blir det andra intressen som får styra. Och när arbetarrörelsen står och famlar och inte vågar presentera alternativa lösningar, står oppositionen tomhänt och skramlar med tunnorna. Vi måste våga så mycket mer.

Under tiden sedan finanskrisen blossade upp på allvar förra hösten har jag tänkt många gånger på de diskussioner vi förde i min SSU-generation på 1990-talet. Hur vi satt på kurser och årskonferenser och lyfte frågor om ekonomisk demokrati och diskuterade seriöst och prövande kring hur vi skulle ha det med ägandet i framtiden.

Under det senaste året jag gång på gång slagits av att det då som kändes som drömmar och visioner nu har hunnits ifatt av tidens gång. De diskussioner som var rätt långt borta från verkligheten då när vi satt i matsalen eller bastun på Bommersvik och pratade sent, sent på kvällen och hade druckit alldeles för många koppar kaffe, handlade i själva verket om den situation vi befinner oss i här och nu.

På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga bankerna – nu har det genomförts av högerregeringar runt om i världen. På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga bilindustrin – i stället har den körts i botten av amerikanska storföretag och nu reas den ut till Kina. På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga läkemedelsindustrin – nu breder de multiresistenta bakterierna ut sig för att det ligger för lite vinst i att forska fram ny antibiotika.

Tiden har hunnit ifatt de diskussioner som sågs som avgrundsvänster under nyliberalismens glansdagar. Men det är som att ingen längre vågar tänka i de banorna. Har vi verkligen låtit högervågen hjärntvätta oss så till den grad att vi inte längre ens vågar överväga att gå till botten med problemen?

Jag säger inte att arbetarrörelsen ska ge sig på ett storskaligt förstatligande av näringslivet. De lösningar som alltid varit svensk arbetarrörelses signum – att bygga ut välfärdsstaten – är och förblir det centrala. Men just därför att välfärdsstaten nu också utsätts för angrepp så bör vi ta en allvarlig och seriös diskussion om var gränsen för vinstintressena ska gå. Vad kan göras alldeles utmärkt på en reglerad marknad, och vad bör göras av stat, landsting och kommun, av kooperativ, av människor i samverkan utan vinstintresse?

Vi står vid randen till 2010-talet. Den oreglerade kapitalismens lösningar på problemen är sedan länge passé, redo att skuffas undan i historiens skräpkammare. Politiken har tappat i förtroende hos människor, som letar, som längtar efter partier och rörelser som kan komma med lösningar på de problem de möter. Om inte arbetarrörelsen kan prestera det, kommer de i växande grad att gå någon annan stans.

Vi måste våga så mycket mer på 2010-talet. Men tills dess – god jul och gott nytt år!