Erkänn ett självständigt Palestina!

Jag befinner mig för närvarande i Betlehem för att planera det projekt Socialdemokraterna i Uppsala län bedriver tillsammans med ett par av Fatahs partidistrikt i de södra delarna av Västbanken. Det finns väldigt mycket att säga om vad vi upplever och om den rådande politiska situationen, men jag nöjer mig för närvarande med att publicera Fatahs utrikeskommissions alldeles färska uttalande om varför PLO och Arabförbundet kräver ett FN-erkännande av en oberoende palestinsk stat.

Initiativet hänger samman med en allt större otålighet bland palestinier med en fredsprocess som fullständigt gått i stå. Och som synes är det också en konsekvens av de beslut som Fatahs kongress i Betlehem i augusti fattade kring de olika alternativ som rörelsen seriöst överväger i den fortsatta kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.

Uppmaningen till de europeiska staterna är tydlig - att erkänna ett självständigt Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Carl Bildt har sagt att det är "för tidigt" att erkänna Palestinas självständighet. Detta trots att Sverige 2008 erkände Kosovo trots att denna stat inte har kontroll över landets serbiska enklaver.

Svensk socialdemokrati har en lång tradition av solidaritet med det palestinska folket, och fattade nyligen ett kongressbeslut om att vi vill att Sverige ska erkänna Västsaharas självständighet. Vad blir vårt och de övriga rödgrönas svar?

Our Position on the Security Council decision recognizing the Independent State of Palestine.
Meeting of the Arab Foreign Ministers in Cairo decided to initiate action on the Palestinian issue at the UN Security Council. The Arab motion asks the Security Council to recognize the Independent State of Palestine on the 1967 borders with East Jerusalem as its capital. The immediate reason for the action is the Israeli total blockage of the peace process, its continuation of the settlement activities in the West Bank, particularly in Jerusalem, and the acquiescence of the Obama Administration to the Israeli actions, retreating from earlier American promises and commitments. After 18 years of negotiations under the ongoing peace process, and more than doubling of the settler colonial population in the West Bank, other alternatives had to be considered. The Palestinians went into a peace process under the formula of “land for peace:” no peace was achieved, no freedom and independence won, and the land was eaten through settlements “piece by piece”.

Resort to a renewed war of independence is definitely not the chosen option.

The Political Program of Fatah, approved by the Bethlehem Sixth Congress of last August indicate some of the options seriously considered by Fatah, All of them are non-violent:
1. Non violent popular strikes, demonstrations, and sit ins around the Israeli separation Wall, settlements, and Jerusalem sites.
2. International action modeled after the ANC boycott of Apartheid South Africa, and pursuant of Israel’s gross violations of International Humanitarian Law. The Goldstone report provides an opportunity to seek sanctions against Israel for its violation of Palestinian human rights.
3. International action, particularly at the UN seeking support of the right of Palestinians to an Independent State of their own on the 1967 borders, with East Jerusalem its Capital.
4. Serious consideration of other Palestinian options, such as seeking the establishment of one democratic non sectarian state in Palestine instead of two states.

The Arab decision to seek a Security Council resolution on the Independent Palestinian State is certainly one of these options. IT IS NOT a unilateral declaration of Independence. That declaration was made in November of 1988 in Algeria. It was not unilateral either, as 125 countries including Russia, China, India, Turkey, and all the Arab and Muslim countries recognized that State. What is being attempted is a reaffirmation, and full recognition of that State on the specified border of the 4th of June 1967, with East Jerusalem as its Capital by the UN and other Countries that have not recognized that State yet. Most of these states are in Europe, North America and the Pacific Region. They are important countries, and their recognition will strengthen our case against Israel’s occupation of our land.

The action sought is based on the Two State Solution, and the body of international law and UN resolutions that supported the ongoing peace process. It is also based on statements of Presidents Clinton, Bush, and Obama of the US, and other European statements and the Berlin Summit resolution.

We recognize that such resolution will not, on its own, liberate the Occupied Palestinian Territories from Israeli occupation, and change matters on the ground there, but, it would pose a real challenge to that illegal occupation that lasted too long. It would also end, once and for all, the Israeli claim that the Palestinian Territories occupied in 1967 are “Disputed Territories”. They are Occupied Territories that must be liberated from occupation if a real, fair and lasting peace is to be achieved in the Middle East.

The Israeli Netaniahu Government labeled the decision a Unilateral Declaration. There is nothing that Israel has done, particularly in the last nine years that is not unilateral: Its reoccupation of the West Bank, its withdrawal from Gaza, its building of walls and settlements, its dearibization measures in Jerusalem, its barriers and barricades in the West Bank, its aggression against Gaza, and its draconian siege of the Gaza Strip. All are unilateral aggressive actions that have almost destroyed the Peace Process.

By contrast, the Security Council’s desired Arab action seeks the acceptance of the international community, and its recognition of Palestinian rights under international law, and earlier UNSC decisions. But, that is another glaring example of the Israeli spin of political actions. Palestinian insistence on Israel’s compliance with the Road Map commitments and obligations, as a minimal attempt to regain minimal credibility for the peace process is labeled by Israel as “preconditions”, whereas Israel’s requirement that we recognize Israel as a “Jewish state for the Jews”, that Jerusalem and Refugees be dropped from the agenda of permanent status negotiations, and that we start these negotiations from point zero, destroying all its accomplishments of 18 years are not preconditions.

We urge our friends, the supporters of Peace, freedom, and justice, to support the UNSC resolution we and our Arab brethren are seeking. This is an urgent call to support non violent means, based on international law, and a two state solution, to achieve peace, and justice in the Middle East.

Kommentarer

Anonym sa…
Borde inte Fatah och Hamas FÖRST
sluta fred? En ny stat skall väl inte börja med inbördeskrig...
Dessutom vann väl Hamas valet för ett par år sen som ignorerades
av omvärlden.
Jo, det bidrog till att förvärra dagens situation, absolut.

Poängen med att man återigen lyfter detta som en folkrättsfråga är att komma ur det dödläge fredsprocessen hamnat i. Omvärlden har nu i väldigt många år gått omkring och hoppats att det finns en fredsprocess som rör sig framåt, men Israels agerande särskilt vad gäller muren och byggandet av nya bosättningar på ockuperat område gör situationen ohållbar. Därför lyfter man återigen frågan i FN.
Peter sa…
I den osannolika händelsen att omvärlden skulle ställas inför en ensidig palestinsk deklaration om att palestinierna annekterar Västbanken enligt 1949-års vapenstillestpndslinjer så skulle det innebära ett direkt brott mot den idag bindande resolutionen från Säkerhetsrådet 242.

Den resolutionen slår uttryckligen fast att nya sära gränser ska förhandlas fram (eftersom vapenstilleståndslinjerna som arabstaterna våldtog i sexdagarskriget inte är säkra).

Det vore förvånande (och osannolikt) att Socialdemokraterna skulle vilja nonchalera en bindande FN-resolution.

I så fall skulle S aldrig mer kunna hänvisa till FN-resolutioner och internationell lag.

Åtgärden skulle inte bara innebära ett resolutionsbrott utan också att alla avtal som bygger på resolutionen, inkl. Osloavtalen Färdplanen, skulle rivas upp, inkl. erkännandet av en Palestinsk Myndighet.

Israel skulle vara fri från alla dessa avtal, och läget skulle återställas till situationen 1967, efter Israels seger över de anfallande araberna i sexdagarskriget.

Är det detta du/ni vill?

I så fall, "make my day".
Hej Peter, förlåt att svaret dröjt.

Resolution 242 antogs enhälligt av säkerhetsrådet, och den fullständiga texten återfinns på http://daccess-dds-ny.un.org/doc/RESOLUTION/GEN/NR0/240/94/IMG/NR024094.pdf?OpenElement

I sin svenska översättning säger säkerhetsrådet att de "Betonar otillåtligheten i förvärv av landområden genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i vilken varje stat i området kan leva i säkerhet". Resolutionen bygger på två principer - att Israel ska dra sig tillbaka från områden som ockuperats i den aktuella konflikten och att suveräniteten för alla stater i området måste garanteras. I klartext innebar det att principen "land för fred" fastlades som en väg ut konflikten mellan Israel och de arabiska staterna.

Problemet är nu att Israel inte agerat utifrån denna och en rad andra resolutioner - inklusive att antal som uttryckligen fördömer annekteringen av östra Jerusalem och byggandet av bosättningar på ockuperad mark (se bland annat http://www.palestinagrupperna.se/bos-ttningar-och-internationell-lag).

Israel har nu förhalat en överenskommelse om en permanent fredsuppgörelse i 16 år sedan Osloavtalets undertecknande. Med snart en halv miljon bosättare på ockuperad mark är palestinska östra Jerusalem och Västbanken som en schweizerost, snart med mer hål än ost. Det är därför palestinierna nu återigen lägger frågan på FN:s bord. Om inte det internationella samfundet reagerar, och reagerar snart, så kommer Västbanken återigen att explodera. Det är den bedömning jag hör från alla palestinier jag pratat med under veckan - oavsett om de tycker att det är bra eller dåligt att det kommer att bli så. Och den israeliska säkerhetsvakt jag pratade med på Ben Gurion-flygplatsen, som själv varit i Betlehem under andra intifadan, trodde precis samma sak - "there will be a new war".
Jag har mycket svårt att förstå att övertron på FNs förmåga att lösa världens problem som fortfarande lever i Norden i allmänhet og i nordisk Socialdemokrati i synnerlighet.

På vilket sätt skulle ett FN-erkännande av en fiktiv palestinsk stat lösa Palestinafrågan?

FN antog ju redan för 60 år sedan en resolution om att dela Palestinamandatet i en judisk og en arabisk stat. FN gjorde som vanligen inget för att tvinga fram ett verkställande av resolutionen.

Säkerhetsrådets resolution 242 kräver att Israel ska dra sig tillbaka från områden som ockuperats under Sexdagarskriget, men den kräver inte ett ensidig eller ovillkorligt israelisk tillbakadragande. (Det är dessutom en diskussionsfråga om resolutionen kräver ett fullständigt israelisk tillbakadragande.) Resolutionen förutsätter ett erkännande av Israel, något som de arabiska staterna avvisade. Det går inte att enbart kräva att Israel ska agera utifrån denna.

Resolution 242 nämner heller inte palestinierna och deras rättigheter med ett enda ord. Och resolutionen avvisade också bestämd av PLO:

”To reaffirm the Palestine Liberation Organization's previous attitude to Resolution 242, which obliterates the national right of our people and deals with the cause of our people as a problem of refugees. The Council therefore refuses to have anything to do with this resolution at any level, Arab or international, including the Geneva Conference.”

Källa: Political Programme of 9 June 1974, 12th Palestine National Council

Så på vilket sätt skulle ännu en FN resolution hjälpa att lösa konflikten? På vilket sätt skulle ett erkännande av en palestinsk stat ändra ”fakta på marken”?

Envar kan man ju se hur Palestina inte skulle kunna fungera som stat i nuläget. Inte bara är territoriet till den tilltänkta staten geografisk splittrad, de två största palestinska partierna håller sig ju med privata miliser som ligger i ett krigstillstånd med varandra. Palestinska myndighetens president erkänns inte av parlamentet och vica versa.

Vare sig ett ensidigt utropande eller ett erkännande av en fiktiv stat skulle lösa palestiniernas situation.

För Israel skulle dock det dock ett ensidigt utropande av Staten Palestina vara bra (åtminstone på kort sikt). Då skulle de små enklaverna som Palestinska myndigheten i dag kontrollerar befästas som Palestina. Det skulle inte ge palestinierna någon verklig kontroll över sina områden, men skulle göra så att Israel slippa att bli anklagad för att göra palestinierna statslösa.
Hej Isak,

FN får den styrka medlemsstaterna vill ge organisationen. Jag håller med om att FN är svagt, men det är det enda vi har tyvärr.

Du har rätt i vad resolution 242 innehåller och inte innehåller, och kring PLO:s avvisande av resolutionen på 70-talet (innan man erkänt staten Israel, vilket PLO alltså gjort numera).

Jag tycker att palestinsk samling är viktig, men man måste också inse att den nuvarande situationen hör intimt samman med den frustration som skapats av att fredsprocessen stannat av. Palestinier i gemen vill ha fred, men saknar en israelisk fredspartner som menar allvar med orden om land för fred. Tanken om att en fredsuppgörelse utan Jerusalem skulle kunna slutas, och än mer fungera i praktiken, är orealistisk.

Jag tycker det är du som bör oroa dig. Israel håller på att spela bort sitt förtroendekapital internationellt, och det går snabbt nu. När europeiska huvudstäder på allvar sitter och diskuterar erkännandet av en palestinsk stat utan att detta föregrips av en fredsuppgörelse så är det ett tecken på att Israel håller på att tappa greppet om läget. Utan en fullständig frysning av bosättningsbyggandet - både på Västbanken och i östra Jerusalem - så kommer fredssamtalen att fortsätta befinna sig i ett dödläge. Och då är vi snart inne i en eskalerad situation på marken - det är min fasta övertygelse efter att ha pratat med väldigt många palestinier under en veckas tid.
”Palestinier i gemen vill ha fred, men saknar en israelisk fredspartner som menar allvar med orden om land för fred.”

Vill palestinier i gemen ha fred? Och finns det någon palestinsk fredspartner?

Vid det senaste palestinska valet röstade en majoritet av palestinierna på Hamas, ett parti som kategorisk motsätter båda sig fredsförhandlinger i sig och någon annan lösning än en palestinsk stat i hela ”det historiska Palestina” [sic!].

Och frågan är om Fatahs är särskilt mycket bättre än Hamas som fredspartner om man ser på deras inställning till terroroperationer. Under invigningen av Fatahs kongress i augusti, där Mona Sahlin fanns blant gästerna, hyllade Palestinska myndighetens förre premiärminister Ahmed Qurei terroristerna bakom kustvägsmassakern i 1978 som ”hjältar” och ”martyrer”. Vid denna massaker mördades 38 civila israeler, blant dem 13 barn.

Du kan säga vad du vill om Likud, men de öppner inte sina partikongresser med att hylla Baruch Goldstein.

”Tanken om att en fredsuppgörelse utan Jerusalem skulle kunna slutas, och än mer fungera i praktiken, är orealistisk.”

Detta har du givetvis rätt i. Men förhandlingarna om Jerusalems status blir inte lättare av att Fatah numera kräver att hela Jerusalem ska erkännas som Palestinas huvudstad.

”Jag tycker det är du som bör oroa dig.”

Jag är orolig, mycket orolig.

”När europeiska huvudstäder på allvar sitter och diskuterar erkännandet av en palestinsk stat utan att detta föregrips av en fredsuppgörelse så är det ett tecken på att Israel håller på att tappa greppet om läget.”

Jag tror du övervurderar Europas betydelse. Israelerna har exakt noll förtroende för Europa, för det är europeerna alldeles för partiska.

Amerikanerna är Israels enaste allierade och den enda som kan lägga verkligt press på Israel. Och därför är det mycket dumt och korttänkt av Netanyahu att inte gå Obama mer till mötes.

Dessutom, igjen, ett europeisk erkännande av en palestinsk stat vill inte i sig verkliggjöra en sådan stat.

”Utan en fullständig frysning av bosättningsbyggandet - både på Västbanken och i östra Jerusalem - så kommer fredssamtalen att fortsätta befinna sig i ett dödläge.”

Och utan att Palestinska myndigheten uppfyller sina förpliktelser gentemot Färdplanen för fred genom att se till så att alla beväpnade grupper genomför ett omedelbart och villkorslöst eldupphör, upphör med alla våldsaktioner mot israeler och ser till att palestinska officiella institutioner slutar med uppvigling mot Israel - så kommer fredssamtalen, fortfarande, att fortsätta befinna sig i ett dödläge!
Jag tror inte att demonisering av motparten är en särskilt kreativ framtidsstrategi om man menar allvar med att man vill uppnå fred. Jag är den förste att förespråka ickevåldsmetoder mot ockupationen. Samtidigt ska man vara medveten om att våldsromantiken i det palestinska samhället, liksom stödet till militanta rörelser, är en direkt avspegling av det våld som palestinier dagligen upplever från ockupationsmakten.

Israels regering väljer att agera ombud för bosättarrörelsen i stället för att vara en agent för fred. Idag hålls den palestinska frustrationen fortfarande tillbaka av krafter som har ett litet hopp kvar om att kunna återgå till fredsförhandlingar. Det är de krafterna som nu är på väg ut...
Anonym sa…
Hm, intressant utbyte. Lite funderingar, so bear with me. Nog ser man att den svenska socialdemokratiska inställningen, den ovanifrån, är mer än vinklad. Socialdemokrater för Israel finns ju men de en mycket ensidig linje dominerar. Att du här följer en linje som drar den falska apartheid-jämförelsen kastar för mig fram röda varningsflaggor (red flags, inget politiskt menat :)).

När man känner till den faktiska demoniseringen av Israel i svenska media och organisationer (bara ett av otaliga exempel är lögnen om massakern Jennin) så blir man ganska bestört. Att rusa till fördömande vid första propagandistiska nyhet har blivit har blivit alltför vanligt.

Sedan det här om våldsromantiken och dess ursprung: "...våldsromantiken i det palestinska samhället, liksom stödet till militanta rörelser, är en direkt avspegling av det våld som palestinier dagligen upplever från ockupationsmakten..."

Ursäktande av somligt våld, typ, de kan inte annat? Till en del, säkert, men inte bara. De grupper som inte accepterar Israels existens eller judisk närvaro i Mellanöstern har ju odlat våldsromantiken måste du själv inse. Jag tror från din retorik här att ni lurar er själva, det har fötts en linje och en enögdhet som har ett eget liv. Jag begriper det inte! Din sidas partiprogram understöder ju den synen till en grad som i effekt ursäktar våldet. Frågan är hur det stämmer med verkligheten.

Våldsromantiken verkar ha levt bra även tiden innan intifador och ökat våld ledde till checkpoints, kontroller och barriär. Attacker mot förskolor 1974 där PLO medvetet siktade på små barn bidrar till israelernas otrygghet. Våld föder våld på båda sidor, märk väl! Ditt parti gillar att föra ut att man väntar sig mer av israelerna och undviker att klandra palestinska grupper för det otroliga antalet attacker de sysslat med under åratal. Det här tunnelseendet inom somliga politiska fraktioner i Sverige är störande och leder inte till förståelse för båda sidor. Lite tough love till båda sidor efterlyses, Peter, inte bara munväder!

A-K Roth

Populära inlägg i den här bloggen

Ros och ris åt Socialistiskt Forum

Dags för en ärlighetsrevolution

Ett anspråksfullt förslag